Jag undrade vad som saknades mig, det som fick mitt Vi att svälta. Svaret var så enkelt som jag trodde och så nära som jag anade. Mitt Vi innehöll för lite Du. Att kunna ge mycket är generöst och öppenhet är något jag värnar högt, men att ge mycket kan också vara att överskugga en annan. Det kan vara att dominera och inte lämna utrymme nog för ömsesidighet att växa fram. Att backa är inte alltid att underkasta sig, det är också ett sätt att visa ömhet och att söka det saknade. Den som begär att andra slåss för sin plats för att de själva äger förmågan att kliva fram har inte förstått värdet i det delade eller kraften i att kunna lyssna till andra röster än sin egen. Att kunna backa när det krävs är inte att erkänna en annans svaghet, det är att erkänna sin egen del i helheten.
När en fråga besvaras vaknar nästa.
När jag visar honom vem han är för mig och lägger min berättelse i hans händer lämnar den mig undrande inför det motsatta. Vem är jag i hans liv där jag omöjligt kan vara för honom det han är för mig i mitt?
Du mötte honom i din verklighet, men där han mötte dig är undantaget från hans verklighet, sa någon. Där, i undantaget, tillåter man sig mer, där kan man göra sådant som man annars inte gjort. Det låter klokt och sant och frågan växer oundvikligt inför mig.
Är jag Undantaget i Ditt liv?
Bek
23 februari 2009 20:30
Ibland sägs det att man dras till någon som (man tror) kan ge en något man saknar. Men det kanske är så att man dras till den som hjälper en att (åter)upptäcka något man redan har, men glömt, eller gömt, eller försummat, eller kanske inte ens visste om.
Kommer också att tänka på Jungs personlighetstyper. Så vitt jag förstått använde han begreppen "extrovert" och "introvert", me inte i betydelsen att extroverta är mer livfulla och sociala, och introverta inbundna och asociala; de båda typerna skiljer sig åt genom att introverta upplever/tolkar/bedömer världen utifrån sig själva och sin inre värld, medan extroverta tenderar att uppleva/tolka/bedöma mer "objektivt", utifrån händelsen eller objektet självt.
Vad händer när en extrovert och en introvert ska förhålla sig till varandra? Blir det kanske så att Intro talar om sin bild av den Extro, medan Extro fokuserar på att iaktta Intro?
Psykologen
23 februari 2009 21:09
Hm.. jag förhåller mig teksam till Jungs definiton som du beskriver den. Jag har inte läst den men jag uppfattar det som att psykologin idag är ganska på det klara med uppfattningen att alla bedömer världen (andra människor)utifrån sig själva och sin inre bild. Snarare låter de två alternativen som en variant av bottom-up vs top-down perception som inte är bundet till personlighet utan bara två olika förklaringar till hur vår inre förståelse av verkligheten skapas.
Interpersonell personlighetsteori menar att man söker sig tillindivider som bekrätar ens egen självbild, på gott och ont. Ungefär som du säger i första stycken, man dras inte till någon som erbjuder något nytt utan till den som erbjuder något bekant.
Psykologen
23 februari 2009 21:21
Men vad händer då en utåtriktad möter en inåtvänd var din fråga. Ja, det skulle ev SASB-modellen kunna svara på. Den får jag återkomma med.
Spontant upplever jag personligen och helt godtyckligt, att extroverta människor är ganska dåliga på att iaktta medan introverta människor är ganska dåliga på att 'ta reda på'. Båda är upptagna med sig själva, men kanske på olika sätt. Extroverta är bra på att ösa ut sin världsbild över andra, ibland utan hänsyn till mottagaren. Introverta tenderar att applicera sin världsbild på andra, ibland utan att vara varse om alternativen.
Psykologen
24 februari 2009 08:13
Här sitter jag och funderar lite till och tänker att det handlar om kommuniaktionsmönster. Den extreverta tenderar att prata mycket men glömmer att lyssna och ta in andra. Den introverta lyssnar mycket men glömmer att kommunicera sina tankar utan behåller dem för sig själv. Om de två möts kommer den extroverta att sakna spegling (fenomenet med det vikande bollplanket)och den introverta att sakna bekräftelse. Jag gissar att det kommer att få båda att känna sig osäkra, utnyttjade och osynliggjorda.
HD brukar skriva på sin sida hur Alfa och Omega aldrig går ihop. Kanske är det något liknande han menar då men jag vet inte.
Psykologen
24 februari 2009 08:25
Alltså nu är jag besatt här men anyway: Extremerna av de här beteendea skulle vara en helt introvert person, dvs en autistisk människa som inte är det minsta intresserad av andra.
Den extremt extroverta skulle vara en person med narcissistisk personlighetsstörning, exhibitionist som är extremt beroende av uppmärksamhet men som egentligen bara är intresserad av vad andra kan tillföra honom.
Men är vi i vardagstal talar om extro och intro tänker jag mig att vi menar någon som är lite mer kommunikativ och spontan resp någon som är lite mer tankfull och försiktig.
Bek
24 februari 2009 19:52
Jag har bara läst andras redogörelser för Jungs teori, så jag vet inte exakt hur han menar. Men jag tycker det ligger en hel del i det. Sedan är det ju uppenbart att alla tolkar utifrån sin egen erfarenhet - vad annars finns det? - men om man nyanserar Jungs Intro och Extro så kunde man säga att Extro är mer benägen att observera, känna, uppleva direkt, dvs. Extro STARTAR i den direkta erfarenheten och tolkar sedan - medan Intro är mer benägen att tänka, formulera, göra hypoteser, dvs. Intro STARTAR i sina egna modeller och applicerar dem sedan på det yttre.
Allt enligt Kolbs teori och erfarenhetslärande. :-)
Men mest undrade jag över DITT möte som du beskrivit det i inlägget, och om det kanske handlade om skillnader i just detta: motsatta sätt att förhålla sig till verkligheten och därmed även till andra. Eller "olika favoriserade adaptiva strategier", för att tala med Kolb.
Jag vet att jag själv ibland känt det som om jag hamnat på en annan planet när jag har försökt interagera med någon som på dessa plan skiljer sig markant från mig. Det GÅR att förstå varann och kommunicera, men det går ungefär lika smidigt som när man pratar via en parlör.
Psykologen
24 februari 2009 20:11
Hm.. av intresse till att börja med: Var skulle du placera mig på intro-extro-skalan enligt din upplevelse? Om 1 är intro och 10 är extro?
Bek
24 februari 2009 20:59
Men är vi överens om vad Extro och Intro innebär? Av din beskrivning att döma utgår du från ungefär samma idé som återfinns i amerikanska tillämpningar av Jungs teori, t.ex Meyer-Briggs, där extroversion får betyda "socialt utåtriktad" och introversion "inåtvänd, dämpad". Jungs termer handlade (såvitt jag vet) om tolkningssätt, inte yttre beteende.
Själv uppfattar jag mig som tämligen extrovert enligt Meyer-Briggs, men tämligen introvert (dock alls inte ensidigt) enligt Jungs typologi.
Jag uppfattar dig nog som övervägande introvert, i den meningen att du verkar först skapa dig hypoteser och sedan testa dem mot omvärlden - snarare än att först ta in förbehållslöst och abstrahera utifrån intrycken. Men nu menar jag det jag uppfattar som det dominerande draget, inte att du är så alltigenom. Och det var väl också vad Jung menade: att "typerna" handlade om huvuddragen.
Psykologen
24 februari 2009 21:22
Ok, nu när du förklarar det så förstår jag begreppen bättre. Jag gillar inte riktigt användingen av just de orden i Jungs typologi. Det låter som att det handlar om induktivt resp deduktivt tänkande och jag tycker det blir en språklig förvirring eftersom "utåtvänd" då ska betyda en rörelse utifrån och in trots att ordet betyder inifrån och ut.
Ja, hur som helst. Det blir lite komplicerat i relation till mitt möte eftesom jag skulle påstå att vi är ganska lika, båda är relativt introverta, men i min beskrivning skulle man kunna få bilden att jag är den extroverta eftesom det är jag som behöver backa för att ge honom plats att uttrycka sig. Nå.. nu bekräftar och uppmuntrar han mitt sätt att uttrycka mig vilket (är fantastiskt) har gjort mig betydligt mer uttrycksfull med just honom. Det tillhör inte vanligheterna att jag är den som pratar mer och dessutom känner mig bekväm med det. Det är mycket positivt för min självbild som utan tvekan påverkas av detta men samtidigt kan det lämna mig med en känsla av att jag saknar information, eftersom jag är van att vara den som lyssnar mer.
Psykologen
24 februari 2009 21:29
Där kan man tänka att jag får ta mitt ansvar för min del i kommunikationen och ställa öppna frågor vilket jag insett och gör men jag tror inte han är hämmad pga en ovilja/oförmåga att kommunicera, snarare är det här en person som är imponerade förmögen att föra emotionella ömsesidigt givande samtal, utan jag vet att det finns andra skäl och jag behöver vara den som hjälper till att tänja på vissa gränser för vad som är ok att prata om.
Psykologen
24 februari 2009 21:37
Alltså detta hystersiska egenkommenterande men jag måste tillägga att enligt faktoranalysen, exempelvis Big 5 (tror det var Catell) så är det skillnad på att vara extrovert och att vara öppen där ju jag har mycket högt på öppenhet och lågt på extraversion. Där definieras öppenhet som tendensen att vara öppen inför möjligheter och villig att dela med sig medan axtravesion är tendensen att söka sig till andra människor och nya erfarenheter, om jag minns rätt.
Bek
25 februari 2009 07:31
Bara för att vara lite kärringen-mot-strömmen:
Det kan ju också vara så att den som mest bara lyssnar och ger utrymme gör det för att flytta fokus från sig själv. Om ingen vet något om en samtidigt som man vet allt om den andre har man ett övertag. Eller man kan vara rädd att den andre skulle tycka man var tråkig eller fånig om han/hon fick se något av en.
Jag håller med om att lyssnandet är en konst, och som någon sa: den största gåvan man kan ge en människa är ens odelade uppmärksamhet.
Samtidigt kan jag tycka att de som mest bara sitter och hmm-ar och nickar lämpar över mycket av ansvaret att det alls ska BLI någon kommunikation på den andre. Vem förser relationen med bränsle, liksom? Om båda bara sitter och lyssnar, vad finns det då att lyssna på?
Men visst, om man av vana oftast hamnar i rollen som lyssnare kanske det krävs någon som kliver undan ÄNNU mer för att man ska börja ta plats på ett annat sätt.
Kopplingen till deduktivt/induktivt tänkte jag inte på. Jag utgår från Kolb, som inte använder de termerna. Men jag tror inte han egentligen avser om man först har en färdig hypotes och sedan undersöker, eller tvärtom, utan att det mer är en fråga om ifall man "föredrar" direkt fysisk/sensorisk upplevelse eller abstrakt begreppsbildning. Men jag håller på att försöka fatta det där.
Psykologen
25 februari 2009 08:06
Jag upplever inte att man är tyst för att lämpa över något ansvar som att man satt på en massa saker att säga men valde att låta bli av någon slags illvilja eller kontrollbehov och vidstår att ansvaret alltid är delat.
En pratsam person tenderar att prata ännu mer när personen blir nervös meadan en tystlåten person tenderar att bli ännu tystare. Funkar inte kommunikationen säger det mer om klimatet i rummet eller i gruppen och mindre om individerna. Men utifrån ett individperspektiv tyckar jag social kompetens handlar om att få andra att känna sig bekväma i ens egen närhet och kunna anpassa sig till en stil som fungerar för dem.
Jag tycker alltid det är vanskligt att prata om ansvar, ansvar förutsätter förmåga och är ett osympatiskt begrepp som skapar skuldkänslor hos människor. Ordet antyder att någon gör medvetet fel och innehåller värdering av beteende. Jag söker hellre förståelse än försöker fördela ansvar, något annat vore direkt oansvarigt. :) Vill man skapa konflikt pratar man om andras ansvar, vill man skapa dialog pratar man möjligtvis om sitt eget.
Bek
25 februari 2009 17:35
Jag tycker inte att ansvar nödvändigtvis behöver skapa skuld. Och: om man känner skuld så kan det ibland vara en positiv signal om att man inte tagit sitt ansvar.
Om man håller tyst för att man inte förmår prata är det förstås en annan sak. Men jag syftade inte på väldigt blyga personer, eller när man hamnar i situationer där man av förklarliga skäl har svårare att hävda sig. Jag syftar på dem som har passivitet som tydligt drag.
Om man t.ex ska hålla en relation levande och jämlik, eller om man ska få till en givande diskussion, eller bara få roligt på en fest, så har man ett val: antingen bidrar man eller så sitter man passiv och överlåter åt andra att bidra. Naturligtvis måste man lämna utrymme åt andra att faktiskt kunna bidra, men det jag syftade på var när folk helt enkelt lämpar över jobbet på andra, under - som jag ibland uppfattar det - svepskälet att man "inte har behov av att synas" eller "vill låta andra komma till tals". Det finns personer som nästan ALDRIG bidrar, hur mycket utrymme de än har.
Jag menar heller inte prat i största allmänhet, utan om t.ex att man är generös med sina egna känslor och tankar. En del människor öppnar sig aldrig och ger något personligt, förrän man själv gjort det. De inleder sällan eller aldrig utbytet, och de ger aldrig mer än vad de redan fått. Ansvar kanske kan kännas som ett osympatiskt begrepp, men jag tycker att det där beteendet är mer osympatiskt. Jag uppfattar det som snålhet eller feghet kamouflerad till hänsynsfullhet. Ungefär som när man känner att man lämnat ut sig mycket åt en person, och samtidigt inser att man inte fått veta nästan något personligt om honom/henne - och det INTE är för att man inte givit utrymme, utan för att han/hon helt enkelt inte erbjudit något - eller rentav har smidigt styrt undan allt fokus på honom/henne själv.
Du vet det där skämtet "Men nog om mig, låt oss prata om dig. Vad tycker du om mig egentligen?" Motsvarigheten är väl "Okej, vi pratar om mig då. Jag är väldigt frågvis, så - hur är du egentligen?"
Psykologen
25 februari 2009 19:18
Mm, nu tror jag vi är inne på vårt hemvana här-är-vi-inte-överens-alls-spår.
Jag är ytterst tveksam till att det skulle ligga manipulativa avsikter bakom ett sådant beteende som du beskriver och kan se flera alternativa förklaringar. Kanske är det bara ett ställningstagande, jag tror inte så om människor. Jag har aldrig upplevt att en person jag mött haft de avsikterna, kanske för att jag helt enkelt valt att inte tolka det så. Jag förstår inte heller vad det skulle ha för syfte eller vad det skulle ge vare sig mig eller någon annan att nöja mig med den förklaringen. Vad blir lösningen, att undvika människor som inte beter sig som JAG vill och inte intressera mig för deras uppfattning av situationen?
Jag tycker att det är alla människors rätt att uttrycka sig, inte deras skyldighet. Jag uppfattar det du säger som att den som inte bidrar har inte rätt att närvara, men vem bestämmer vem som bidrar eller hur de bidrar? Ett möte är inte ett problem som ska lösas eller en arena som ska fyllas såvida det inte handlar om ARBETE vilket är en annan sak.
Utbyte i en relaiton bygger på förtroende och förtroende är något man förtjänar, inte något man har rätt att kräva och man får inte automatiskt förtroende för att man öser personlig information om sig själv på någon annan. Är man inte nöjd med vad man får kan man försöka ta reda på varför, försöka ändra sitt eget beteende, eller lämna relationen.
Att bara vara tyst är inte heller att ge andra utrymme, hur man bemöter den andra är otroligt viktigt. Allt man gör är kommunikation, även tystnad förvisso. Något icke-verbalt kan uttrycka en misstro eller ett ogillande som inte är inbjudande alls. Ett geniunt intresse och en icke-värderande attityd gissar jag är extremt svår att fejka. Dessutom kanske den som tror sig vara inbjudande i själva verket tillämpar ett hotfullt kroppspråk. Får man ofta en reaktion som man inte tycker är rimlig bör man kanske i första hand titta på sitt eget beteende. Eller varför inte fråga vid ett lämpligt tillfälle, förutsatt att man kan hantera det svar man får.
Skulle jag själv gå till en middagsbjudning med känslan av att jag blev värderad för hur jag bidrog i stället för acceterad för den jag var skulle jag väl förmodligen gå hem men om det inte gick skulle jag absolut inte bidra mer och förmodligen må mycket dåligt.
Sammanfattningsvis håller jag inte med om att det helt enkelt är ett val att bidra eller inte, dynamiken i gruppen är betydligt mer komplicerad än så. Det är omöjligt att veta någons avsikt men att utgå ifrån att människor har en grundläggande vilja att göra rätt och att deras avsikter är goda är en inställning som jag tror om inte annat underlättar enormt för vem som helst som bara försöker leva sitt liv utan att bli bitter och cynisk och själsligt fattig.
Jag har själv sagt att jag ibland blir less på att förstå och bara vill få vara arg och flera andra har sagt det. Men ärligt talat, Vem mår dåligt av att vara arg och oförstående? Den som är arg. Vem tjänar på att vara arg eller irriterad istället för att försöka förstå vad som hänt? INGEN. Ilskan har inget egenvärde i sig.
Bek
25 februari 2009 22:45
Tja, min upplevelse är inte att vi tycker olika i sak, utan att vi verkar prata om olika saker. Men hursomhelst, here goes:
Jag tror inte heller att det är någon medveten manipulation. Jag tror att det är en strategi som visat sig fungera för den som förhåller sig passiv, en strategi som gör att den passive slipper utsätta sig för risken att blotta sig, visa ömma punkter, eller få sina åsikter ifrågasatta eller bara motsagda. Jag fördömer inte personen som gör så, men jag tycker att strategin är negativ.
Nu kommer det förstås aldrig att bli så att alla agerar på samma sätt, men om vi för resonemangets skull utgår från Kants kategoriska imperativ: om alla bidrog till samtal och bjöd på sig själva skulle det antagligen bli stimulerande för alla, men om alla satt och snålade med sig själva skulle det bli rätt dött.
Jag är inte kritisk mot att blyga människor är tystlåtna, eller att osäkra människor har svårare att göra sina röster hörda. Jag talar om dom som aldrig riskerar något genom att bjuda på sig själva - t.ex dom som gärna ställer personliga frågor men aldrig avslöjar något om sig själva.
Det är skillnad mellan folk som är tysta för att de är blyga, och sådana som är tysta för att de inte ids bidra.
Precis som att man på varje arbetsplats vet vilka det är som aldrig anmäler sig frivilligt till någon arbetsgrupp eller uppgift. Eller dom som klagar på att en fest var tråkig, trots att de själva bara satt i ett soffhörn och höll tyst hela kvällen.
Jag säger inte att det är enkelt att göra sin röst hörd i en grupp - jag säger att VALET är enkelt. Det finns alltid skäl för människors beteende som är fullt logiska för dem (åtminstone för deras omedvetna), men det betyder inte att beteendet är önskvärt.
Och jag tycker att man kan vara arg OCH förstående.
Psykologen
26 februari 2009 16:37
Utifrån ett individperspektiv kan jag se poängerna. Utifrån ett grupperspektiv är alla medlemmar delaktiga till hur varje individ beteer sig. Samvaron är alltid ett resultat av en delad/ömsesidig process.
Bek
26 februari 2009 20:05
Ja.
