Jag undrade vad som saknades mig, det som fick mitt Vi att svälta. Svaret var så enkelt som jag trodde och så nära som jag anade. Mitt Vi innehöll för lite Du. Att kunna ge mycket är generöst och öppenhet är något jag värnar högt, men att ge mycket kan också vara att överskugga en annan. Det kan vara att dominera och inte lämna utrymme nog för ömsesidighet att växa fram. Att backa är inte alltid att underkasta sig, det är också ett sätt att visa ömhet och att söka det saknade. Den som begär att andra slåss för sin plats för att de själva äger förmågan att kliva fram har inte förstått värdet i det delade eller kraften i att kunna lyssna till andra röster än sin egen. Att kunna backa när det krävs är inte att erkänna en annans svaghet, det är att erkänna sin egen del i helheten.

När en fråga besvaras vaknar nästa.

När jag visar honom vem han är för mig och lägger min berättelse i hans händer lämnar den mig undrande inför det motsatta. Vem är jag i hans liv där jag omöjligt kan vara för honom det han är för mig i mitt?

Du mötte honom i din verklighet, men där han mötte dig är undantaget från hans verklighet, sa någon. Där, i undantaget, tillåter man sig mer, där kan man göra sådant som man annars inte gjort. Det låter klokt och sant och frågan växer oundvikligt inför mig.

Är jag Undantaget i Ditt liv?