På havet hade brisen styvnat och seglet pöste för dess tryck. Så stävade skeppet i land och Isolde Den Blonda steg i land. Då hör hon häftig veklagan på stadens gator och klang av klockor från kloster och kapell. Hon frågar folket vad all denna gråt och själaringning betyder.

En åldring svarar:

-Nådiga fru, en stor sorg har drabbat oss, Tristan den tappre och gode är död. Han var friskostig mot de behövande och barmhärtig mot de lidande. Det är den största olyckan som någonsin hemsökt vårt land.

Isolde lyssnar till hans ord men hennes mun är förstummad. Hon vandrar upp mot palatset. Med upplöst slöja skrider hon längs gatan. Bretonerna förundras, ty aldrig har de skådat en kvinna av sådan skönhet. Vem är hon? Och var kommer hon ifrån?

Isolde med de Vita Händerna dröjde kvar vid Tristans lik och upphävde skärande skrik, vansinnig sorg över den olycka hon förorsakat. Den andra Isolde trädde in och sade:

-Res er upp, min fru, och låt mig få nalkas honom. Sannerligen äger jag större rät att begråta honom än ni. Ty jag har älskat honom högre.

Hon vände sig mot öster och bad en bön till Gud. Därefter vek hon undan den dödes svepning, lade sig bredvid honom, helt utsträckt vid sin älskades sida, kysste hans mun och hans ansikte och slöt honom hårt i sina armar, mun mot mun, kropp mot kropp. Och sålunda uppgav hon andan i hans famn, av sorg över sin vän.

Då konung Marc fock bud om de älskandes död, seglade han över havet och landsteg i Bretange. Där lät han hugga tvenne kistor, en av kalcedon för Isolde och en av beryll för Tristan. Och på sitt fartyg förde han deras älskade kroppar till Tintagel. Han lät lägga dem i skilda grifter, till vänster och höger om absiden i slottskapellet. Men ur Tristans grav spirade under natten en lövrik och grönskande björnbärsbuske med starka grenar och doftande blommor. Den växte tvärs över kapellet och sänkte sig djupt ned i Isoldes grav. Folket i trakten tog sig för att rothugga björnbärsbusken, men följande morgon var den lika livskraftig, grön och blomsterrik och sänkte sig åter mot Isolde den Blondas läger. Tre gånger försökte människorna upprycka busken, men förgäves. Slutligen berättade de om undret för kung Marc och han förbjöd dem att röra den hädanefter.

Ädle herrar, forna tiders goda trubadurer Béroul och Thomas och herr Eilhart och mäster Gottfried har berättat denna sägen för alla dem som älskar, inte för andra. Och genom mig sänder de er sin hälsning. De hälsar alla dem som är tankfulla och dem som är lyckliga, de missnöjda och dem som är fulla av åtrå, de hälsar dem som är glada och dem som är sorgsna, alla älskande. Måtte de i denna sägen finna tröst för obeständigheten, för orättvisan, för grämelsen, för smärtan, för alla kärlekens plågor.

Ur Tristan och Isolde, utgiven år 1900 av Joseph Bédier, sammanställd av verser från 1200-talet.

'Tristan och Isolde' av Rogelio de Egusquiza