Som jag, tänker jag, och inte alls som jag.

Jag minns den dagen då jag dog, min sista dag i livet. Jag minns var jag satt och hur jag sträckte ut min hand mot det jag kände, ett blygt men modigt leende som sökte svar och inte kände rädsla. Jag minns ett undrande, ett sista fönster ut mot världen innan alla luckor slogs igen och mörkret kastade mig i min grav. Levande begravd.

Jag minns den jag var då, mitt ansikte som ser på mig tillbaka från andra sidan. Jag ser mig vinka med min barnahand för evigt ung och oförstörd, för evigt liten, mjuk och skör. Fruktansvärda misstag som jag inte kunde undvika, ödesdigra val som aldrig jag fick välja. Har jag förlåtit mig för att jag lät det hända, det jag inte kunde hindra?

Som jag, tänker jag, precis som jag om jag hade fått växa upp.

Kanske väntar jag bara på att bli uppgrävd avslöjad. Kanske har jag hittat var jag ligger gömmer mig. Kanske kan jag återuppstå hitta ut igen.

Något händer.. Jag förstår det inte men jag kan inte heller förneka det. Det är svalt, det är anspråkslöst, det möter mig som självklarhet. Det gör inte ont men det låter sig inte heller diskuteras. Det gör som det vill.

Något rinner av mig, något verkar sköljas från min hud.

Det regnar.

Jag kan inte stoppa det.

Förlåt.