Knäpp.

Schluhuffs.

Det där var ljudet av mig som just trillade ur en centrifug. Den otroligt obehagliga känslan av hur kroppen går upp i varv och tankarna snurrar som trumman i tvättmaskinen, först långsamt och sedan fortare och fortare tills alla känslor verkar tryckas ut genom sidorna och sipprar iväg till något okänt avloppsrör som ingen kan se utan bara hör slurpande bakom det vinande whe-whe-whe-whe-whe-et. Efter ett tag övergår vibrerandet till ett surrande där man tror att maskinen ska sprängas eller lyfta från marken och flyga iväg som ett rymdskepp. Precis då varvar den ner igen och stannar slutligen i ett lättat gungande tills dess dörren låses upp.

Knäpp.

Schluhuffs.

Där trillade jag ut. Fjuh. Vilken åktur. Är det ok om jag bara lufttorkar ett tag på ett streck..? Jag känner mig lite skrynklig just nu.

Vaknade klockan sju av en tystnad jag fruktar. Somnade om. Vaknade strax före åtta av att alarmet inte ringt än. Tänkte att jag inte ville kliva upp och ställde om tiden till tio för att ge mig själv sovmorgon. Det är en ynnest att få kunna göra det. Ett studietidens privilegium. Vaknade halv tio av att klockan inte var tio med en välbekant känsla av panik för att jag inte klev upp då jag bestämt mig för det första gången, för att jag inte gjort det jag kunnat göra de där första timmarna och för att det inte finns något att hålla fast i i den där tystnaden.

Det är som jag skrev till honom; att den där tystnaden är det jag räds mest i livet. Sluta inte, jag behöver dina ord, sa han och uttryckte därmed samma känsla på ett annat sätt, så som han så ofta gör. Jag skulle heller aldrig lämna honom där men jag är rädd för att jag ska vända mig om en dag och stå ensam kvar.

I den där tystnaden går världen vidare utan mig. I den tystnaden händer fruktansvärda saker. I den tystnaden går människor vilse och tappar bort varandra. Den tystnaden är den ensammaste platsen som finns.

Jag behöver också dina ord, i tystnaden, i väntan.