No man is an island men Sofia bor på en öde ö. Så är det. I arbetsgruppen där ingen känner mig speciellt väl vet jag inte hur mycket de andra ser av mitt försvarsbeteende. För mig blir det helt absurt övertydligt. Inte heller kan jag stoppa det. En del av mig vill göra de andra uppmärksamma på vad jag sysslar med så att de hindrar mig, en annan vill förstås att det ska gå obemärkt förbi. Under tiden fortsätter jag att fly.

Min öde ö är så väl besökt av mig att den är inredd med en liten TV och en blomkruka i hyddfönstret. Jag har med andra ord lyckats dra såväl el som antenn dit ut och betalar bekvämt nog ingen TV-avgift. Ön är dold även för radiotjänst och ingen ringer dit. Eller rättare sagt, om det ringer så går jag därifrån för att svara. De gånger jag inte svarar, då är det där jag är.

Jag har alltid haft mycket svårt för musik som är äldre än mitt minne. Under åren har jag utvecklat vad som närmast verkar vara en allergisk reaktion mot "gamla godingar" och det krävs minst ett coverband eller ett nytt sammanhang för att tonerna ska ta sig förbi mina uppretade auditiva antikroppar. Alkohol kan som bekant också fungera som antihistamin. Nå.. tjat tjat brasklapp. Joy Division har nyligen gestaltats i en film som du borde se om du missat den och det här låten tycks mig utanför sitt sammanhang obegriplig, i sitt sammanhang oundviklig.

When the routine bites hard
And ambitions are low
And the resentment rides high
But emotions wont grow
And were changing our ways,
Taking different roads
Then love, love will tear us apart again

Why is the bedroom so cold
Turned away on your side?
Is my timing that flawed,
Our respect run so dry?
Yet theres still this appeal
That weve kept through our lives
Love, love will tear us apart again

Do you cry out in your sleep
All my failings expose?
Get a taste in my mouth
As desperation takes hold
Is it something so good
Just cant function no more?
When love, love will tear us apart again