A girl whom I've not spoken to
or shared coffee with for several years
writes of an old scar.
On her wrist it sleeps, smooth and white,
the size of a leech.
I gave it to her
brandishing a new Italian penknife.
Look, I said turning,
and blood spat onto her shirt.

My wife has scars like spread raindrops
on knees and ankles,
she talks of broken greenhouse panes
and yet, apart from imagining red feet,
(a nymph out of Chagall)
I bring little to that scene.
We remember the time around scars,
they freeze irrelevant emotions
and divide us from present friends.
I remember this girl's face,
the widening rise of surprise.

And would she
moving with lover or husband
conceal or flaunt it,
or keep it at her wrist
a mysterious watch.
And this scar I then remember
is a medallion of no emotion.

I would meet you now
and I would wish this scar
to have been given with
all the love
that never occurred between us.

- Michael Ondaatje, The Time Around Scars

Tänk ändå så väl man minns varje rum och varje vrå i de hem där man har bott. Hur man skulle kunna rita upp en planlösning över varje lägenhet, varje hus. Hur minnen sitter i i varje rum som spöken och väntar på besök. Hur man kan vandra tillbaka in genom gamla dörrar.

Framför radhuset på Mariehem möter jag mig själv på gräsmattan framför huset. Den är bara två kvadratmeter och den lilla flickan försöker tappert klippa den med köksaxen. Jag kliver upp på stentrappan och ringer på klockan. 6 F. Mamman öppnar, visar mig artigt in i hallen. Telefonen på hallbordet ringer, mamman gråter och låser in sig själv på toaletten till höger om tamburen. Besökarna kliver förvirrat tillbaka, de får komma på visning en annan dag. Jag vänder mig till vänster, går in i köket. Familjen äter middag på bruna glastallrikar. Flickan sitter tyst med händerna i knät. Plötsligt reser sig pappan i vredesmod, tar sin tallrik i handen och kastar den över bordet. Den krossas mot väggen och glaset regnar över barnen.

Jag går vidare genom köket. Storebror gör en charad, håller sig om foten som att det gör ont. Han försöker lära flickan vad ”jag” heter på engelska. Mamman gör efterrätt i ugnen. Rostade havreflingor med lingonsylt och grädde. Jag passerar ut genom gången till vardagsrummet. Flickan springer skrikande förbi mig och pojken jagar henne med en stekpanna.

Den är het! väser han, fast den inte är det och flickan flyr.

Pappan spelar piano, mamman sjunger. I rummet står en grön tresittssoffa som vetter mot panoramafönstret. En liten råtta springer i soffan, flickan försöker fånga den, håller den i svansen och svansen lossnar. Förskräckt står hon med den blodiga svansen i handen.

Vad har jag gjort? De gör så, säger pojken.

Bredvid soffan står en fåtölj i rotting. Flickan sitter hopkrupen där, med stora röda hörlurar på sig. Hon sjunger Carolas julvisor och ser ut över ängarna och berget bakom radhuset. Plötsligt är det tidigt på morgonen. Hon ser solen gå upp.

Ssssch! säger mamman. Vi får inte väcka pappa, vi måste gå innan han vaknar. Varför? Hon frågar inte.

Jag vänder mig om, går ut ur vardagsrummet igen, passerar sovrummet flickan delat med sin mamma sedan hon föddes. Där inne finns inga leksaker. Dörren är stängd. Så hörs ett tjut och dörren slits upp. Mamman skriker, gråter, pekar på sitt ben. Benet blöder.

Se vad han gjorde, se vad din pappa gjorde! Flickan stirrar, vill inte stirra, tittar bort.

Jag går försiktigt nedför trappan till undervåningen. Flickan smyger förbi mig på trappstegen. Vassa ord studsar mellan väggarna. Mamman och pappan tycker inte om varandra. Flickan tassar snabbt genom allrummet. På bordet ligger ett stort pussel. 1000 bitar, 5000 bitar? Det har tagit lång tid att lägga. Mamman är arg, river tag i pusslet och kastar det på golvet. Bitar flyger. Jag ser mot storasysterns rum. Där finns ingen storasyster men rummet doftar av parfym. Under täcket gömmer sig flickan från de hårda orden som mullrande rinner nedför trappan. Hon gråter efter syster på kudden som blir blöt.

Till höger ser jag in storebrors rum. Han vinkar in mig, stänger dörren. Väggarna är täckta av små teckningar av bär och träd och blommor. På varje teckning stå ett ord på ett främmande språk. Jag känner igen bilden på rönnbär. Sorbus aucuparia. Ett koger med bilar, en stjärnkarta. Pojken visar flickan hemliga saker. Flickan skrattar. Jag går ut, de märker ingenting.

I rummet bredvid pojken sover pappan. Rummet är litet, det doftar av mocka och otvättade lakan. Pappan sitter vid sitt skrivbord, mycket papper, mycket böcker. Han vill vara ensam där. Flickan kliver blygt in, gömmer något bakom ryggen. Pappan frågar vad det är. Han får en tomte, gjord av en träbit, bomull och rött tomtetyg.

Tack, säger pappan, du har gett mig en förut.

Flickan tittar förvånat på hyllan där en likadan tomte står.. ja. Han har fått en förut. Pappan tar fram två på julen, varje år, resten av alla år, då flickan bara hälsar på ibland.

Jag backar ut, går upp för trappan igen. Huset töms på möbler. Pappan tar pojken med sig för att han vill ha en. Systern har redan flyttat. Flickan gav henne en rosa hushållspappersrulle och en diskbortse i flyttpresent. Vi går ut och låser dörren för sista gången. Flickan håller mamman i handen, lämnar huset där skriken och familjen bor.