Kärleken i en hasselnöt, från MITT perspektiv. Helt godtyckligt och helt känslomässigt sant för mig.

En dag står han plötsligt där på grenen. Så rätt så lik så rar. En sån som jag i mitt träd?! Jagar, springer, letar. Här är jag, här är jag, här är jag! Försöker plocka upp hans symboler och visa dem tillbaka. Berättar och berättar på mitt eget språk, men han verkar inte förstå ett ord. I stället verkar han lyssna på förståndets myndiga röst som berättar för honom hur det är. Springer efter, springer efter, kan inte låta honom vara. Ser honom i vånda, jagad av demoner, försöker hjälpa hjälpa krama krama. Så visar det sig till slut att han inte var den han såg ut att vara och allt verkar ha varit på låtsas. Förståndet trollar bort honom och kvar är jag i trädet. Buhu.

Javars.. nya år, nya sagor, nya ekorrar.

 He who fights with monsters should look to

 it that he himself does not become a monster.

And when you gaze long into an abyss,

the abyss gazes also into you.

The Nietzsche Family Circus