På omslaget till företagets internmagasin står en kvinna i stram position med handen i midjan och ser bestämd ut. Mycket riktigt proklamerar rubriken att hon är bestämd. "Anna - Ung, tjej, och chef: Det är jag som bestämmer - tre tjejer som trotsar stereotypen av den typiske chefen". Detta är en av McDonalds huvudparoller, att vem som helst kan bli chef hos dem. 52% av ledarrollerna på McDonalds innehas av kvinnor jämfört med 33% inom svenskt näringsliv. I intervjuerna framhåller tjejerna att egenskaper som öppen människosyn, empati, mod och bestämdhet lämpar dem för chefsrollen. Inte enbart stereotypa föreställningar. So far, so good.

Anna säger: "Mina vänner är stolta och min pojkvän Anders också. Han brukar skämta om att han ska bli hemmaman eftersom jag väljer karriären, haha."

Här skrattar inte jag.

På frågan om det inte är stressigt svarar Anna att hon inte tycker det. "Men jag får ju också hjälp hemifrån Om min pojkvän inte kunnat hjälpa mig att gå ut med hunden hade jag säkert varit mer stressad."

Anna klarar alltså av jobbet som chef eftersom hon bytt könsroll med sin pojkvän och förvandlats till man. Är det i själva verket det som är förutsättningen? De kvinnor som klättrar till toppen är kvinnor som anpassat sig till den manliga strukturen och visar manliga egenskaper samtidigt som de ställer lägre krav än sina manliga kollegor. Därför ser vi flest kvinnliga chefer i yrken med taskiga villkor och låg lön. Det är slaskjobben som män inte vill ha eller nöjer sig med. Därför ser vi inte heller mjuka kvinnor (eller män) på åtråvärda platser. McDonalds ledning vill ha en jämställd arbetsplats, det köper jag, men tyvärr vet de inte vad jämställdhet är.

Företaget drivs av människor och människor sätter villkoren för hur företaget ska drivas. Företaget är inte någon egen levande organism som föder ondska. Människorna som jobbar i företaget och för vidare vanor och värderingar är inte heller onda, de är naiva. De köper den ekonomiska framgångsdrömmen. De tror på den. De är tränade att tro på den. Det går att träna dem att tro på något annat. Den dag vi ger upp den tanken, det är då det är kört på riktigt. Alla kan döma, vem börjar förändra?

Därmed är bilen paj och även om startmotorn är på butiken i morgon kl 11 och jag lyckas få någon att hjälpa mig springstarta igång bilen så återstår ett problem: När jag lyckats ta mig med bilen till verkstaden som ligger oländigt till vilken man än väljer, hur tar jag mig hem igen?

Ja jösses, det är inte lätt att jobba med ungdomar. Jag gick in på på företagets hemsida för medarbetarna, McTime, för att uppdatera mig inför morgondagen. En frustrerad tillförordnad restaurangchefsassistens vardag skildras här genom ett antal utdrag ur de senaste veckornas infobrev:

”Skulle ni bli sjuk så RINGER ni in till restaurangen och PRATAR med en ARBETSLEDARE, berättar att ni är sjuk osv, detta skall göras MINST 4 TIMMAR innan erat pass men HELST SÅ TIDIGT SOM MÖJLIGT. Varför vi skall göra detta är för att vi på något sätt ska ha en chans att kunna ta in folk. Detta har inte helt fungerat den senaste tiden, folk ringer 2 minuter innan de börjar, folk mailar, folk smsar in sjukanmälningar utan att ha en aning om någon ser detta eller inte. Detta leder till att vi oftast står väldigt underbemanade under våra rushtimmar.”

”.. vill bara upplysa om att det finns ett handfat 1½ meter bort som man kan hälla ut den oönskade drickan i och sedan slänga muggen i papperskorgen som ligger precis under.”

”Tvättmaskinen är ingen förvaringsplats för allt som existerar.”

”Baksidan/rökrutan:
Det ligger alltså fimpar 1-2 meter ifrån en askkopp, det står ofta muggar där ute också.”

”Som Ulf [Franchisetagaren/Företagsägaren] brukar säga. Framgång Finns där Fokus Finns!”

Paniiiik! Jag mitt stora pucko har bokat in ett ARBETSPASS i morgon. Lägligt när hemtentan ska in på fredag. Not! Det ä ba å hoppa ner i håle igen då.

Nedgrävd i ett hål bestående av mikrosociologins relationsproblemaktik i arbetet med en hemtenta tar jag en paus och reflekterar ett ögonblick kring hur jag ibland tittat till historien för tröst i vardaglig oro. T ex ”den finns ju flera miljoner som har körkort, varför skulle inte jag kunna ta det” eller ”alla kvinnor i alla tider har ju fött barn, det kommer att gå bra för mig med”. Sedan har jag insett, i det senare fallet, att kvinnor och barn tidigare dog som flugor i samband med barnafödande så det var i själv verket ingen tröst. Min mammas perspektiv förgyller inte heller tanken: ”Om vi levt för 100 år sedan då hade din syster dött vid födseln, din bror hade dött i gulsot och jag hade dött i barnsäng när jag födde dig. Sedan hade din pappa dött i blindtarmsinflammation. Men du, du har alltid varit frisk som en nötkärna så du hade varit den enda som klarat dig!” Skönt att veta.. Förmodligen hade jag väl lyckats fortplanta mig också med tanke på barnmorskans kommentar ”Du är som gjord för att föda barn”. Fast det är klart, jag misstänker en komplott. Det där är något barnmorskor säger till alla förstföderskor för att avleda deras uppmärksamhet från kroppsliga besvär och tanken på att en livstid av knipövningar.

Hur som helst.. ”de flesta har ju bildat par i alla tider så varför skulle inte jag göra det” Skreeetch. Då var det ju bara det att även i detta avseende har samhället nu förändrats och här sitter jag och läser om hur det blir allt svårare för människor att bilda relationer eftersom dagens individualistiska ideal förvandlat samvaro till en livslång förhandlingsbänk där individens sociala förmåga är grunden och ömsesidig tillfredsställelse är limmet som håller väggarna samman i ett hus som oftast rasar. Självförverkligande och jämställdhet är krafter om befriar individen och kvinnan från arbetstyngda strukturer samtidigt som de driver unga tjejer till självdestruktivitet och vuxna män in i djup existentiell ångest. Den emancipatoriska utvecklingen har lämnat männen hopplöst på efterkälken och medan kvinnan ersätter den arbetande mannens funktion har mannen ingen aning om vad han ska ersätta den känslomässiga kvinnans med. Pojkar fostras fortfarande till emotionell tystnad och flickor till emotionellt uttryck. Kvinnor växer upp till androgynitet och autonomi, män till allt större beroende av det de aldrig får lära sig. Dystert eftersom kvinnans frihet tydligen hänger på frigörelse från själva mannen medan de maskulina idealen står kvar och kväver de alltmer ensamma männen i sina egna avgaser.

Nä, dags att kravla ut ett tag och ta lite luft innan jag drabbas av koldioxidförgiftning i det här hålet och börjar yra.