Ett sammandrag av min arbetsgrupps redovisning av Ungdomars Identitetsskapande på Internet finns nu att ta del av här. Det går också bra att klicka på den pretentiösa länken "Producerat" i högra spalten. Det går inte att publicera i olika avskilda kategorier så därför har jag lagt in texten under Januari, dvs innan bloggen startades.

Den första delen är faktadelen och den saknar referenser, resten är vår analys. Det är i första hand om en övningsuppgift i kvalitativ intervjumetod. Intervjuerna handlar om ungdomscommunities och inte om nätdejtning men det finns intressanta paralleller som exempelvis synen på presentationsbilder.

Efter en period av avståndstagande beslöt jag mig för att ge fenomenet nätdejting en ny chans. Jag testade en ny sida som jag aldrig ens besökt tidigare, jag gjorde en presentation helt olik någon jag tidigare haft och lade från början inte ut någon bild. Det började med ett 20-tal svar och jag var artig och svarade tillbaka till alla. Jag har en fråga i min presentation vars svar säger väldigt mycket om den som svarar på den. På det sättet är den en mycket bra taktik. Varje kontakt inleds med en diskussion om något jag tycker är viktigt istället för det vanliga uppräknandet av personliga markörer. För varje kontakt insåg jag dock mer och mer hur få som resonerar som jag och kände mig alltmer malplacerad.

Jag förstår också att jag är förändrad. Det jag lärt mig den senaste tiden har tvingat på mig ett filter jag inte kan stänga av. Att jag dessutom har gjort ett arbete som gick ut på att analysera Internetpresentationer gör inte saken bättre. Överallt i sidorna finns symboler som betyder något. Varje mening en person väljer att uttrycka sig med säger mycket mer än det den försöker säga. Min perception har blivit förvriden. Överallt ser jag mönster, precis som en målare lägger märke till penseldrag då andra ser motivet.

Jag tänker mig dock att även andra ser mönster men på andra sätt. Jag tänker mig att varje subjekt bakom deras objektiviserade version av sig själv är osynligt för ögat. Allt vi ser är mönstren. Det eviga scannandet av presentationer verkar därför meningslöst. Det blir omöjligt att hitta rätt eftersom det är sidans utformare som avgjort vad som är viktigt för oss att se. Den känslan som uppstår då man möter någon som väcker något djupt och äkta i sinnet som talar om att det här är något viktigt, den kan omöjligt uppstå i den här miljön.

Sidan är också full av presentationer med porrbilder insmugna i fotoalbum, snuskiga ord skrivna i rutor där det är tänkt att man ska skriva annat, män som söker kvinnor vars relationsstatus ”inte spelar någon roll så länge du vet vad du vill”. Sidan har 600 000 medlemmar, en av Sveriges största, och är något av det mest oseriösa jag sett. Eller är alla sidor så nu för tiden?

Plötsligt framstår hela fenomenet som en pool av koncentrerad desperation. En karikatyr av västvärldens enorma ensamhet. En intensiv kollektiv mänsklig smärta som väller ut mot mig genom skärmen och jag måste stänga ner den. Jag tänker samma tanke som i somras men den här gången färgat av människors förtvivlan: När tar det slut? När alla skriker JAG så högt att jorden exploderar?

Pekpinnar och moralkakor från lagens långa arm. Varje väsentlig ålderskris och dess möjliga konsekvenser.

Kapitalismen som den nya religionen?

Omnia habentes, nihil possidentes

[Ägande allt, i besittning av intet]

-Georg Simmel

Den moderna människans oändliga möjligheter möter känslan av tingens betydelselösa innehåll.

Full poäng till marknadavdelningen på Teknikmagasinet för en genialisk kampanj som gjord för ett seminarium i sociologi. Denna katalog delades ut till oss i en promotionpåse i Lindellhallen tillsammans med ett nummer av Cosmopolitan, ett nummer av Residence samt en Fairtrade Ubuntu Cola. Vilket företag stod för initiativet? Lycknis. Något för honom, något för henne, något för den med pengar, något för den utan pengar och slutligen något politiskt korrekt. En gottepåse för den senmoderna människan proppad med information om samhället.

Getingarna beter sig underligt så här års. Sömndrucket flyger de varhelst de behagar och viftas förargat bort när de inte respekterar privata utrymmen. ”Låt getingen vara så rör den dig inte!” har mamma sagt. Det är en lögn jag sedan länge genomskådat. Getingen sätter sig där den vill oavsett om jag rör den eller inte, även där jag inte vill och försvarar jag mig så får jag ångra mig. ”Den är inte farlig”, säger mamma. Det är inte heller sant. Till skillnad från ett bi är getingen ett rovdjur. Den äter kött. Den kan också stickas många gånger utan att dö. Den sticks inte för att försvara sin egendom, jag är inte i dess bo och klampar.

Det händer att getingen kommer in i mitt bo däremot. Förvirrad och stressad vet jag inte vad jag ska göra med den. Den surrar runt inne hos mig och gör det den tycker är dess rättighet. Ska jag låta den vara och hela tiden se den i ögonvrån, orolig för var den ska ta vägen här näst och om jag ska sätta mig på den av misstag? Ska jag vifta bort den och riskera att bli stucken? Ska jag slå ihjäl den?

Jag följer getingen med blicken. Jag kan inte lita på den, inte den på mig. Getingen är expert på det den gör men hopplöst vilse när den är fel ute. Jag grips av medlidande och sorg; så långt hemifrån, så ensam. Jag grips av avsky; så hänsynslös, så osympatisk. Så fräck som så ledigt flyger in i andras hem i jakt på värme och söta dofter utan att erbjuda något i gengäld. Ännu en skillnad som skiljer getingen från biet: Getingar gör ingen honung.

Min hand griper om en hoprullad tidning. Jag ser på getingen och trots min rädsla för dess gadd och i visshet om att den kan göra mig ordentligt illa förstår jag att maktbalansen här är skev. Storleken är en illusion men jag besitter kunskapens vapen. Jag vet så mycket mer om getingar än vad den här getingen vet om vad jag vet. ”Getingen är vacker”, säger mamma, ”den kan inte hjälpa det den gör du inte gillar. Du kan tycka om den utan att tycka om dess handling”. Godhjärtade mamma som byggt mitt samvete. Därför förblir jag passiv. Jag lämnar dörren öppen och låter getingen flyga ut utan att röra den. Lyssna på mor din, getingen sticks inte om du låter den vara.

Inatt drömde jag att en skotsk man med gråsprängt hår närmade sig mig i fikastugan i slalombacken som jag besökte för första gången på åtta år. Han tog mig med till sitt vackra semesterhus och gav mig underbar mat. Det var synnerligen romantiskt och engelskspråkigt. Aaah.

Lite senare säger grannen att hon ska mata mig en kväll som tack för att jag handlat. Min lycka är gjord. Tänk vad en måltid kan göra. Mmm.. mata mig mer.

Feed me, luv!

Tystnaden har återvänt och allt är lugnt igen. Mina drömmar är tomma. Inga stormar, inget rinnande vatten, inga darrande blommor, inga skälvande händer. Inget ansikte för min inre syn och inget namn i mina tankar. Allt är gåtfullt stilla på en okänd plats där ingen vandrar. Bara minnen hänger här. Snart kommer november.

När jag var gravid och mitt i min befodringsprocess mötte jag Svenska McDonalds grundare, Paul Lederhausen. Han benade fast mig med blicken och sa: "Jaha, hur hade du tänkt lösa det här då? Mamma och restaurangchef?" Ja, inte med en slavande partner vid spisen som du, tänkte jag, förolämpad. Min egen chef hade dock en helt annan inställning. Han trotsade konsulters råd att inte satsa på mig (”hon kommer nog att sluta när hon får barn”) och gav mig allt stöd jag behövde. Det fanns aldrig en tvekan om jag skulle kunna förena familjeliv med arbete, det vara bara en fråga om hur och han löste det, inte jag. När han slutade och ersattes vände situationen och som ensamstående förälder med dubbla restauranger och hisnande övertid blev det till slut ohållbart för mig att fortsätta.

Min poäng är alltså att det inte är mitt kön i sig som avgör huruvida jag kan bli chef eller inte på de pseudojämställda företaget, det är mitt beteende, eller mitt sociala kön om man så vill. Män som historiskt har dominerat arbetet har definierat var en god arbetare är och vad en god arbetsledare är. Trots att man sett att kvinnliga chefer skapa större sammanhållning och positivare stämning så premieras effektivitet och lydnad, något som manliga chefer oftare lyckas bättre med. Obs, premieras över, inte likaställs.

Långa arbetsdagar, auktoritärt ledarskap, en skarp skiljelinje mellan arbete och privatliv, inget utrymme för känslomässiga utspel, instrumentella relationer framför intima, är alla exempel på maskulina karaktärsdrag som återfinns i den förväntade ledarrollen. Så länge jag som kvinna anpassar mig efter det arbetssättet fungerar jag bra i rollen som chef men så fort jag börjar värna om sociala faktorer blir jag ifrågasatt och anklagas för att vara ”för snäll” mot mina medarbetare och när jag kräver fri tid för familjeliv och rättigheten att prioritera mitt barn framför mitt företag då håller det inte längre. Då är jag ”nog inte rätt person för jobbet”, oavsett om kvaliteten av mitt arbete är högre än mina flexibla kollegors. Inget av detta är uttalat, men nog så tydligt. Naturligtvis drabbar det även män som inte beter sig tillräckligt som maskulina män.

”Han kommer inte att bli långvarig” sa min chef om den nya konsulten.”Varför inte?” undrade jag. ”Han är så engagerad i sin familj” var svaret. Två år senare är han utbytt mot en kvinna med klart dominant utstrålning. Nu ska hon gifta sig bevars, så hon blir väl inte långvarig hon heller (men hey! Hon fick ju jobbet!). Högste VD satt på nordisk konferens framför samtliga restaurangchefer och betonade vikten av att inte låta familjelivet lida till förmån för arbetsplatsen. Han blev inte långvarig han heller. Ord är meningslösa utan handling.

Till sist är det hur som helst inte bara könens lika rättigheter som behöver fokus, det är synen på arbetet som sådant. De hänger obönhörligen samman. Jag ställer mig inte heller bakom uppfattningen att lösningen på jämställdhetsfrågan är att de sociala könen blir varandra lika eller byter plats. På vilket sätt slår en kvinna som berättar sexistiska skämt i fikarummet ett slag för jämställdhet? På vilket sätt är en hemmaman som ”låter” (eller tvingas låta) sin kvinna göra karriär en kämpe för jämställdhet? Om vi byter makt med varandra, kommer maktspelet då plötsligt att försvinna?

Jag menar att vi uppnått pseudojämställdhet då vi enbart värderar kvinnor och män lika då de visar samma beteende. Jämställdhet handlar också om hur vi värderar kvinnligt och manligt beteende i förhållande till varandra då vi anser att det är ett könsbundet beteende vi talar om.