En rörelse i ögonvrån, ett hastigt skifte av fokus mot taket och så plötsligt är jag tryckt till marken av hans blick. Från sin upphöjda position tycks han mig en bisarr karikatyr av Gud, placerad att fördöma mig på svekets grunder. Han talade om för mig vad som skulle ske och det var så det blev. Jag förnekade honom. Nu står jag inför min andra synd, ett andra brott och även denna gång ber jag tafatt om nåd, en bön som möts av tystnad. Guds ansikte är sten, det vänds ifrån mig och jag är för evigt förpassad från hans rike.

”Kvinnan lyckas i högre grad behålla förmågan att erotisera hela kroppen medan mannen tenderar att upphöra med det till förmån för det genitala”, skriver Giddens. Jag funderar här så smått över detta med erotiserande på mitt eget sätt.

Det händer att jag ramlar över vardagserotik under livets strapatser i betydelsen sexuella uttryck i bild, film eller text. Jag är dock inte säker på att jag vill kalla allt det jag syftar på för erotik, vissa av dem är för grova. Porrindustrin har tyvärr lagt beslag på ordet erotik och gjort det till något som associerar till våld och förnedring. Jag vill ta tillbaka ordet därifrån. För mig är det ett synnerligen mjukt ord.

Mon ami skiljer på erotik och sex. ”Sex handlar om organ och kroppsvätskor”, säger hon, ”erotik och lust är något annat”. Det är en definitionen jag kan ta till mig. Det sexuella är fysiskt och konkret. Det sexuella beskriver, det talar med det grova språket som tvingar bilderna på näthinnan. Ett språk som bygger objektets former utan hänsyn. Det grova sexuella språket möter mig som ett övergrepp på fantasin.

Erotiken är emotionell och abstrakt. Det erotiska språket antyder subjektets önskan. Det målar bilder färgade av känsla och löften om något outtalat men samtidigt underförstått. Det lämnar det kreativa sinnet spelrum och bygger upp ett spänningsfält mellan språkets symboler och en inre förväntan om dess mening.

”Erotiken dör för mig när den blir sexuell”, säger min vän. Jag kan inte tro att hon är ensam om den upplevelsen. Känslan av att det kan vara en kamp att hålla lusten kvar ända till slutet, den är åtminstone bekant. Kan det vara så att kroppen alieneras från sin erotik då det känslomässiga får stå tillbaka för den funktionella? Då alltför många nej blir ett okej. Då partnerskapets krav på kvantitet, eller det tillfälliga mötets föreställning om passion får överväga ömsesidig tillfredsställelse.

Ibland har det förbryllat mig hur jag till synes pryd rynkar näsan åt obsceniteter trots min familjs öppenhjärtiga sexuella diskurs kring julbord och annat. Exempelvis protesterade jag vid ett tillfälle mot mina klasskamraters skämtsamma teckningar av de respektive könsorganen som användes för att skilja två rättningsmallar i kategorierna manligt och kvinnligt. Jag envisades med att rita dit de klassiska symbolerna i stället. Gruppen skojade med mig om min prydhet och jag surade tillbaka med argumentet ”Jag har ingenting emot det manliga könsorganet men jag föredrar det i dess rätta sammanhang”. Kanske är det bara mitt sätt att försvara min erotiska integritet för att kunna hänge mig åt den desto mer i just ”dess rätta sammanhang”. Eller så har de avhandlade orgasmerna vid julbordet faktiskt gjort mig pryd. Oavsett så envisas jag med att inte hänge mig åt språkliga anatomiska utvikningar i onödan och fortsätter att bli provocerad av dem.

Dilemma:

Om man försöker läsa symbolisk interaktionism när man är trött så somnar man.

Om man försöker läsa symbolisk interaktionism när man har druckit kaffe så kan man inte koncentrera sig eftersom koffeinet gjort tankarna snabbare än texten.

Min attraktion till frasen "hög aggregerad nivå" börjar falna. Delvis kan jag tacka en klasskamrats visdomsord för detta: Det är ingen konst att ta en enkel sak och göra den komplicerad. Det är betydligt svårare att ta ett komplicerat resonemang och göra det begripligt. Kommunikativ kompetens handlar ju om förmåga till rollövertagande helt enkelt, inte sant herr Mead?

Och:

Så märkligt sant det är, som Fredrik Lindström säger, att vi i betydligt högre grad bedömer människor för vad de säger än för vad de faktiskt gör.

Den rikedom som kommer med konsten att lyssna överträffar vida övertalningens erövringar.

Åhå! Jag mötte mannen vid stenen vid trädet och vi gick och såg en film. En färggrann, sprakande, underbar film om konsten, kärleken och livet. Kvinnorna! Språket! Staden! Katalansk gitarrmusik! Hon är som en vildhäst i en trädgård, Penelope Cruz, och när de grälar hysteriskt på spanska vet man inte om man ska skratta eller gråta. Jag vet inte om jag vågar visa den här filmen för P. Hon kommer att få dåndimpen, säga upp sig från sitt jobb och i nästa nu kasta sig i armarna på sin spanska målare! Jag och min nya vän spatserade ut ur salongen fånigt leende och gestikulerande (eller kanske var det bara jag som gestikulerade?). Oh! Jag måste diskutera den här filmen med T inom kort. Den handlar om allt vi läser om just nu.

Vad sa hon, Maria Elena.. "Kärleken kan bara vara romantisk då den är ouppfylld". Jag tänker att erotiken är som störst när den är ouppfylld. Det är tanken om vad som icke kan bliva eller vad som icke är som gör den så stark. Nåväl. Fördjupning i detta en annan dag.

"Vi är gjorda för varandra och samtidigt inte gjorda för varandra. Det är en motsägelse. Jag behöver en poet för att förstå det!"

"Min far är förbittrad på folket. De har levt i tusen civilisationer och ändå inte lärt sig älska. Det är hans hämnd mot världen, att skapa vackra texter och neka publiken dem."

Se filmen!

Lyssna gärna också på Natalie Merchant My Skin i listan. Den är fantastisk. Lite text:

I'm a slow dying flower
Frost killing hour
The sweet turning sour
And untouchable

Oh, I need
The darkness
The sweetness
The sadness
The weakness
I need this

---

I need
A lullaby
A kiss goodnight
Angel, sweet love of my life
Oh, I need this

Is it dark enough?
Can you see me?
Do you want me?
Can you reach me?
Or I'm leaving

You better shut your mouth
Hold your breath
Kiss me now

You catch your death
Oh, I mean this

Här står jag på samma plats, som om jag gått i cirkel. Allt omkring mig är detsamma och bara jag tycks vara förändrad. Skuldbördan vilar tung på mina axlar utan att jag vet om någon lagt den där förutom jag. Återigen försöker jag förstå utan att lyckas, hur något kunde röra mig så djupt och sedan lämna mig så plötsligt. Hur somliga kan sätta stopp och inte rubbas. Mitt försök till avslut var tafatt och meningslöst, lika meningslöst som JAG enligt utsago var för den som jag försökte be om nåd men inte nådde. Av allt är det det svåraste att bära. De ord som sa till mig att jag ingenting betydde i vad som blev vårt sista samtal. Slarvigt utav misstag och därmed desto hårdare att ta emot. Så noga jag har varit förr att låta avsked ha sin gång hur lång tid de än må dröja. Till vilken nytta nu när ände efter ände lämnas hängande i luften, som om den tråd som band oss samman aldrig fanns. Mitt vädjande i mörkret möter ingen. Jag står kvar och kan inte gå framåt.

Inspirerad av mig själv (den bästa källan)(hehe) gorde jag slag i saken och bad någon möta mig. Inte i skogen men någon annanstans en annan dag. Nya möten, nya människor, nya inspirationskällor.

Jag skulle gå på promenad och gick vilse i naturreservatet. Det var underbart! Det var nästan att jag blev besviken när jag kände igen stigen igen. Med ett lyckligt leende klafsade jag runt i mina rosa stövlar över stock och sten. Ett gammal par mötte jag och en kvinna med hund. Alla såg lite häpna ut över mitt hej men log lyckligt tillbaka. Något fanns allt där som förenade oss, om inte annat under fötterna.

Var är de andra som trivs där ute? Möt mig vid stenen vid trädet efter lunch, kunde jag ha sagt. Där hade vi stått vid varsin sten vid varsitt träd och undrat var den andre tog vägen. Hur ofta är det inte så i livet.

Nu ser jag att den fuktiga luften lämnat lockar i mitt hår. En present från skogen, som tack för mitt besök.