psykologen

Alla inlägg under oktober 2008

Av Psykologen - 19 oktober 2008 20:58


Den extra utmaningen i helgen bestod av det faktum att den fruktade kursboken i kunskapssociologi inte fanns att tillgå på hemspråket varpå jag blev tvungen att ta mig an den på engelska. Inte en omöjlig uppgift om än något mer tidskrävande.


Förutom att Berger och Luckmann med sitt tyska påbrå vräker sig i den amerikanska universitetsengelskan och täcker upp sitt bristande ordförråd med alla latinska småfraser de kan klämma ur sig verkar de lida av sexuell förstoppning då det ena illustrerande exemplet är med perverterat än den det andra. Incest hit, ipsi facto dit, bögarmé hit, par excellence dit, orgier hit, a fortiori dit, kärlekstriangel mellan kvinna A man B och den lesbiska kvinnan C hit (hm, varför känns detta exempel bekant..?), ergo sum dit.


Engelska var annars mitt favoritämne i skolan före psykologin och svenskan. I gymnasiet inträffade dock något som presenterade en oväntad utmaning för all följande tid. Tandläkaren som plockade bort min klassiska nörd-tandställning klistrade fast en ståltråd på baksidan av tandraden och skickade mig tillbaka till engeLSK-lektionen. Jag fick äran att läsa högt vilket jag väl inte hade något emot MEN om du föreställer dig följande övning med ett främmande föremål fastklistrat bakom framtänderna kan du säkert tänka dig vad som hände:



Tråden har sedemera trillat bort men klistret sitter kvar. Jag lärde mig dock ganska snart en alternativ teknik så jodå, jag kan säga th utan talfel.



Av Psykologen - 19 oktober 2008 19:09

 

Originaltexter – detta sammelsurium av uppstyckad teori, tillämpade resultat, personlig filosofi, inavlat språk och muterade tankebanor. Att läsa en originaltext är som att trycka sig fram genom en snårskog som aldrig blivit gallrad med hjälp av en kökssax. Det slutar med att fingrarna blöder, saxen går sönder, kläder rivs i trasor och man ramlar ut på andra sidan, utmattad, desorienterad och helt utan motivation att någonsin ge sig in i snårskogen igen.


Tack och lov för de tappra själar som i sitt anletes svett tar en originaltext och plockar ut kärnpunkterna, tolkar dem och strukturerar upp dem för det ovana ögat. De är vetenskapens trädgårdsmästare som gör det möjligt för oss dödliga att avslappnat flanera i kunskapens grönska och njuta av växtlighetens krona.


Puuuuh. Jag är helt uttömd. Förbarma eder över min sarjade varelse, i vise.



Av Psykologen - 18 oktober 2008 16:49


Apropå rosa bandet och det. 

Hihgly trained and hihgly motivated. Jao.

Av Psykologen - 18 oktober 2008 12:47

 

De avvikande är samhällets symptombarn som placeras under diagnos för att lyfta ansvar från orsaksbärarens axlar och hålla det övriga folkets misstänksamhet i schack genom tystnad. Arbetsdelning begränsar människors kunskapsfält och självständighet hindrar dem att tala med varandra. Genom massiva informationskanaler flödar istället den reflexiva information som ska lära människan vem hon är och vem hon ska vara. Hon ser sig i spegeln och möter någon annan, hon lyfter sin hand med ett anklagande finger och pekar på sig själv samtidigt som spegelbilden pekar tillbaka på henne. Det är du! tänker hon och hatar sig själv. Hon ser på människan vid sin sida och inte heller där stämmer bilden överens. Det är inte du! säger hon och lämnar sin partner. Hon går ut i världen och budskapen kastar sig över henne som leende vargar från alla hörn och alla ytor. Du kan bli vad du vill! skriker de och det är en lögn hon tror på. Människan springer för att nå ikapp sin önskan, hon springer fortare och fortare och landskapet rusar förbi henne. Byggnader ställs upp och byggnader rasar, maskiner vrålar och maskiner tystnar, barn skrattar och barn gråter. Hon springer genom städer fulla av folk och de är öde. Lysande skyltar ropar i neon. Kom hit! Men de är för många. Hon kan inte välja. Medan rusande hjärta, svidande hals och händerna skakande av stress kastar hon sig tillbaka in genom dörren i sitt hem. Hon tejpar för alla speglar och sätter sig för sig själv igen. Tyst och ensam, där hon fyller sin funktion som samhällets duktiga barn, dess medgörliga återskapare.


Av Psykologen - 17 oktober 2008 15:30

 

Då ensamheten breder ut sig över världen och ter sig uppstå som ett eget levande väsen är den i sin bisterhet inte bara nedslående utan också exceptionellt irriterande till sin natur då den i sig själv är fullständigt irrationell. Människor är de facto inte ensamma. Världen kryllar och myllrar av människor, den ena mer lik den andra, som delar liknande föreställningar om sin egen frustrerande verklighet. Den stora ensamheten är i själva verket inget annat än en mänsklig, mental konstruktion som vi ständigt legitimerar för oss själva genom inre uttalanden. Dels de självriktade som ”jag är unik”, ”ingen är som jag”, ”ingen förstår mig”, ”jag har ingenting att bidra med”, ”jag är bara till besvär” och de utåtriktade som ”jag vill inte umgås med vem som helst”, ”jag vill hitta den perfekta relationen”, ”jag vill inte vara den som ber om hjälp”, ”den jag umgås med ska vara si och så” och sedan som att detta inte vore nog en hel radda med rationaliseringar som ”jag trivs bäst såhär”, ”jag utvecklas av motgången”, ”ensam är stark”, ”jag förtjänar detta”, ” det finns ingen lösning”, ”världen är ond”, ”livet är hårt” etc etc i det oändliga. Om inte detta är kollektiv galenskap så säg mig vad som är det!


Dessa uttalande är naturligtvis bullshit, för att vara rättfram och ohövlig och osvensk. Visst är varje människa unik på sitt sätt men det är betydligt mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Bloggvärlden är en verklighet som gör det hela pinsamt uppenbart eftersom det i hundratusentals självutlämnande bloggar skrivs om precis samma sak uttryckt på lite varierande sätt. Alla känner sig ensamma mer eller mindre ofta, vi är främmande för varandra samtidigt som vi ständigt poängterar i kommentarer hur vi förstår varandra, alla har garanterat något att bidra med och att påstå något annat är en otroligt nedlåtande syn på hela mänskligheten, de allra flesta blir överlyckliga då någon lägger sig i deras liv osv. Ändå sitter vi, alla ensamma olyckliga människor, hemma och beklagar oss över vårt lidande medan vi faktiskt oftast inte gör ett jota för att förändra det, helt förlamade av vår intellektuella dysterhet. Vi grubblar och filar på vår egenart och stänger omvärlden ute medan vi bygger drömmar om delaktighet utan att egentligen var beredda att ta del av den. Vi ställer upp omöjliga krav för hur vår värld ska se ut och förvånas över att den inte lever upp till dem.


Varför väljer människan en passiv, lidande, kränkt eller uppgiven inställning? Detta frågar sig den existentiella psykologin som VI INTE SKA LÄSA på vårt program. Är inte detta problem tillräckligt centralt för vår utbildning?! Citatet har jag fått från min grannes föreläsning på läkarprogrammet. Jag väljer inte min olycka! skriker de ensamma i förtvivlan tillbaka mot mig. Nej, det är inte det jag hävdar heller. Du skapar din ensamhet därför att det är det enda du har lärt dig och det enda du tillåter dig att samtala med dig själv om.

Av Psykologen - 17 oktober 2008 09:09


Min underbara. Hon tar små människor i handen och gör dem sällskap på en livsväg som är alldeles för kort. Hon tar avsked av dem övertygad om att möta dem igen. "Jag har sådan tur, jag får lära känna änglar", säger hon. Hur oändligt modig är inte hon som kan möta Döden i barns ögon varje dag och inte vara rädd. Vilken tur har inte jag som får leva vid hennes sida.


Jag är mycket stolt att här få dela med mig av hennes ord. Bara för er, av P:




mujer desnuda


me quito el maquillaje y desnuda estoy

qué lástima que no me pueden ver,

ellos,

que no quieren verme como la quien soy


ebria, la luz me mancha

cubre los pensamientos bajo los rayos

en la madrugada dorada

todas mis arrugas plancha


quién fuera una canción

susurrada entre los labios de quienquiera

apreciada del que la note

sin sentido o de absoluta intención


tal vez es la nana

para hacerme dormir

duérmete, mujer desnuda

y sueña con lo que te de la gana


pelada me cubro con sábanas de velo

para que no me duelan

llevan palabras invisibles

que no me exigen nada; buenas noches, te veo


____________________


naken kvinna


jag sminkar av mig och är naken

så synd att de inte kan se mig

de, som inte vill se mig för den jag är


drucken,

ljuset fläckar mig

täcker tankarna under strålarna

slätar ut mina rynkor


tänk den som fick vara en sång

mellan läpparna nynnad av vem som helst

uppskattad av den som den uppmärksammar

utan mening eller med fullständig avsikt


kanske är det vaggvisan

 som ska få mig att somna

sov nakna kvinna och dröm om det som faller dig in


skalad täcker jag mig med sänglinne av slöjor

för att de inte ska göra mig illa

de för med sig omärkbara ord

som av mig inget kräver; god natt, jag ser dig




Av Psykologen - 16 oktober 2008 19:11


Varje människa vill bli avslöjad.


Det här har jag läst och jag har för mig att jag skrivit om det men nu kan jag inte för mitt liv komma ihåg vem som skrivit det eller när jag läste om det och inte kan jag hitta det i bloggen heller. Det är knappast något som Marx, Weber eller Durkheim skulle säga så det bör ha varit före september. Var det Rilke? Var det Hellsten? Jag måste skärpa till mig med kategorierna. Varför finns det inte en sökfunktion..


Hur som helst handlade det förstås om att människor bär på rädslan att någon ska se igenom dem och döma dem. I själva verket är det förstås precis det vi helst av allt vill, att någon ska se igenom alla våra masker och försvar så att vi slipper låtsas mer.

Av Psykologen - 16 oktober 2008 18:21

 

C kommer till databordet med en receptbok som han hittat i sitt rum och frågar om vi inte kan laga maträtten han slagit upp. Jag kikar på bilden och ser att rätten består av nudlar, frysta grönsaker och korv. Med andra ord precis det som vi brukar äta minst en gång i veckan. Bra, ingen större utmaning då. "Ska vi göra den tillsammans?" frågar jag. C ser tveksam ut. "Jag håller på att städa mitt rum", säger han. Vi kommer överens om arbetsdelning. "Du kan titta i den här hur man ska göra", säger C uppmuntrande och spatserar tillbaka till bokhyllan han håller på att organisera.


I köket uppstår en viss problematik eftersom de råvaror jag normalt lever på för ovanlighetens skull inte finns hemma. Nåja, jag får väl improvisera då, tänker jag, en tanke som aldrig tidigare passerat mitt medvetande i sammanhanget. Jag byter sojan mot kalvfond (ja den är ju brun), grönsaksblandningen mot minimorötter och nudlarna mot spagetti. "Vad gott det luktar", säger C som glömt bort sin städning och i stället fördjupar sig i att träna skrivning i en sifferbok.


"Mm, vilken god korv!" säger C vid matbordet. "Vad är det som smakar som saft?" "Hm", funderar jag, "det måste vara senapen, den är söt". "Men usch!" ubrister C, "senap!" Han befinner sig några sekunder i inre konflikt innan han konstaterar att han i alla fall inte gillar sån senap som man tar ur en burk och lägger på en korv. Dvs precis sådan senap vi just äter. "Det är för att den är blandad med olja och soja", säger jag och väljer att bortse från kalvfonden. "Om man blandar olika smaker kan man få en helt ny smak, precis som när man blandar färger". "Hur blandar man guld?" undrar C och jag tänker på Paolo Coelho.


Efter maten tar C med sig receptboken för att visa för grannen. "Vi har ätit nåt vi aldrig har ätit!" meddelar han. I själva verket har vi ätit samma sak som vi ofta äter, ändå har båda våra begreppsvärldar kring mat och smak just genomgått en kognitiv revolution.


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29
30
31
<<< Oktober 2008 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards