Mina skivor kom bort på posten så jag fick gå till gamla hederliga Burmans musik i stället. Den enda butiken i stan som finns kvar som bara säljer musik. Tyvärr fanns ingen Sia kvar men jag hittade två Natalie Merchant. "Mm", sa herr Burman, "en av de bästa live-artister jag någonsin sett, två mycket bra skivor". Burman bör bära berättigat vittnesbörd, tänkte jag nöjd. För er som missat My Skin sedan tidigare kan jag bara beklaga och upprepa imperativet. Här bjuds på Ophelia.

Ophelia was a tempest cyclone

A god damned hurricane

Your common sense

Your best defense

Lay wasted and in vain

Ophelia'd know your every woe

And every pain you ever had

She'd sympathize

And dry your eyes

And help you to forget...

Ophelia's mind went wandering

You'd wonder where she'd gone

Through secret doors

Down corridors

She'd wander them alone

All alone...

I den senaste rapporten om svenska folkets sexualvanor från Folkhälsoinstitutet kan man läsa ditten och datten om debuter, frekvenser, hälsa, problem och annat. Något jag uppmärksammade var följande information:

10% av de sexuellt aktiva männen har haft 53% av alla samlagspartners.

Det ger en viss slags ton åt begreppet "alfa-hanne". Svårt att hitta en partner? Din polare kan ha lagt beslag på flera. Alfa-honan tar å sin sida för sig 41% av alla tillgängliga byten.

En väns fina, enkla och kloka tankar om bestående vänskap:

I relationer som är värt något leder inte bråk till ovänskap.

Bråket är som ett membran som vänskapen måste igenom. När man brutit igenom det har man liksom bytt partiklar med varandra och då finns det ingen anledning att lämna varandra längre.

Tidigare har han sagt: Jag bryr mig inte om att bråka med dem som inte betyder något för mig. Nu talar vi inte om grymma, destruktiva gräl som bryter ner den andra i någon slags maktkamp. Den här typen av bråk handlar om att ta en strid med någon för att det känns värt det. Vore det inte värt det skulle irritationen göra att man bara viker sig eller helt enkelt avlägsnar sig från situationen.

På samma sätt är det väl med en konfrontation, tänker jag. Om personen i fråga inte betydde något för mig och jag inte hade för avsikt att reda ut omständigheterna när de väl har uppstått så skulle jag inte bry mig om att konfrontera och riskera en konflikt. Då skulle jag behålla informationen för mig själv och göra med den vad jag ville. På det sättet är konfrontationen i själva verket en inbjudan till närhet, ett sätt att sträcka ut handen. På frågan "Vad ska jag göra med informationen?" blir svaret "Bemöt den, dela den med mig och därigenom kan vi mötas". För vänskapens skull vore alternativet otänkbart och närhet skulle aldrig kunna uppstå. Det är just vad som sker om försöket misslyckas. Konflikten sedimenteras i avstånd och initiativtagaren står kvar i ett märkligt tomrum där mötet aldrig ägde rum. Det räcker inte att en hand sträcks ut om inte den andra är villig att ta den.

(..and stays around to help you heal?)

Gruppen hade tänkt simulera ett nervöst sammanbrott inför klassen på redovisningen för att få till stånd en diskussion om normer och känslor. Förslaget blev dock nedröstat.

Teorin genom detta ytterligare underbyggd. Håll den bakre regionen stängd.

C fick en bok med hundra tals sifferbilder av sin pappas sambo som han titt som tätt plockar fram och ritar i. För att alls kunna fylla i bilderna måste han lära förstå sifferlogiken. Ibland saknas siffror och efter att jag hävdat att de ”fallit bort” blev jag tvungen att förklara hela tryckprocessen eftersom han ifrågasatte hur en siffra kunnat lossna från sidan och ramla ur boken. Då C accepterat förklaringen påpekade jag att han själv kan rita dit de saknade prickarna eftersom han ändå vet hur bilden kommer att se ut när den blir klar.

Ungefär så här tänker jag mig att det går till när vi försöker lära känna någon via Internet. Vi ser ett antal prickar, anar ett motiv och fyller själva i linjerna mellan dem så att det uppstår en bild. Om någon prick saknas ritar vi dit den där vi tror att den ska vara. Om vi sedan ska träffa personen ansikte mot ansikte tar vi med oss vår bild och sedan uppstår följande:

Så här ser bilden ut:

Så här visar sig personen vara:

Förvirrat tänker vi för oss själva att det här är ju HELT OLOGISKT och ungefär där någonstans har vi glömt bort att de prickar vi såg inte var numrerade till att börja med och vi därför omöjligt kunde veta hur många som saknades eller i vilken ordning de skulle sammanfogas. Vem har sagt att det skulle bli en känguru anyway?

Ja alltså de byter ju inte ART liksom, men ni förstår poängen, man kan rita flera bilder av samma prickar.

Men den intressantare frågan är: Hur går det egentligen till när vi ritar vår självbild och vad händer då det saknas prickar?

"Du kom hit med en avsikt, för att hjälpa. Nu letar du efter vem vet vad, du rotar i mina känslor."

"Ska jag berätta för dig vem du är, hur mitt lidande ger ditt liv mening?

Spring iväg du, du som kan."

Den här mannen må vara sängbunden men inte behöver man ha fått nacken bruten för att vara den som ser andra fly medan man själv inte kan röra sig ur fläcken.

Här hade jag tänkt skriva något de tankar om sann intimitet och olika definitioner av kärlek som den här filmen väckte men jag är alldeles för trött för att göra det hela rättvisa så jag väntar med det. Se filmen i stället så länge.

En vän ringde och berättade om det knepiga i att återfinna sig själv i en position där man inte vet hur man ska agera eftersom man helt enkelt aldrig fått lära sig det. I det här fallet om att bemöta svaghet och samtidigt förhålla sig distanserad för att kunna möta den på ett konstruktivt sätt. Min vän påpekade de handikappande konsekvenserna av att skyddas från föräldrarnas svaghet under uppväxten, som jag känner till väl. Jag kom att tänka på ett exempel då min pappa ringde mig och grät i telefonen då jag var drygt 20 år gammal och detta försatte mig i ett tillstånd av total förvirring och handlingsförlamning. För mig var mina föräldrar och äldre syskon oförmögna till svaghet. Än idag förlitar jag mig på att de ”starka” individer jag ser upp till ska förbli orubbliga och när de bryter samman står jag helt oförberedd och perplex inför detta och beter mig ofta taktlöst och till synes osympatiskt i min oförmåga att bemöta det.

Själv har jag också klätt mig i styrkans roll såsom den blivit lärd till mig och finner det närmast otänkbart att visa någon annan sida annat än i samförstånd. Att gråta inför mitt barn vore en dödssynd mot bakgrund av min fostran men jag försöker lära om. Jag förstår att jag måste lära honom hantera andras svaghet såväl som sin egen (OBS, se den och förstå den, INTE ansvara för den) för att bryta detta nedärvda mönster av kyla och avstånd. Men det är svårt och det kräver en medveten ansträngning varje gång.

Tanken på det känslomässiga avståndet till min pappa påminner mig också om den kulturella rikedom han aldrig delade med sig av och som nu är det som utgör den sorg jag inte tidigare kunna känna. Konsten och musiken; ett arv som aldrig gavs till mig annat än som ett oplanterat frö och som jag känner en slags själslig längtan efter. Jazzen var en av hans passioner och nu när jazzfestivalen går av stapeln står den inför mig som en närmast mytisk värld som jag önskar beträda men inte känner. Ett oinlöst kulturellt kapital som min pappa glömde ge mig nyckeln till.

Det är helt enkelt fullt. Så är det. Det enda jag sysslar med nu är toppfyllning. Mitt huvud hinner inte med att bearbeta och assimilera all denna nya information. Trycker jag in något med våld så raderas istället något annat ut i bakänden. Retroaktiv interferens kallas det för. När minnet för tillfället har nått sin fulla kapacitet och ny information tränger ut gammal (mindre ny, inte den som lagrats i långtidsminnet). Varför? tänker jag olyckligt och sedan kommer jag ihåg att den grupp jag umgås i besitter fördelen av en tanketradition inom detta fält. De är redan kognitivt ackomoderade inför denna kunskap, det är inte jag.

Min hjärna försöker desperat hitta knep för att hantera allt det nya. Den använder sig av den mest effektiva av minnesstrategier, nämligen det personliga referenssystemet. Det överlägset bästa sättet att minnas är att koppla ihop information till den egna jaghistorien. Därför slits dörrarna upp till det biografiska minnet och gamla händelser bombarderas med nya tillämpningar. De tycks vandra runt i medvetandet med klasar av kardborrar på sig. Stackars gamla minnen, får aldrig vara ifred.

Hur jag ska kunna klämma in en bok till, det begriper jag inte. Jag vill bara sova. Det är inte heller konstigt. Sömn är också ett sätt för hippocampus att redigera och strukturera ny information. Gah! Jag kan inte tänka en tanke utan att förklara den. Ok.. det är kanske i det här läget man inser att man borde lära sig meditation.