Ur Roy Anderssons Du Levande: 

"Jag är psykiatriker. Det har jag varit i 27 år. Jag är alldeles utsliten. Att år efter år lyssna på rader av patienter som inte är nöjda med sin tillvaro, som vill ha roligt, som vill att jag ska hjälpa dem med det, det tar på krafterna ska jag säga. Jag har minsann inte så roligt själv. Människor begär mycket, det har jag kommit fram till efter alla år. De vill gärna bli lyckliga, samtidigt som de är självupptagna, själviska, ogenerösa, ja jag vill vara ärlig, jag skulle vilja säga elaka helt enkelt, de flesta. Att lägga ner timme efter timme på samtal för att få en elak människa lycklig, det är ingen mening med det. Det går inte. Jag har slutat med det. Jag skriver bara ut piller numera. Så starka som möjligt. Så är det med det."

Här kommer min egen brasklapp och därmed har jag i nuet tagit ställning. 

Kränkt är och förblir den som upplever sig kränkt men den som utfört handlingen kan inte hållas ansvarig längre än vad samhällets normer föreskriver. Så i ett läge där båda partnerna skyller varandra och båda vill ha rätt måste också gällande normer avgöra vem som står för den största kränkningen. Det förändrar inte det faktum att den andres känsla är lika stark och dennes smärta lika djup. När ingen överenskommelse gjorts eller t o m när en överenskommelse gjorts men inte längre gäller, då finns de tysta överenskommelse som sker mellan människor att falla tillbaka på. Finns inte heller de, eller går de inte att applicera, eller är vi inte överrens om vad de består i, då finns skrivna lagar och förordningar. Ingen av detta förändrar hur den enskilde känt då händelsen ägt rum, men det avgör i slutänden ansvarsbördan.