psykologen

Alla inlägg den 22 september 2008

Av Psykologen - 22 september 2008 19:51

 

I denna ändlösa harang av utfläkande identitetsfilosofi kommer ännu ett avsnitt. Jag gräver mig nu ytterligare ner i föräldraskapets fantastiska värld. Jag är en sådan där märklig individ som inte ägnar speciellt mycket tid åt att prata om min familjesituation i offentliga sammanhang. Detta beror bl a på att jag upplever att det räcker med att råka nämna det hela med ett ord för att en osynlig varelse ska verka slå sig ner i sällskapet likt en levande bromskloss för hela samvaron. Jag gissar att ett liknande fenomen skulle uppstå om jag råkat nämna att jag har ett handikapp eller bär på en sjukdom. Ingen verkar riktigt veta hur de ska förhålla sig till informationen och de som befinner sig i en liknande situation (alltså också har barn) känner sig på något vis tvingade att lyfta fram sin gemensamma grupptillhörighet med någon form av krystad fråga som inte har något att göra med vad den dittills varande konversationen handlat om över huvud taget.



Föräldraskapet förväntas alltså vara en så integrerad del av min personlighet att den måste adresseras om den råkar slippa fram. Därav väljer jag oftast att inte nämna den alls och jag känner inget som helst behov av att skylta med den. I en presentation kan jag helt utelämna den. Kanske kan detta tyckas märkligt i proportion till hur stor del av mitt liv föräldraskapet innebär men jag hävdar att jag inte ser på min son som en del av den jag är utan som en egen individ som finns i min närhet. Sett ur det perspektivet blir det i stället märkligt att jag skulle lämna ut detaljer om honom för att beskriva mig själv, inte sant? Dessutom blir det märkligt när andra börjar ställa detaljerade frågor om honom, som om han vore en hund jag köpt. Det entusiastiska tillropet ”Visst är det härligt med barn!” blir ungefär lika naturligt som att någon skulle utbrista ”Visst är det härligt med sambo, hur upplever du det?!” när civilstatus avhandlats. ”Jo alltså.. det är ju trevligt men det har sina utmaningar..”. ”Ja jag förståååår ju det, men det är ju en så härlig tid i livet! Hur gammal är han? Vart befinner han sig i sin personliga utveckling just nu? Nej men, han har just fått ett nytt jobb?! Det är ju en härlig tid för männen!” Dvs, barnet hänvisas till i egenskap av ett barn ur ett folk från ett främmande land, inte som en egen person.


Hm.. ja.. om liknelsen inte fungerar få ni väl ifrågasätta den.


I en dejtsituation blir detta extra uppenbart och besvärande för den andra personen ifråga och därmed alltså ett skäl till att inte ta upp det. Har träffen föregåtts av någon typ av informationsutbyte brukar det redan vara ett känt faktum men ibland sker träffar som bekant spontant och då är det inte helt självklart och dessutom en källa till ett visst etiskt dilemma. Är det min skyldighet att säga det eller min rättighet att låta bli?


Här följer en anekdot för att illustrera det hela:


Jag blir utbjuden av A2, också känd som AB2 i denna blogg (egentligen är det helt ologiskt att A2 fått stå tillbaka för A1 trots att han kronologiskt existerade före A1 i mina texter, men å andra sidan har A1 existerat längre än A2 i den faktiska verkligheten plus att berättelsen om A2 förtäljes i en ANNAN blogg där han helt sonika är A så ok då)(detta kodsystem för anonymitet börjar bli överdrivet komplicerat). A2 är en ung, estetiskt tilltalande man i början på karriären och vi pratar i princip bara jobb på första dejten. Av en händelse (och några strategiska handlingar från min sida) råkar jag en tid senare befinna mig i A2s trappuppgång sent en lördags afton varpå A2 lägger sordin på kvällen genom att påpeka att det är något han måste tala om. ”Det är så att jag har en tjej där inne” meddelar A2 och min hjärna som just då befinner sig i total functional mode formulerar en mycket irriterad tanke om att jag alltså tagit mig hela vägen till andra sidan staden mitt i smällkalla vinternatten för att snällt vara tvungen och vända om eftersom denna man inte kunnat kläcka ur sig detta förrän vi befinner oss i hans trapphus. Min personliga integritet och moral står i det ögonblicket dock tillbaka för den funktionella problemlösningen varpå jag svarar: ”Jaha, och hur hade du tänkt lösa det här då?”. A2 ser något förvirrad ut och svarar ”Ja alltså, hon är ju inte här just nu.” Min moral är alltså fortfarande urkopplad och jag fortsätter ”Nä! Nu vill jag inte höra mer!”. Tioöringen trillar ner hos A2 som snabbt parerar med ”Nej alltså, jag har en DOTTER.” Ahaaa.. dåså. I det här läget har det kanske tett sig naturligt att jag skulle avslöjat min egen befintliga avkomma men detta valde jag av någon anledning att vänta med till ett ännu mer prekärt tillfälle under kvällen. Avslöjandet får då A2 att ett ögonblick backa undan, syna mig några sekunder med höjda ögonbryn och utbrista ”Näe! Det trodde jag INTE!”. Sedan kunde aktiviteterna fortsätta som planerat.


Då kan vi ju fråga oss huruvida informationen gjorde från eller till för vår, vad som visade sig bli mycket korta, ”relation” och jag skulle hävda att den möjligtvis gjorde från om den gjorde något alls. Föräldraskapet hade inget med vårt utbyte att göra eftersom ingen av oss var ute efter en livspartner och jag frågar mig om man någonsin är ute efter det då man gör en ny bekantskap. Det måste väl ändå komma i ett senare skede på något sätt. Men hur som helst, utan att ta ställning i den frågan är väl min poäng någonstans att det inte är helt lätt att se var föräldraskapet slutar vara en del av mitt liv och blir en del av den jag är och att kopplingen inte är helt självklar. Resultatet av upplevelsen och omgivningens stereotypisering av föräldrarollen blir behovet att hävda likt en omvänd tandläkarreklam: Jag är inte bara mamma, jag är faktiskt människa också!


 


Barnfri är alltså vad en förälder tituleras som då dennes barn är under annans vård och det de ägnar sig åt är helt enkelt samma saker som alla andra, tro det eller ej.


Av Psykologen - 22 september 2008 10:31

 

Idag har det gått en månad sedan jag fyllde år. Alldeles för mycket har hänt sedan dess. Tiden blev inte bara tät den liksom svällde över och till slut brast något. Som blåsan på min hand som jag lät vara där och skyddade tills den gick sönder av sig själv och lämnade en nästan osynlig rodnad på huden. Inte riktigt ett ärr. Ingen ser det om jag inte pekar ut det, men det finns där som en påminnelse om att jag inte var tillräckligt försiktig, att jag brände mig rejält på något som jag borde behärskat vid det här laget. Jag brast i uppmärksamhet och gjorde en felbedömning, bara någon millimeter i mindre än en sekund men när man hanterar sådan utrustning finns inte den marginalen. 180 grader varmt.


Under det som hänt har det känts som att jag lösts upp och sedan har jag blivit tvungen att omdefiniera mina gränser. Försöka ge mig själv en form som jag kan leva med. Åt vissa håll måste jag liksom sträcka mig ut för att se vart det tar stopp. Det är lite läskigt med tanke på att om jag sträcker mig och sträcker mig och ingen yta stoppar mig så finns ju alltid risken att jag tippar över. Jag sträcker mig ändå för att jag behöver veta var den gränsen går. Nu känner jag mig porös. Så om någon trycker på mig ger jag fortfarande vika, men jag tycks återhämta mig och svälla ut igen, vaksam på just den punkten där jag blivit petad. Jag tror dock att jag behöver låta tiden tunnas ut igen ett tag, dra ner frekvensen några snäpp. Känna lugnet, som min första sambo brukade säga för hundra evigheter sedan.



Svamparna från igår. Två, porösa, giftiga.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8
9
10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29
30
<<< September 2008 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards