Jag tänker på de absurda kontrasterna i mitt liv och hur jag inte verkar kunna göra något lugnt och försiktigt, även om det var vad jag tidigare trodde att jag gjorde. Antingen är mitt liv fullkomligt händelselöst och jag gör absolut ingenting eller så går jag ut och kastar mig utför ett stup. Jag kan inte bara ta en promenad som vanliga människor. Jag har tydligen inte upptäckt den gyllene medelvägen, jag strosar inte runt i landet lagom. Nej nej. För mig är det allt eller inget, av eller på, nu eller aldrig. Jag satsar helhjärtat på det jag tar mig för och låter övrigt stå tillbaka. Antingen eller, inte lite av varje.

Under min sävliga yta döljer sig oanad rörelseenergi och när reglaget slås på är drevet igång. Jag kan vara kusligt distanserad eller totalt engagerad. Antingen tröttsamt uttråkad eller överdrivet intresserad. Någonstans på vägen har jag beslutat av leva känslor fullt ut och när jag bejakar upplevelsen blir den otroligt intensiv för mig. Det kan vara underbart men det kan också göra ont som fan. Men det är inte så att det ligger bortom min kontroll heller. Förvånansvärt ofta fattar jag medvetna beslut. Ibland talar jag till och med om det för folk. ”Nu bestämmer jag mig för att lita på dig” sa jag till min sons far efter att jag övervägt det ena och det andra i mitt huvud och så kastade jag mig huvudstupa. Sedan börjar saker hända. Avsiktliga och oavsiktliga konsekvenser av mitt beslut. And it can be a ride.

Ibland tänker jag att kanske borde sätta upp en varningsskylt på min dörr. Om du väljer att kliva in här så får du räkna med att då och då kasta dig utför ett och annat stup med mig. Här sker dramatik när du minst anar det. Kom inte hit om du inte är rustad för överraskningar. Dock är det få (tror jag!?) som upplever den här sidan av mig. Få som kommer mig så nära. I eländesbloggen står det sedan gammalt ”Jag skjuter inte människor ifrån mig, jag skyddar dem från det svarta hål som är jag.” Skrivet i affekt den gången, men det har en viss betydelse. Med det menar jag inte att jag är en dålig person eller dålig för andra generellt, men att jag kan bli väldigt intensiv och det är inte alltid bra och det är inte alla som kan hantera det. Så jag vill någonstans vara försiktig med människor men ibland misslyckas jag. Ibland blir min omtanke väldigt hård, även om intentionen är god. Det här har inte jag förstått förrän nu och sett i det ljuset förstår jag nu ett och annat som har hänt på fler sätt än jag gjort förut. Så mycket mer kan man kanske inte göra, än att försöka förstå sin del, för det finns ju alltid två.

Jag gjorde en övning med mig själv för någon vecka sedan och den var svår. Jag sa till mig själv: Kan du förklara varför ditt senaste förhållande tog slut utan att en enda gång skylla på den andre? Inte en enda gång. Det betyder inte att jag gav mig själv skulden, utan att jag ville ta reda på om jag kan berätta hans historia för mig själv. Det finns ingen anledning för mig att försvara min sida, den sidan är jag trygg med och den har jag redan fått berätta. Den förändras inte för att hans är annorlunda. Ja, jag klarade det. Det var svårt, men jag gjorde det. Och vet ni vad det gav mig? En fantastisk befriande förlåtelse kom över mig. Inte bara på ytan utan i hela mig. Jag kunde förlåta honom och jag kunde förlåta mig själv för det som gick fel och jag kan se tillbaka på vår tid med ömhet och känna att ingenting var förgäves.

Ok eh ja ba liksom shit och sen typ men tjena fast vadå typ va fan och så där galet liksom typ ba HALLÅ fatta ingenting allt är.. alla tankar.. men vem va varför.. afasi.. jag drog Bergman-citat.. "varje människa vill bli avslöjad".. jag ser dig nu.. men ändå.. miljoner ord ingenting är annorlunda men allt är förändrat.. ja jösses.. det är vad det är.. upp och ner.. du VET.. fullkomlig nedsläckning.. förlåt.. vad har jag varit.. på väg hem fotograferade jag en flugsvamp, jag menar varför inte?

Mitt liv är ett otroligt äventyr.

Jag stoppade ner handen i fickan på kappan för första gången och där låg en lapp. En biobiljett från länge sedan. Se: