Det blev ingen bio, i stället blev det glass och te och Ingmar Bergman. Filmen var fantastisk och fick mig snabbt att komma över besvikelsen över det uteblivna biobesöket. Annars är bio något jag verkligen älskar. Det är att bli slukad av berättelsen, det är vad jag önskar. Om berättelsen ett ögonblick får mig att glömma att jag är där, då har den lyckats. Det handlar ju som alltid om att bli gripen. Jag bryr mig inte om att tala om vad som är bra och dåligt så länge det väcker en känsla i mig. När jag ser en film förväntar jag mig att den ska gripa mig och om den inte gör det blir jag besviken och irriterad och känner mig nästan snuvad på upplevelsen.

Jag blev ikväll introducerad till Bergman genom Persona. En film som nästan var mer än vad jag förstått att en film kan vara. Jag känner att jag ännu inte kan förstå den, så full av symbolik och uttryck att den verkar ha ett eget liv. Orden överväldigar mig, de är enorma och jag vill höra dem igen. Jag skulle vilja köpa det här manuset och bara läsa det.

Ur manuset:

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester - tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Ur manuset:

Men lidandet var inte slut. Den lilla pojken greps av en häftig och ofattbar kärlek till sin mor. Du värjer, du värjer dig förtvivlat. Du känner att du inte kan återgälda. Och så försöker du och försöker men det blir bara grymma och tafatta möten mellan dig och pojken. Du kan inte. Du är kall och likgiltig. Han ser på dig, han älskar dig och han är så mjuk. Du vill slå honom för att han inte lämnar dig i fred. Du tycker han är äcklig med sin tjocka mun och sin fula kropp och sina fuktiga och vädjande ögon. Du tycker han är äcklig och du är rädd.

En recension:

"Ingmar Bergmans nya film 'Persona' uppfattar jag som ett meddelande om en belägenhet vid den yttersta gränsen, där språket brister sönder, bilderna rämnar och verkligheten upplöses. Den kommer emot mig som en personlig bikt, ett skri av förtvivlan eller ett rop mot mörkret och tystnaden som det någonstans heter. Ett rop mot, ett försök att avvärja hotet som ligger i denna förtvivlan."

Filmen handlar om skuld och skam. Den handlar om att inte veta vad som verkligt och vad som är sant. Den handlar säkert om mycket mer.

Den gör ont i mig.

Oundvikligen så jämför man sina villkor och relationer med andra som befinner sig i liknande omständigheter. Hur andra mammor relaterar till sina barn är en sådan jämföresle som ligger nära till hands, framför allt som ensamstående mamma. Föreställningen om vad en god mamma är och vad hon gör är betydligt starkare än den verkliga erfarenheten och en källa till ständig reflektion.

Jag umgås extremt sällan med andra ensamstående föräldrar. Föräldrar över huvud taget har kommit in i mitt liv de senaste ett-två åren. När jag fick barn var jag 23 år, umgicks med 20-åringar och ingen annan hade barn. Mammorna i föräldragruppen var 30 år och hade jämnåriga vänner. Även om deras livssituation liknade min med villalån och arbete så pratade vi inte om samma saker. Deras syn på sina barn verkade också skilja sig från min. Jag tyckte de daltade med barnen och det mesta annat. Ojoj farlig stol, ojoj min kropp, ojoj mitt deltidsjobb, ojoj inte äta halvfabrikat.

På öppna förskolan lät jag mitt barn klänga sig över lekställningar, snubbla på leksaker och jag ingrep inte i en konflikt med ett annat barn så länge den inte urartade. Jag upplevde att de andra mammorna handgripligen hindrade sina barn, lyfte undan dem från "faror" och ropade åt dem så snart de petade på ett annat barn. På allmän plats fick mitt barn utforska omgivningen, andra barn hölls fast. Min sambo tyckte jag var släpphänt och beordrade vår son att sitta still och inte störa andra de få gånger han var med.

Idag kan jag uppleva det besvärligt att jag inte "har pli" på min son som andra verkar ha men jag inser att det inte handlar om att min son beter sig bedrägligt, för det gör han inte, utan att jag upplever att andra människor förväntar sig att barn ska vara osynliga och inte ställa till besvär. De ska vara små vuxna som kontrollerar sina begär och döljer sina känslor och det är min uppgift som mamma att kräva detta av mitt barn.

Samtidigt ser jag hur min son förvandlas till en ny jag när han är med mig och hur han är helt annorlunda med sin pappa. Hos mig är han lugn, han gör sin frukost på morgonen, han cyklar själv till sina vänner och förhandlar sin relation med grannpojken under överseende av våra gemensamma föräldraögon som vägleder dem när känslorna tar överhanden och hot börjar utväxlas. Vi leker aldrig, vi gör vardagssysslor tillsammans. Med sin pappa är han högljudd och vild, hoppar och far och klänger men sedan den nya kvinnan kom in i bilden också exceptionellt ordningssam med deras hem. De leker hela dagarna, säger hans pappa.

Vad är min poäng? Kanske att mitt barn formas i mötet mellan mina handlingar och min person, inte bara den ena eller det andra. Om jag är hämmad och kontrollerad, men "släpphänt" och tillåtande så kompletterar de på något sätt varandra. Den spontana, impulsiva mamman å sin sida har kanske ett större behov av att lära ut kontroll just därför. Detta är en del av vad psykologin hänvisar till som "the good enough mother", hon som inte är perfekt med tillräckligt bra för just sitt barn. Föreställningen om den goda mamman däremot bygger på att det finns ett rätt sätt och jag fortsätter att värja mig emot den tanken.

Såhär i diagnosernas guldålder när vi närmar oss 400 tänkbara "sjukdomar" i DSM IV har jag hittat på en egen till mig själv. Jag lider av kortsiktig bipolär sömnstörning. Ena kvällen lägger jag mig 24, nästa kväll 20.30, nästa 23.45, nästa 21, nästa 23.25 Varje morgon när klockan ringer 06.30 snoozar jag de fem gånger som är möjliga på min telefon, tänder lampan, sätter mig halvt upp i sängen och kravlar till slut upp strax efter 7 endast motiverad av min sons skolas hot om konsekvenser för sena ankomster och tanken på att jag ev kan sova en stund till efter att jag lämnat honom. Det är otroligt hur kreativ hjärnan är på att hitta knep för att få sova längre på morgonen.

Ikväll blir det bio, i morgon ska jag ut på hemlig resa med okänt mål i regi av P och sedan blir det 60-talsfest på kvällen. Dessutom: Ingen mer tidig morgon förrän om drygt en vecka! Life is good in the goblin's den. Nu ska jag lägga mig i soffan och soooova en stund.

goblin - en liten elak tomte

det bor en i oss alla