Jag och C gör chokladmousse med vad som börjar bli rutinerad vana inför kvällen. På DVD-spelaren går Coldplays nya suveräna skiva. Jag smälter chokladen själv den här gången och C knäcker ägg med måttlig framgång. Första ägget skvättar på ett nästan magiskt vis av sig över hans axel. Nästa ägg går bättre.

-Det där gick ju mindre bra, säger C.

-Eh.. va? säger jag. Alltså det där ägget gick ju bra, det förra gick möjligtvis mindre bra.

C ser förvirrad ut. Jag ser förvirrad ut. Sedan börjar jag skratta. Det där var förstås ett av mina väl använda uttryck. Man säger inte dåligt, man säger mindre bra. Jag föreställer mig hur C i framtiden säger i sin interaktiva hologram-blogg: ”Det där gick ju mindre bra, som min mamma brukar säga”.

Jag vispar grädde med en hand samtidigt som jag häller smält choklad i äggblandningen med den andra och instruerar C hur man vänder och inte vispar. Det är en arbetsskada från min tid som restaurangchef. Har man en hand över när man står i köket då gör man för lite. Då finns sekunder att spara och pengar att tjäna. Blandningen blir slutligen perfekt och vi häller upp den i glas. Inte så snyggt, men gott. Bolibompa börjar, Coldplay blir obarmhärtigt avbrutna, jag tar min del av den överblivna smeten till mitt rum där jag kan spela skivan på datorn och C avnjuter sin del vid köksbordet framför TVn. Javisst är det bra att ha köket i vardagsrummet.

Ikväll när C gått och lagt sig blir det blod på TV. Alltså.. ”There will be blood” ska jag se. En film om den amerikanska mardrömmen.

Receptet?

250 g blockchoklad (gärna 75% mörk och 25% ljus)

3/4 dl socker

3 ägg (går bra att kasta ett över axeln fast då behöver man ett fjärde ägg till smeten)

2,5 dl grädde

Smält chokladen i en skål i micron, avbryt och rör om ett par gånger, annars blir det smuligt. Vispa ägg och socker i nästan 5 minuter. I alla fall en stund som är lite längre än det är kul att vispa. Häll över smeten i en annan skål och vänd i chokladsmeten som nu har svalnat åtminstone lite grann. Hallå, vispa inte, rör försiktigt! Vispa grädden, helst under tiden med andra handen till den är fluffig men inte fast. Blanda i grädden i smeten. Allt det här blandandet ska utföras med metallsked. Fråga inte varför, det bara är så. Nu är det klart, häll upp i något. Moussen ska stå i kylen i 4 timmar, eller tills du inte orkar vänta längre. Smeten är dock sagolikt god så om du sparar lite i bunken och äter den så klarar du att vänta. Trevlig efterrätt!

Det knackar.

Vem? undrar jag och går fram till dörren. Med handen på dörrhandtaget tvekar jag. Det är ännu en man, så mycket vet jag. Mönstret är nästan identiskt. Tredje gången gillt. Trots att jag backat undan, trots att jag nästan inte alls syns, så kommer han till mig med sin undran. Det är tredje gången han knackar. Det är en hemlig knackning som jag kan, den är bekant. Det är en uppmaning, inte riktigt en fråga.

Här finns jag, kom till mig.

Jag anar hans konturer genom dörren, han anar mina. Min hand darrar. Jag känner dig, du känner mig, viskar jag. Livet håller andan. Kanske är det inte som jag tror. Jag vet, det är min inre fiende som åter vill bedra mig. Jag ser igen på min förrädiska hand. Vart var du på väg, lilla hand? Med en enorm ansträngning vänder jag mig bort från dörren mot min egen spegel, går nära, nära så att allt jag ser är mina egna ögon. Väldigt mycket svart, säger minnet med någon annans röst. Jag ser mig själv flyta på ett illusoriskt hav, där en osynlig arm styr mig fram på livets väg. Till synes fri, i botten bunden. Hur länge ska det här pågå? frågar jag spegeln. Finns det ingenting jag kan göra? Jag knyter näven hotfullt mot min egen spegelbild, hel och blank och oändligt djup. Måste jag krossa dig för att komma loss?

Släpp mig fri!