När jag smält gårdagens film ett dygn så börjar jag fundera över vad filmaren egentligen vill säga då det inte kan ligga i det snöpliga slutet. Jag tänker att det intressantaste som skett i handlingen var förskjutningen av perspektiv. Från början är den slående mannen ond och den nya mannen är god men allteftersom kvinnan vänder sig ifrån sin nya man och dras tillbaka till sin gamla så händer något märkligt. Den nya mannen mörknar i sin desperation. Han börjar ge henne förslag, kontrollera henne, hota henne, ta tag i henne och när hennes vän ser blåmärkena på hennes armar säger hon det klassiska ”Nej han skulle aldrig göra så mot dig, det vet du mycket väl”. Till slut ger han sig på den förre mannen och ämnar t o m göra slut på honom, den slående mannen som nu bara kämpar emot sin längtan efter kvinnan och sin rädsla för sitt eget mörker. Plötsligt vet vi inte längre vem som är ond och vem som är god.

Där har vi hamnat bortom dikotomin och vi förstår att definitionen av det onda ligger i betraktarens ögon. Det är förnuftets blick som definierar vansinnets kännetecken, säger Foucault. Dessutom förstår jag nu vad han menar med att makt är något som sker och inte något som är. Så märkligt det då måste vara att får höra att ”du har så mycket makt” om makt inte är kan innehas utan är något som blir till när det utövas. Den anklagade känner sig själv maktlös eftersom så är fallet. Makten finns inte förrän den erkänns av den förtryckte, i samma ögonblick som hon viker sig, då har han tvingat henne ner. Utan ett offer finns inte någon förövare. Det är också det jag menar när jag hävdar att jag inte litar på mig själv. Jag vet att när jag släpper honom nära mig, då har jag varit med och skapat makten som tvingar mig på knä och jag blir min egen största fiende som går och ställer mig vid hans sida trots att jag VET vem han är.

Observera att det jag pratar om här har ingenting med ansvar att göra. Ansvar tar den som känner till vilka moraliska regler som finns och följer dem. När vi sitter med olika regelböcker, då sker fruktansvärda brott. Det jag talar om är mellanmänskliga krafter, de som driver oss att handla för att skapa mening hos oss själva. De krafter som gör oss till människor bland människor.

Ovädret är över och orkanen har dragit förbi. Jag går i min trädgård och rätar till spaljéer, drar bort grenar som brutits av och rensar gångarna. Jag återvände hit från en av de gångar som angränsar till någons annans trädgård. En av de där gamla gångarna som ibland nästan växer igen men ändå alltid finns där på samma vana plats. De behöver aldrig märkas ut, jag känner dem.

När jag går över gräset och mina händer smeker buskar och försiktigt rör vid mina rosors törnen inser jag att även blommor är som konst. Inte alla uppskattar dem och inte alla ser. För några tycks en alldeles unik växt vara ointressant och ful och andra försöker till och med rycka upp den som ogräs. Jag förstår också att min trädgård inte är perfekt. Långt ifrån. Jag har ingen examen i trädgårdsskötsel och även om jag får en så kan den omöjligt täcka in alla dimensioner av detta hav av växtlighet. I min trädgård finns vildvuxna partier och risiga häckar som jag inte trimmat. Där finns knaggliga gångar och steniga partier, där finns ojämnheter och hål som är svåra att se.

Det jag kan göra är att ta min besökare i handen och leda denne genom gården. Men om den andre släpper min hand och strosar själv omkring så kan jag inte garantera någon säkerhet. Hålen finns där, må vara förrädiska under vuxet gräs, men de är mina hål och marken här är min. Inte vill jag att någon här ska göra illa sig men jag kan inte skydda mina besökare mot alla mina faror. Vissa av dem ser inte ens jag.

Övervägande är ändå tryggheten och lugnet. Ljuset och värmen och de oändliga nyanserna av grönt. Jag köper nya rosor jag också och planterar dem här och var. Jag lär mig nya namn på latin och läser instruktioner om dess vård. Jag solar mig i gläntorna och gömmer mig i regnet. Ibland får jag besök igen men oftast sitter jag ensam min hammock. Endast en återkommande gäst har jag och honom släpper jag inte ur mitt synfält, honom skyddar jag och leder jag och motar jag undan från hålen, pekar och förklarar varför saker är som de är. När han leker gräsklippare och tappar kontrollen och mejar ner en och annan ros eller till och med kissar på icke anvisad plats då suckar jag bara ömt och skakar trött på huvudet. Mitt kära barn, vad jag önskar att jag lär dig rätt och att du känner hur jag älskar dig.