I tre dagar har jag flytt. På den tredje dagen tänkte jag att nu får det vara nog, nu får jag faktiskt lära mig att vara hemma igen. Sagt och gjort, på väg hem från mitt gömställe (där jag gömmer mig från mig själv) hyrde jag tre DVD-filmer för första gången på mycket länge. Jag slutade hyra filmer ungefär samtidigt som någon slutade se dem tillsammans med mig. Jag valde tre filmer som jag verkligen vill se. Tunga filmer. Väl hemma la jag dem på bordet för att bestämma vilken jag skulle se först och jag insåg plötsligt att jag inte vågade se någon av dem. Filmerna handlar om tunga, mörka krafter, var och en på sitt sätt. Tidigare i veckan såg jag WallE på bio. Ett sätt att fly ännu lite längre bort. Den gjorde mig obehaglig till mods med sin samhällssatir om överväldigande ensamhet, identitetsförlust, kategorisering av individer i normalt och onormalt, normalisering av oliktänkande, civilisationens fall etc. Om jag lyckas göra en sådan deprimerad tolkning av en romantisk Disney-film, hur i hela friden ska jag då kunna se de HÄR filmerna?! tänkte jag.

Idag tog jag mod till mig och såg en ändå. Kvinna blir slagen halvt till döds, man hamnar i fängelse och får terapi, man kommer ut från fängelse, man och kvinna dras till varandra av enormt starka, obevekliga mellanmänskliga krafter, så ofattbara i sin makt att det kryper i hela kroppen. Ingen yttre påverkan som tvingar någon utan en inre fara, större än någon annan, hotar dem. Jag klamrar mig fast i soffan för att inte springa ut igen, men filmen visar sig ha ett otroligt dåligt slut. Hela historien faller platt som en pannkaka. Jag andas ut. Kanske var det lika bra. Men i kroppen ekar frågorna ändå fortfarande. Kan jag lita på mig själv nu? Är det över? Behöver jag vara rädd?