Förstelnad stirrar jag på tavlan som plötsligt hänger där på väggen i mitt hem. Den komposition jag förut bara skymtat skriker i mitt ansikte i knivskarpa kontraster. Jag ser en galen konstnärs verk målat med vansinnets pensel. Brutna linjer och våldsamma färger, surrealistiska motiv i skärvor av en spegel. Jag ser en människa sliten itu. Jag ser ett barns förtvivlan i en känslomässig vinter där kylan vrider om logiken och nattens långa tystnad tiger den till döds. Jag ser en vuxen själ förlorad, vilse bakom den krossade spegelns hundra reflektioner. Jag ser smärta, sorg och saknad. Ilska, hat och självförakt. Ändlös förvirring och gränslös panik, allting blandat, gömt och hemligt i spegelglasets labyrint av ljus och mörker. Jag ser förnekande och kamp i varje enskild skärvas skugga. I botten av motivet tycks sargade kroppar ligga som skurit sig då de försökt passera och starka armar sträckts ut mot dem och slitit dem med sig över glasets vassa kanter.

Jag ser på mina egna händer som fortfarande blöder. I förfäran backar jag undan och täcker mina ögon. Bilden gör mig stum och kall och jag flyr mitt hem i vanmakt. En ond dröm eller en fasansfull verklighet? Konstnären är livets grymma ironi och människan är fängslad i motivet.

Upplevelsen av konsten ligger alltid i kunskap och i tolkning. För den oinvigde är bilden inte mer än ljus och skuggor, krossat glas mot blodröda, blåvita och svarta fält som byter av varandra i komplexa mönster. Inför min blick är tavlan full av betydelsebärande symboler. Vem är jag att förklara motivets innebörd för någon annan? Jag förblir tyst och ber en Gud som inte finns att laga spegeln och låta människan som irrar där få vila.