När jag var liten irriterade det mig att min bror hela tiden skulle klottra på mina papper. Han skrev små anteckningar på mina skolarbeten eller mina brev. Dessutom åt han upp godis om jag råkade glömma det framme. Typiskt brorsor. Nu inser jag att jag blivit likadan. Jag antecknar på allt möjligt. Jag skrev Storm-texten i sängen på min sons ritpapper med en brun ritpenna klockan tre på natten, jag skrev texten om kärleksviken i Tolles bok om livet på stranden, ”Olika men inte samma” på en bankgiroblankett på McDonald's och ”Backstage” på ett kvitto. Man tager vad man haver, sa Cajsa Warg (som min mamma brukar säga). Nu har jag börjat lära mig att alltid ha penna och papper i närheten när behovet tränger på.

Jag läste just i en annan blogg om fenomenet att söka uppslag till skrivande i livet. Men för mig är det tvärtom. Livet öser uppslag över mig och tvingar mig att skriva. Jag kan känna hur orden stockar sig i blodet och jag måste skriva ut dem för att jag inte ska drabbas av infarkt. Sedan på natten när drömmarna sammanfattar de känslor som alla orden väckt då kommer bilderna som illustrationer. Hjärnan är makalös på det sättet och jag tycker sällan att drömmar är svåra att förstå. Drömmarna är en metafor som gör känslorna begripliga (och som hjälper oss att ta in budskap som vi annars skyddar oss ifrån?).

I morse drömde jag att jag satt i en buss som färdades i rasande tempo mot toppen av en snöbeklätt mindre berg, mer som en slalombacke. När bussen kom till en platå på toppen tappade den fästet och lade sig på sidan. Strax innan detta skedde hann jag hoppa ur och jag stod panikslagen på snön och såg bussen spinna runt omkring mig och meja ner allt i sin väg. ”Den kommer träffa mig”, tänkte jag. ”Jag kommer inte undan!” Men bussen stannade till slut och jag klarade mig. I stället hjälpte jag till att dra sårade människor ur vraket medan chauffören bortförklarade sig. ”Jag vet ju hur man kör den här bussen”, hävdade chauffören. ”Hur kunde det gå fel?”

Här finns känslan av oro och borttappad kontroll. Här finns behovet att fly och en känsla av att det är för sent. Här finns lättnaden i en förklaring och frustrationen i en bristfällig sådan. Här finns omsorgen om andra och ett vädjande om hjälp. Dock vaknade jag innan jag hann svara på frågan.