psykologen

Alla inlägg den 4 september 2008

Av Psykologen - 4 september 2008 21:03

Mina ögon känns ungefär som om jag gråtit hela dagen. Det har jag inte gjort, jag har laseropererat min ögon. Jag trodde inte att jag skulle se men det går oväntat bra. Jag ser suddigt, som om jag haft kontaktlinser i tre dygn utan att byta dem. Min granne hjälpte mig med hämtning på skolan och lämning i morgon, de bjöd mig på middag (köttbullar och potatismos), min klasskamrat tog anteckningar åt mig och mina arbetsgruppsmedlemmar har mailat mig artiklar. Jag ska vara glad, jag får mycket hjälp.


Operationen gick bra. Den var inte fysiskt obehaglig och den gick snabbt. Den var mentalt obehaglig däremot. "Nu spänner jag upp ditt öga, nu svartnar det, nu skär jag upp din hornhinna i tio sekunder (ok han sa inte "skär upp" men det var det han menade), nu kommer lasern, nu luktar det bränt i 30 sekunder.. 40 % klart.. 80% klart.. klart.." osv. Beskrivningar som hjälpte känslan av kontroll men som ändå skapade obehag i kroppen. Men jag ska vara glad, för det gick bra och jag ser bra och med ett par alvedon har jag inte ont.


Jag borde vara glad för jag har mycket att vara glad åt men just idag är jag inte glad. Jag känner mig som jag just krupit undan ett slagsmål. Inte som vinnare och inte som förlorare, men slagen och med blod på mina händer. När jag ser mig i spegeln är det nästan sant för mitt ena öga blöder under hornhinnan och jag ser lite läskig ut. Men det som är slaget ligger utanför mig och blöder. Det är förstört, förbrukat, förtroendet är raserat. Från mig till den andre och från den andre till mig. De slag den andre tagit emot har han besvarat och konflikten är ett faktum. Jag önskar inte slåss. Det är ett slagsmål jag är dömd att duka under i och där mina egna grepp orsakar större skada än de avser.


Jag är inte glad för något av det, men det är för sent att säga förlåt och resurserna är slut på båda sidor.



Spelet är över. Vem satt med esset? Ingen.

Av Psykologen - 4 september 2008 07:43

 

Vintern kom och älven frös till is. Temperaturen sjönk så snabbt att jag inte hann märka att det hände. Jag somnade fuktig i solen hetta och vaknade med frost i håret. Förundrad och förvirrad såg jag ut över den blanka isen framför mina fötter. Var tog vattnet vägen, har det slutat strömma, hur kunde det frysa till så snabbt? För att finna mina svar tog jag försiktiga kliv ut, bort från stranden. Under mig virvlade vattnet ännu, förtrollande på avstånd. Jag lade mig på knä och såg ner under ytan, sökande en botten som inte fanns.


”Hallå! Vad gör du?!” ropade plötsligt en röst gällt från älvstranden. ”Isen är för tunn!” Hon pekade mot en skylt jag missat på andra sidan fåran. ”Varning för tunn is”, stod det på den. Jag såg mot skylten, mot kvinnan på stranden och min blick svepte snabbt över isens yta en gång till. Nu såg jag hur förrädiskt tunn den var, hur den bågnade under min tyngd. Jag ställde mig upp igen medan paniken kröp genom min kropp. Isen började knaka, små små sprickor spreds kring min fötter. Jag svalde hårt. ”Bär mig”, viskade jag vädjande. Isen kved.


På stranden sällade sig nu flera. ”Kom tillbaka”, ropade de, ”för guds skull!” På skakande ben gick jag steg för steg mot stranden, mot människornas utsträckta händer. Mitt hjärta slog hårt och min blick var fixerad vid mina fötter. ”Jag kan inte simma, det är för kallt, bär mig!” bad jag igen. Isen mullrade hotfullt och en lång klyfta skar genom den. Jag stannade ett ögonblick och höll andan.


”Kom!” Sa människorna på stranden. Nära nu. Bara ett par steg bort. Jag tvekade. Jag tog ett steg bakåt. ”Bär mig snälla”, sa jag med darrande röst, så tyst jag kunde för att de andra inte skulle höra, och isen brast med en kraftig smäll. Vassa kanter skar min hud och iskallt vatten sköljde upp kring mina ben. Jag skrek i chock och starka händer grep tag i min kläder, slet mig upp på marken, värmde mig, smekte mig och mjuka röster tröstade mig. De följde mina längtande sorgsna blickar ut mot den sårade isens trasiga yta. ”Du kan inte laga den”, sa de, ”och om den inte orkar bära dig kan du inte gå på den, hur vacker den än är. Visst förstår du det?”


Visst förstod jag det. Jag satt med varma filtar runt min kropp och såg hur isen åter frös ihop över älvens mörka djup. Jag såg på varningskylten, gammal sliten och sned på andra sidan där ingen kunde nå den för att vare sig räta till den eller ta bort den. Ingen kommer någonsin att kunna röra den förrän isen blivit tjock nog att passera eller vattnet blivit stilla nog att simma över i sommartid. Mig bar den inte.


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8
9
10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29
30
<<< September 2008 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards