Föreläsaren, som för övrigt är en av de bättre vi haft, redogör för Karl Marx teorier om Kapitalet och knyter på slutet an till företagskulturens strävan att skapa mening för arbetaren genom självförverkligande på jobbet och laganda.

-Nåja, det handlar väl egentligen bara om att få springpojken att hålla käften, menar A4 från bakre raden varifrån han ofta ställer villkoren för diskussion.

-Eller så kanske det handlar om att han ska må bra, replikerar jag obstinat utan att räcka upp handen, från första raden där jag alltid sitter.

Där är jag rätt placerad för att till viss del styra lärarens tempo med olika ansiktsuttryck som att t ex få honom att stanna upp genom att se en aning oförstående ut eller dröja med pennan ovanför anteckningsblocket i väntan på det förlösande ordvalet. Detta utbyte har jag märkt fungerar överraskande väl med många lärare. Dessutom verkar lärare uppskatta när man nickar gillande och ser lite lycklig ut vilket jag gör när jag håller med eller hänger med ovanligt väl som t ex i fallet med kapitalets rörelseformler som är väldigt enkla för mig att applicera på mitt arbete hos det världsdominerade företaget. Samma företag som jag gärna indirekt försvarar när jag får en chans, som nu, då A4 antydde den allmänna uppfattningen om den onda kapitalisten och jag satte emot med min envisa uppfattning om den goda kapitalisten. En tanke som jag gärna hämtar stöd för hos Marx då han tydligt hävdar att det är systemet som är av ondo och inte den enskilde individen. A4 brukar normalt tala för att en ond-god dikotomi inte existerar, ett uttalande som han nu enligt mig emotsagt då han föll i den polemiska tankefällan.

Yes, där fick jag tillämpa både ny kunskap och nyligen uppslagna ord. Effektiv inlärning.

Jag drömde att jag var på väg någonstans med en vän men i min väg kom ett vägbygge, en stor kran och ett stup. Det enda sättet att ta sig vidare var att hoppa fallskärm och kranföraren hjälpte mig med selen och gav mig instruktioner. När han var klar sa att åt mig att släppa taget men jag vågade inte. Jag höll panikslaget fast i planet. Plötsligt höll inte utrustningen längre för två och min vän föll. Jag såg vad som hände och jag visste att han skulle skada sig men fortfarande klamrade jag mig fast och hängde kvar trots att det var jag som hade fallskärmen på ryggen.

Förståeligt och rationellt men fegt och egoistiskt.