Om ni inte klickat på länkarna i inlägget nedan rekommenderar jag varmt att ni gör det. Ni kommer via vissa av dem att få lära er de mest oförutsedda ting som t ex vad skutta betyder på Urban och vilket egenskap som kopplas ihop med genialitet. Andra är bara simpla reklamtrick, men det är vi ju alla vana vid.

Beks idé om energiutvinnande spinningutrustning är väl inte helt tokig tänker jag, om man ställer ett IKSU på Greenzone med ett helt eget energiomsättningssystem. Frågan är hur snabbt den lilla dammen skulle sugas ur eller slammas igen av ludd från det dubbla badkalsongmodet som just nu hotar bassängerna på Skara Sommarland.

I ett års tid har jag nu undvikit grupptrycket som manar till IKSU-medlemskap. IKSU, studenternas förlovade land, Norrlands träningspalats eller Landet Upp-och-Ner om man så vill. En plats som respresenterar raka motsatsen till den senaste tidens miljö och klimatdebatt. Dit vallfärdar folket för att springa, hoppa, skutta, kasta saker och lyfta saker. Sådant som man absolut inte kan göra någon annanstans.

Jamen, det är ju roligare om man står inklämd med ett fyrtiotal andra människor som gör samma sak samtidigt.

I byggnaden uppstår sådan kondens och värme att man installerat enorma energislukande fläktsystem för att vädra ut värmen och in syret så att de springande, hoppande, skuttande, kastande människorna kan andas in luften utanför byggnaden. Där har man tagit in hundratals kubik med sand och hällt på golvet så att folket får hoppa, skutta och kasta saker i sandlåda. Förstås har man ju också fyllt upp diverse håligheter med vatten, kraftigt spetsat med klor för att förhindra extrem bakterietillväxt från alla de skuttande, hoppande, plaskande kroppar som hellre simmar för att det är skonsammare. Eftersom vattnet dels ska hållas så rent som möjligt men samtidigt är för smutsigt för att man ska vilja ha det på kroppen måste folket sköljas av innan och efter bad, vilket de övriga skuttande, hoppande individerna också måste eftersom de badar i sina egna kroppsvätskor efter någon timmes aktivitet tillsammans med andra som göra samma sak samtidigt. Därför finns där förstås ett obestämt antal duschar som omsätter hisnande mängder rent dricksvatten varje dag och spolar ner det i avloppet. Det nu stillastående, avkylda och något frusna fd hoppande, skuttande folket vill gärna värma upp kroppen igen och för deras skull finns därför små specialinredda rum med extremt hög värme där man kan koppla av några minuter innan man återigen sköljer av framtvingade kroppsvätskor från huden och sedan skyndar sig att klä på sig och åka hem till soffan och källsortera sin energidryck som återställer den balans man just berövat sin kropp genom att hoppa och skutta och kasta saker samtidigt som andra i samma lokal.

Jag går inte dit i politisk protest? Nej då, det är inte alls därför. Jag är bara otroligt lat. Men ibland kan de vara kul att kasta saker på andra. Stillasittande. Själv. Hemifrån.

Alltså allvarligt.. idag har varit en helt meningslös dag. Det känns som att det enda jag har gjort har varit att äta saker. När jag vaknade låg en halväten påse ekologiska potatischips öppen på mitt skrivbord som hindrade mig att lämna rummet den första halvtimmen. När jag sedan lyckats ta mig till köksbordet låg där en halväten påse med lakritsnappar. Ytterligare förhalning av frukosten. Då det roligaste som pågick i köket slash vardagsrummet var Bolibompa och kraftig vind utanför fönstret (mitt bostadområde ligger 35 meter över havet och är stadens högsta punkt fick jag veta då min mamma var på besök och beslutade sig för att socialisera med en lantmätare som korsade vår promenadväg)(därav den kolossalt påfrestande cykelturen hem från stan som jag gärna undviker, framför allt på småtimmarna)(vad är grejen med alla parenteser?)(hur började meningen?) styrde jag lojt förbi kylskåpet och tog med mig en halväten mugg med veckans andra omgång chokladmousse (som för övrigt blev grynig eftersom C promt skulle tillreda den men inte orkade hålla elvispen så länge varvid jag glömde blockchokladen för länge i micron)(den här gången provade jag med ljus choklad, dels eftersom den mörka var slut och dels eftersom någon klagat att den smakade för starkt chokladigt) och gick tillbaka till sängen där jag lyssnade på en spellista med titeln "mysigt" som jag laddat ner av misstag för något år sedan och aldrig öppnat.

Jag lyckades så småningom få i mig dygnets viktigaste måltid inspirerad av grannens dignande jordgubbsland som jag skickade ut C att skörda. Sedan har jag inget som helst minne av vad jag ägnade mig åt fram till min lunch som bestod av en halväten grillad kyckling och en halväten burk med oliver.  På eftermiddagen befann jag mig någon timme på uteplatsen insvept i en yllefilt med en cappuccino (jag fick en espressomaskin i gratisgåva av en bokklubb en gång som fungerar utmärkt). I tron att allt småätande skulle förstöra aptiten försökte jag smita undan från middagen medan jag sorterade Rikskuponger som jag inte hann redovisa i fredags, men se den gubben gick inte. Därmed blev det, hör och häpna, ur en helt oöppnad förpackning, kokat ett par paltar med lingonsylt (finns det något tråkigare att tugga på?!). Är den här dagen slut någon gång? Är det det här halvsömniga, supermegatråkiga inlägget slut någon gång? Hur är det möjligt att det fortfarande finns kvar chips i den där påsen framför mig just nu? Jag kommer snart att börja hallucinera om vitaminer. Dessutom känner jag mig lite hungrig. Tur att det finns nektariner hemma. Med den här förbränningen borde jag innehålla tillräckligt med överskottsenergi för att värma upp min lägenhet, eller åtminstone driva fläkten på min dator.

Förresten, kolla in den här foldern som de just nu delar ut på IcaMaxi, samtidigt som de bjuder på.. tadaa! En halv vindruva på en tandpetare. Mr Fruitness.. lite pridetema där nästan. Det är sådan här reklam som får mig att undra vad som utspelar sig i det styrelserum där kampanjen en gång fick tummen upp.

Du har tänkt allt som sagts om mig

Du kan tro allt du hört om mig

Du kan ställa frågor om sanningen

Finns det en eller finns det tusen?

Svara rakt från hjärtat nu

Ditt medlidande kan jag vara utan

Om det här ska vara allt vi hann

Så håll mig hårt,

håll mig älskling nu

Det känns som när vi kom hit till möjlighetens land

En ynklig rad av fotspår,

en okänd kontinent

Släpp snälla, släpp taget nu

Jag kan stå, gå eller krypa härifrån

Om det här är allt vi hinner med,

så håll mig hårt min älskling

En ynklig rad av fotspår,

en oändlig kontinent

Vi kan följa min spår hem

Det här ovan är en något klippt version av Columbus av Kent. Kent har i alla år skrivit makalösa texter som bitvis är konkreta men tillräckligt vaga för att nå den breda massan av mottagare. Så som lyrik måste göra, lämnas öppen för att tala till många. När vi hör den kan vi klippa och klistra in den mot vårt eget livs bakgrund och så har vi fått hjälp med att sätta form och färg på det som tidigare bara flöt runt i vårt eget mörka hav av känslor.

Vi ska inte tro att vi kan läsa det som skrivits som det skrevs eftersom vi alltid läser det som vi ser. Orden ligger flytande på en böljande yta över oändliga djup. Därunder finns ingen sanning och ingen verklighet.

Där finns det jag vill berätta för dig i oreda, blandat med det du vill höra och kanske det du inte vågar tro. Bara med varandras hjälp kan vi passera detta vatten utan att drunkna. Så lova mig att aldrig ge dig ut dit utan mig och lämna mig inte ensam där ute utan dig. Jag behöver dig där, för jag håller bara precis på att lära mig att simma.

Det är en märklig känsla att befinna sig i andra människors hem när de inte är där. För mig utspelas en kamp mellan respekt och nyfikenhet som nästan blir outhärdlig. Just nu har jag huvudnyckeln till två tomma hem i min ägo, båda som jag idag besökt i mina serviceärenden. Om man fokuserar hårt på uppgiften brukar det fungera bra men sedan händer det ju att de boende ringer med speciella önskemål som också triggar speciella idéer.

Idag ville grannen ha pin-koden till sitt nya kontantkort som hon visste låg i ”den där högen med papper under min dataskärm”. Helt pliktskyldigt travar jag in i grannarnas datarum och börjar bläddra i pappershögen. Där finns diverse räkningar märkta med ”betald”. Vissa bekanta varumärken står tryckta på dem. Jahaa.. vad har hon köpt här då.. börjar uppmärksamheten locka lite mjukt. Jag hittar brevet från Telia och skyndar mig att lägga ner högen. Blicken sneglar över skrivbordet.. sveper över bokhyllan.. Nej, sluta!, tänker jag och går bestämt ut ur rummet. På vägen passerar jag dörren till deras sovrum, lägger märke till att sängen inte är bäddad, att de sover utan täcke i påslakanet, att en tub handkräm.. Nej lägg av! Jag kliver iväg genom vardagsrummet och köket vars diskbänk är ovanligt avstädad och.. öppnar kylskåpet! Vad i..! Chockad över mig själv fokuserar jag i stället hårt på min andra uppgift, som är att mata fiskarna. Det går bra och sedan går jag ut. PUH! Vilken pärs!

Redan en timme senare cyklar jag och C till det andra huset. De här människorna känner jag knappt. Uppgiften att mata sköldpaddan är delegerad till mig av pin-kodskvinnan. Tur att jag har med mig C som förkläde. Trots att jag vet att ingen är hemma måste jag ringa på innan jag går in. Man vet ju aldrig vad som kan pågå där inne om någon tagit fel på datum! Sedan känner jag mig som en högst suspekt individ som just ringt på och nu tar fram en nyckel och går in. Den här gången beter jag mig mycket professionellt men får ändå hjärtsnörp (som min mormor brukade säga)(hon dog förresten i hjärtinfarkt)(men det var inte då hon sa det) när en granne går fram till huset och vrider på en vattenkran på utsidan av köksväggen så att vattenberedaren brummar igång. Det känns inte helt rätt att ta i en främmande persons sköldpadda (obs sköldpadda är inte kodord för något annat) och jag är inte speciellt förtjust i.. skaldjur? Amfibier heter det väl. Skaldjur gillar jag, när de är döda. Undrar om de får hjärtsnörp när de läggs i grytan?

Om två dagar måste jag gå tillbaka till grannen utan pappershögsärende. Då ska jag absolut INTE gå in i badrummet och titta i badrumsskåpet. Inte i diskmaskinen heller. Inte i skåpet där vinet brukar stå. Under inga omständigheter i glasspinnelådan i frysen. Senast, när jag var barnvakt, fanns det Piggelin där..

Fåret Shaun - eller Shaun the Sheep - utan tvekan det bästa barnprogrammet på TV just nu. Jag skrattar högt åt får som målar Mona Lisa av misstag, tappar nålar i höstackar, vakthundar som har fest i den minimala hundkojan och andra vuxenskämt som förvandlar C till ett levande frågetecken.

När jag och C ser morgonteve får jag för mig att vi ska kramas och drar ner honom i vågrätt position i soffan. Efter några sekunder början han vrida sig och meddelar att "det är inge skönt, det är så hårt". Jaja, suckar jag över min magra, beniga kropp som fungerar utmärkt som klädhängare men inte att ligga på. "Vi kan gosa med benen i stället", säger han och lägger sina små ben över mina. Han placerar sin mjukishund på min fot för extra njutning och vi fortsätter skratta åt fåret Shaun och hans kumpaner som baxar det snarkande fåret ut ur ladan för att få sova.

"Gillar du att klättra i träd insmord i såpa?" frågar Mitsubishi i sin radioreklam. Njae.. inte direkt. Verkar knepigt, tycker jag. Jag gillar inte att klättra i träd över huvud taget. Jag må ha långa armar och ben men är i övrigt stel som få. Jag kan t ex inte stå med raka ben och nudda golvet med fingrarna. Smörja in mig i såpa däremot.. Det kan ju var trevligt. Inte just såpa kanske.. men tvål funkar ju..

Men alltså vad är det här för inlägg??

Ja, men grejen var att när jag satt i min bil kl 06.45 i morse på väg till restaurangen och lyssnade på radioreklamen så kom jag att tänka på det faktum att det nu gått tre år sedan jag bodde i ett hem med badkar. Det var förstås därför jag blev så överväldigad av simturen tidigare i sommar. Åå, tänk att få smörja in sig i såpa i ett badkar, den som finge det igen. Åå, tänk av få bli insmord av någon annan i ett badkar. Jag tror bestämt jag ska gifta mig med en man som har badkar hemma när jag blir stor.

Och vet ni vad! När jag var i Göteborg blev jag bjuden på den mest ljuvliga av efterrätter på den mysigaste av små kvarterskrogar med ett fantastiskt gott dessertvin till som smakade äpple. Själva efterrätten var en av mina favoriter, nämligen crème brûlé (ja, det gäller att hänga med på tangentbordet där). En riktig sådan som de karamelliserade med en liten gasolbrännare. Helt makalös. Jag slog upp den i min dessertbok när jag kom hem och där står det mycket riktigt att man kanske bör investera i en miniblåslampa om man vill få ett bra resultat. Det finns förresten något närmast erotiskt över att äta brylépudding. Det är som att kyssa någon sådär riktigt mjukt. Åå, jag tror bestämt jag ska gifta mig med en man som har en miniblåslampa i köket när jag blir stor.

Sedan ska vi göra brylépudding och kyssas och bada badkar och dricka äppelvin och.. jaja, vad är väl en dag i tvåsamhet..

Eller så kan man ju måla varandra med chokladmousse.. vad vet jag..

Näe, nu får det väl ändå vara nog! Mitt på blanka fredagkvällen klockan nio. Vad ska grannarna tro?! You saucy little bitch..