Nä.. nu måste jag bara bjuda på ytterliggare en munsbit från A3. Om han hade en blogg skulle jag länka dit men så är icke fallet.

Jag var förbi på institutionen (åh, nu känner jag mig lika viktig som min pappa, som alltid skulle "förbi på institutionen" när jag var liten) och hämtade mitt schema inför hösten. Första veckan har vi föreläsningar om Marx, Weber och Durkheim. Jag känner att jag blir lite stressad och lite upphetsad samtidigt. Stora namn på stora tänkare (eller stora namn OCH stora tänkare?) har den effekten på mig. Föreläsningen om Marx ska dessutom äga rum i dramastudion. Vadan detta?! Vad är det för spännande som skall ske bakom den där tjocka dörren som ser ut att leda till ett skyddsrum och där vi aldrig tidigare tillåtits tillträde?

Den femte september ska jag låta operera tillbaka mig min syn och jag har oroat mig för det faktum att man sedan inte kan läsa på en vecka, enligt min granne som utsatt sig för samma sak. Men som en födelsedagspresent från ödet så är jag ledig den dagen och flera dagar efter det. Dessutom är onsdagen veckan efter STUDENTSPORTARDAG. Yes! Sjukintyg!

Sedan blir det integrativa teorier med Giddens och Bourdieu samt subjektfilosofi med Foucault. Nu blir jag lite upphetsad igen.

Jag och C äter middag och vår TV står på. Det är friidrott på TV.

-Där kommer en Sverige-flicka, mamma! säger C. Hon ser ut som du!

Det är Carolina Klüft. Tidigare har jag nämnt att min mamma tycker att jag är lik henne. Nu är det bekräftat. Från barn och fyllehundar får man höra sanningen, visst sägs det så? Jag lägger märke till att Carolina har snyggare hår än jag. Inga sju centimeter utväxt i blonderingen och spretiga hårtestar utan form. Kanske dags för ett besök hos frisören. Man kan ju råka hamna i Aftonbladet.

Haha! Varför smickra sig själv liksom.

Hör den vise tala. Bara ännu en text, skriven av någon annan om något annat, men full av nycklar.

How I wish I could surrender my soul;

Shed the clothes that become my skin;
See the liar that burns within my needing.
How I wish I'd chosen darkness from cold.
How I wish I had screamed out loud,
Instead I've found no meaning.

I guess it's time I run far, far away; find comfort in pain,
All pleasure's the same: it just keeps me from trouble.
Hides my true shape

I've heard what they say, but I'm not here for trouble.
It's more than just words: it's just tears and rain.

How I wish I could walk through the doors of my mind;
Hold memory close at hand,
Help me understand the years.
How I wish I could choose between Heaven and Hell.
How I wish I would save my soul.
I'm so cold from fear.

En gammal goding. Inte så gammal, från 1996. Jag köpte en skiva (ja på den tiden köpte man sina skivor) med filmmusik från Lysande Utsikter, en film som jag tycker mycket om, bara för den här låtens skull.

Igår fick jag för mig att jag skulle lyssna på musik när jag gått och lagt mig och började gräva i en hög med blandat innehåll i bokhyllan vid min säng. Där finns mina gamla handskrivna dagböcker (de dammiga), fjortisdiktsamlingar, pocketböcker, ett ex av Tristan och Isolde som jag en gång snodde från biblioteket (ja på den tiden fanns inte AdLibris) och några skivor som jag gärna lyssnar på i mörkret. Där finns också några böcker som står med ryggen vända inåt eftersom jag tycker det är pinsamt om någon skulle se vilka de är. Vem som nu skulle få för sig att lägga sig tvärsöver min säng för att undersöka bokhyllans innehåll?!

(Enligt de lexikon jag kollat finns inte ordet "ingenue" på franska. Det närmaste är ett ord som stavas "ingénu" som betyder oskyldig eller barnslig. Någon som vet något annat?)

När jag började på mitt jobb den 4 november 1998 gick jag på introduktionsmöte tillsammans med fyra andra nyanställda. En av dem var A. Hm.. A(3), om man nu ska hålla isär de A:n jag brukar skriva om. Vi jobbade i samma team i något år, han blev befordrad till arbetsledare strax före mig vartefter jag blåste om honom och fem år senare blev hans chef på min egen restaurang. Vår ambition var inte av samma slag, helt enkelt. En fascinerande man, A3, påtagligt intelligent och mörk på flera nivåer. Nästan helt utan skolning är han självlärd och har hämtat det han vet om världen ur de tusentals böcker han läst. Mången är de dagar då vi stått i köket och diskuterat livets frågor mellan hamburgebröd och skuren sallad.

Ibland när man gick in för att byta av A3 kunde man hitta ett kryptiskt (och mörkt) meddelande nedklottrat på sidan av en kartong. Ibland när man satte sig vid datorn kunde man hitta en kryptisk (och mörk) dikt bland filerna på datorn eller lämnad på skrivbordet.

Andra dagar roade sig A3 med att klippa ut produkttexten Big Tasty från en kartong och tejpa den över sin namnskylt.

Här följer en liten text av A3 som han just lagt ut på Facebook:

”Kärlek ska vara en kär lek och inte en kamp.”

Det har jag fått höra flera gånger, inte minst för sju år sedan då jag tydligen var extra ambivalent i frågan. Då lyssnade jag inte alls på det örat utan stack in huvudet i getingboet och hävdade att om jag bara är tillräckligt söt, snäll, tyst och medgörlig så kommer nog inte getingarna sticka mig mer. Dumt.

Men är det inte lite motsägelsefullt att å ena sidan hävda detta och å andra sidan mena att människor tenderar att ge upp för fort och och vika undan för relationens utmaningar? Själv anser jag mig vara sådan som kämpar till sista droppen. Det är inte mer ärofullt än att jag verkligen inte vill leva ett liv där jag ägnar mig åt att fundera över hur det kunde ha varit om jag bara hade försökt lite till. Det här med "en kär lek" är väl egentligen inte mer ännu en plattityd. För visst är väl kärleken stundtals en kamp värd att anta?

Dock ska jag inte påstå mig känna till vare sig den ena eller det andra då jag trots allt inte egentligen, på heder och samvete, kan svära på att jag levt riktig kärlek. Jag vet att jag aldrig upplevt den stora kärleken, den som det skrivs om. Jag skrev så här i inlägget På andra sidan kärleken, den 19 december 2001 och stod fast vid det den 19 januari 2007:

”Jag kan nog tyvärr konstatera att jag nu befunnit mig på båda sidor om kärleken. Inte sagt att det finns en ljus sida och en mörk sida, en lyckligare eller en olyckligare sida. Kanske är lycka som jag ser det att befinna sig mitt i kärleken i så fall.

Den ena sidan är trygg men tråkig. Där finns en visshet och ett lugn. Där är världen tyst och hjärtat fyllt av drömmar om ljud. Där finns kontroll men inget mål att nå.

Den andra sidan är ljuv men smärtsam. Där gråter hjärtat och världen stormar. Där är kaos och drömmarna är dolda i ett dis av maktlöshet.

På båda sidor är ensamheten lika plågsam och längtan lika stark. Riktningen är dock olika. På ena sidan innestängd, på andra sidan utestängd. Var vill jag hellre vara? Hur kan jag välja? Är det min olycka i livet, att jag måste det?”

Kan det månne vara så att jag inte följt min egen medicin? Att jag levt mina relationer med bakdörren öppen? Ja, visst är det så. Att den senare sedan drog ut i en kamp om att stänga och regla den dörren som urartade i en sadistisk variant av leken Gömma nyckel, det är en annan sak.

Visste ni förresten att förälskelse och kärlek är två skilda fenomen som kan förekomma helt oberoende av varandra? Åtminstone om man ska se på det ur ett biologiskt perspektiv.

Min bror Nils ringer upp mig på jobbet och berättar inte helt överraskande att han och hans kompis Andy nu återigen befinner sig i stan och vill snylta på min gästfrihet. De berättar vrickade historier om sin vandring på fjället, en resa så låter mindre än väl planerad. För lite mat, för lite kläder, fel skor och taskig tisdplanering är några av ingredienserna. Nils hade exempelvis inte tagit med någon sovsäck utan sov i ett påslakan och kunde därför inte somna förrän solen gick upp. En natt iddes de inte sätta upp tältet utan sov på kartonger bakom en container. Osv. Trots detta har de haft en fri och stärkande upplevelse är kontentan.

- Nils blev ett med naturen, förtäljer Andy, välartikulerat som vanligt.

Eftersom jag, inte helt överraskande, inte har någon mat i kylskåpet får jag gå till grannen och låna en falukorv. De är hemma nu, jag tog den inte ur deras kylskåp! Vid middagen rör sig samtalet, inte heller det speciellt överraskande, kring relationernas vara och icke vara. Högaktuellt i det här sällskapet av singelmän i åldern 36 respektive 37 år. Min bror klargör följande gällande en potentiell flickväns kvalitéer:

- Hon ska vara stabil och sympatisk, intellektuell och musikalisk. Och inget hett temperament tack! Sedan får hon gärna dyrka mig och tycka att jag är den mest begåvade personen hon känner. Ja vadå, det vill ju alla killar. Och så ska hon tycka att äntligen, nu har jag hittat rätt, tillägger han, road av sig själv.

Båda är överens om att det där med musiken är viktigt, eftersom de båda skriver och framför musik.

- Har jag berättat om den gången jag spelade för Mats Öberg? (Andy)

Min bror berättar i stället en annan historia om hur Andy sagt till en underskön kvinna att han tyckte hon liknade Claire Wikholm, varvid kvinnan blev rasande. -Men jag gillar Claire! försvarar sig Andy som trots allt menar att han bara inte klarar av att ge komplimanger till sådär irriterande snygga tjejer.

Samtalet spårar sedan ur ytterligare.