Min kollega är sen. Jag sitter kvar i bilen och väntar på att han ska komma och låsa upp. Utanför är himlen tungt grå och ett lätt duggregn lägger sig som en tunn film på vindrutan. Jag lutar mig tillbaka och framför mina ögon träder bilden fram, den som jag tidigare bara anat men stilla fruktat. Konturerna fylls i med tjocka svarta streck och färger flyter in i vinklar och fält. Min instinktiva reaktion är att vända undan blicken från det jag inte vill se men jag tvingar mig att titta. Kylan sluter sig runt om mig allt eftersom formerna får mening. Jag ser. Jag förstår. Jag får lite svårare att andas.

På rutan flyter små små vattendroppar samman tills de tappar fästet om glaset och rinner ner som tårar mot marken. Bilden grumlas och jag tappar fokus. Jag känner mig förrådd, som att någon gett mig falska instruktioner. Jag kommer att tänka på teorin kring ”the schizofrenogenic mother”. Hon som fostrar sitt barn med dubbla budskap så att den lillas hjärna förvrids i ologikens vansinne. Hon som säger ”gör som du vill, men det här är vad jag förväntar mig att du ska göra”, hon som säger ”jag älskar dig” och hånar sitt barn i samma mening. Men jag är inget barn och jag kan skilja på de olika nivåerna av budskap. Ingen kod förklär dem tillräckligt för mina sinnen. De når mig lika tydligt i varje kanal och tillsammans får de luften att skära sig i dysharmoni. Vem än den här rösten försöker övertyga så är det inte mig, jag förstod det här för länge sedan. Men jag önskar inte vara med i en match som jag inte anmält mig till. Jag har inget intresse av att spela schack med Döden om mitt liv. Ta mig om det är min tid eller låt mig vara.

Hata inte spelaren, hata reglerna och se upp med den som skrivit dem.

Och skräcken som jag såg en dag var inget spöke, den faran den var verklig. Himlen föll, men jag står kvar. Står jag alldeles alldeles stilla så kanske ingen märker att jag finns och allting blir som vanligt igen. Kanske vaknar jag imorgon och upptäcker att det bara var en mardröm. Kanske har det redan hänt.

Ytterligare en repris. Från den 12 juni 2007 i min gamla blogg:

"Om konsten att flyga - eller Rör mig

Jag läste en krönika i en tidning skriven av en kvinna som rekommenderar oss att se på kärleken på samma sätt som Douglas Adams beskriver konsten att flyga, dvs att kasta sig mot marken och missa. Hon menar att vi genom att stänga dörren till vårt hjärta inte skyddar oss själva utan snarare skadar oss mer. Risken är stor att vi träffar marken och slår oss när vi kastar oss ut men chansen finns också att vi faktiskt missar den och flyger. Oavsett vilket så har vi fått uppleva något fantastiskt i det att älska och det är bättre än att inte uppleva något alls.

Nu har jag väl aldrig varit den som varit särskilt bra på att stoppa mig själv från att falla för någon. Snarare är jag väl just sådan att jag kastat mig mot marken och bara hoppats missa den men kraschat alla gånger. Ändå är jag glad att jag köpte den här tidningen och läste den här spalten för det utmanar den grundläggande instinkten att akta sig för det som gått illa förut. Nog är det så att jag kan bära mina skråmor lite stolt ändå. Vad finns det för mening med att skydda sin kropp från blåmärken och hålla den oskadd om ändå ingen får se den och röra den då? Det blir det samma som att leva i landet Om. Om jag bara.. Om jag inte.. Ingen människa vill leva där.

Två rädslor är medfödda, säger krönikören. Rädslan för mörkret och rädslan för att falla. Nog är det hemskt läskigt att stå där på kanten och titta ner och inte se vad som finns på botten. Nog krävs det allt en väldans massa mod att välja risken att träffas av marken och inget mer. Nog kämpar vi bra hårt för att hitta ett sätt att dämpa fallet eller att få reda på utgången i förväg. Nog skulle flygturen blir så mycket bättre om vi vågade att bara chansa och lyckades. Jag vet ändå inte om jag är så modig."

Jo. Jag är så modig. Och jag har lärt mig ramla säkert. Men det gör inte mindre ont för det. Tecknet i marginalerna är det kinesiska tecknet för mod. Hela mitt liv har jag kallat mig feg, men det är inte sant. Jag har varit rädd och jag har hoppat ändå. Jag är modig.

Jag sitter på miljöpartiets kansli och dricker te med T (hehe t med t) och hans vänner varav en är miljöpartiets kanslist (och min fingrar är så frusna att jag missar tangenterna men det går bra med hjälp av backspace) och min bror skickar följande SMS:

”Nästa vecka i vetenskapens värld på TV: Varför är universum gjort så att liv kan finnas där och varför finns vi över huvud taget hehe. Nåt för mig som älskar de största frågorna. Vem kan svara på det hm. Andy tyckte jag skulle ringa dig och fråga. Tycker han överskattar dig en smula te he.”

(T, he mer t hehe)

”Oraklet S har inte svaret på den frågan heller”, svarar jag.

Eller svaret finns ju antingen hos delfinerna eller i det undermedvetna. Det vet ju alla.

Varför känns det nästan som att Andy stöter på mig lite? En kväll för drygt två veckor sedan när jag skulle gå på dejt och höll på att spatta ur lade han huvudet på sned och sa till mig, långsamt och välartikulerat

-Var inte orolig. Du ser fantastisk ut. Verkligen.

och så for jag.

Kanske borde jag sluta jaga efter män som ständigt ser över mig, bort mot det som borde vara och lyssna på dem som överskattar mig. Kanske borde jag sluta jaga efter män över huvud taget. Jag har ju min katt och min Michael Bublé-skiva. Sway with me, Stina (katten också).

Jag får biobiljetter i present och jag springer genast iväg på bio, överlycklig. Äntligen! Alldeles för länge sedan! Jag släpar resolut med mig grannen som menar att hon resolut släpat med sig mig och när vi kommit över den konflikten njuter vi oss igenom årets bästa film. Så underbar! En hyllning till det mesta värt att hyllas på en och samma gång; musiken, livet, kärleken, möjligheten, spontaniteten och inte minst den medelålders kvinnan, vackrare än någonsin. Meryl Streep gör förresten en helt makalös The winner takes it all, jag sitter som hypnotiserad och grannen snyftar högt i stolen bredvid. Ibland får man hålla sig för skratt, som när Pierce Brosnan klämmer i för liv och lust överlevnad. Var det förresten inte närapå min egen mamma som helt plötsligt gjorde ett typiskt min-mamma-men-gu-vad-hon-är-pinsam-nummer mitt i alltihop. Ja närapå. Jag ser den LÄTT igen.

Fröjd och jämmer kommer jag hem och möts av en helt fantastisk doft i min lägenhet och äter rester för andra gången idag och de smakar fortfarande lika gott men det jämriga är att nu är de SLUT. Svälten stundar åter vid gryningen. Hur ska det gå?

Jag tror inte jag kan ge dig det du behöver, säger han till mig. Det tror inte jag heller, svarar jag, och låter honom kyssa mig igen. Så vems ansvar är det här? undrar han. Inte ditt, bådas, svarar jag men jag är inte i skick att svara på den typen av frågor. Jag är berusad av ögonblicket, hög på beröringen. Han går och min kropp jublar innan den tackar för ikväll och går och drar sig.

Jag funderar över vad han sagt och jag undrar vad det är han tror att jag behöver. Om jag borde förklara för honom skillnaden på det jag behöver och det som jag vill ha. De två är inte samma. Det jag vill ha är en framtid med någon som delar mitt liv. Delar är ordet och ingenting annat. Någon som hjälper mig att fatta besluten, som lyfter av mig en del av allt mitt ansvar. Någon som vill dela mina drömmar och någon som kan höra mina ord, förstå dem, fylla ut dem och ge tillbaka dem igen, rikare. Någon som är beredd att göra detta varje dag och resa med mig genom livet. Det är vad jag vill. Men det är inte vad jag behöver. Jag klarar mig bra än så länge. Jag fattar mina beslut, jag tar mitt ansvar. Jag drömmer och jag talar och jag har människor som lyssnar. Jag reser genom livet och det rusar förbi mitt fönster så snabbt att jag får svindel. Den jag var för ett år sedan är mig redan obekant. Mitt inre knakar och gnisslar, det skrapar och gnyr. Jag har ingen aning om vem jag kommer att vara om ett år till och ännu mindre om fyra. Jag har ingen framtid att lova någon, allra minst mig själv.

Det jag behöver är något annat. Jag behöver någon som låter mig förstå att jag är ok, att jag är värd att lära känna, att jag är någon man vill ha nära och inte kastar bort. Det jag behöver är någon som rör vid mig eftersom jag nästan aldrig rör vid människor, rädd att de ska rycka till och dra sig undan. Det är det. Det är det enda som jag inte har och som jag inte kan ge mig själv idag.

Det går alltid illa, säger han, med uppslitande slut. Jag förstår och vem är jag att argumentera. En del av mig vill säga att jag har levt så förr. I en längre relation helt utan förälskelse, helt utan löften om framtiden där varje dag var vad den var. När vi var klara med varandra var den slut och det fanns ingenting uppslitande med den. Vi gav varandra vad vi behövde då och när vi ville ha något annat tackade vi varandra och sa adjö. Mången undrande blick har denna beskrivning gett mig av andra kvinnor. Kärleken var inte det viktigaste, säger jag och rycker på axlarna. Det viktiga är vad man har att ge och vad man tar igen. Jag har varit i den andra sortens relation också. Den full av hopp och tro på meningen med oss. Där livet skulle fulländas och kärleken var allt. Den var omvänd från den förra eftersom vi slog varandra blint. Vi ropade desperat efter något den andra inte kunde ge. Inte jag till honom, inte han till mig. Kärleken var trots allt inte det viktigaste, säger jag igen.

I slutändan förstår jag ändå att det inte spelar någon roll. Han måste hitta sin väg och jag kan inte göra mer än markera ut min avfart med en skylt. Här finns det värme och här finns det skydd. Han är på väg någon annanstans och jag har massor att upptäcka på min bakgård. Jag väntar inte, men din nyckel, den får du behålla. Välkommen förbi på dina resor. Är jag inte hemma så är jag ute i min trädgård, den är oändligt stor och ger mig fullt att göra varje dag. Jag behöver dig inte för att leva där, men du får gärna vila i den när du vill.

I’m a bilingual illiterate

- I can’t read in two languages

Haha hoho! Där, mina damer och herrar, precis där, ligger nivån på min humor. Alla hade säkert hört den förut, men inte jag. Eller som en av våra konsulter sa till skiftledaren när han kom på besök på en restaurang: -Du! Jag kliiiiver på din ribba här!

Något är FEL med min dygnsrytm. Jag somnar klockan 01 (jag som brukar lägga mig 22), kravlar mig upp kl 7 för att lämna C på skolan, kommer hem med en påse kurslitteratur som jag ska börja läsa på i smyg, däckar på min säng och hör ett avlägset regnande mot fönsterrutan som söver mig till klockan 13. Jag vaknar vimmelkantig och stapplar runt i lägenheten som en yr höna ett tag utan att kunna komma ihåg vad det var jag skulle göra i det andra rummet då jag kommit fram dit men svälten styr mig slutligen rätt. Puh.. Jag som hade planerat att fråga en annan S som hoppat av klassen men som jag mötte av en slump utanför mitt jobb om hon ville äta lunch med mig idag. Nåväl.. tur att jag inte jobbar skift som P. Jag är ALLDELES FÖR GAMMAL för sådant nu.

Apropå gammal så skrev jag ut schemat för de kommande fadderveckorna som min termin nu ansvarar för. Jag lägger märke till att spexfesten har 50- och 60-talstema. Jag funderar ett ögonblick vad i alla tider kvinnor hade på sig på 50-talet och var jag kan få tag på det innan jag inser att jag inte är tillgänglig den helgen. Synd.. jag är nämligen rätt förtjust i maskerader och rollspel. Förr året var temat releasefest och jag gick utklädd till Cher. Tillsammans med två klasskamrater framfördes en sång som var en omskriven version av Strong Enough. Jag kan inte bestämma mig för vad som var mer fantastiskt; att det var jag som skrivit sången, att jag faktiskt sjöng sången inför folk eller att åhörarna fortfarande var vid liv efteråt. När jag sjunger fryser alkohol och människor tittar besvärat bort eller viker sig dubbla i kramper på golvet.

På en annan fest blev jag tilldelad uppgiften att spela korttidsminnesförlust vilket passade mig utmärkt då jag nämligen kunde gå runt och prata om SAMMA saker hela kvällen och glatt hämta ut välkomstdrinkar gratis på löpande rad. Det var en fantastiskt rolig kväll som slutade med att jag raggade upp någon. Jag var dock varken berusad eller spelade sinnessjuk längre då jag fångade den intet ont anande stackars själen i mitt nät. (Sääääkert, dra den om..)(Jo, men faktiskt. Dock hade jag svept en red bull utan spets klockan 0130 vilket fick till följd att jag var extremt hypad och vaken till 7 på morgonen men det är en annan sak)

Kanske, om jag lägger till mig min ödmjukaste, snällaste lilla röst kan jag övertala Cs pappa att ta en extra helg. Men då återstår problemet: Var i hela friden finns kläder äldre än min storasyster?!

Jag sitter och lyssnar på Veronica Maggio. När jag hör den här låten kommer jag att tänka på en kille jag anställde för några år sedan, M. Trevlig, ödmjuk, serviceinriktad men lite klumpig. Han hade lite svårt att lära sig och hänga med i tempot men var charmig och vänlig. Harmlös kille, tänkte jag, till en dag då vi satt i personalrummet, jag skulle gå på dejt för första gången sedan mitt förhållande tog slut och vi började prata om Internetdejting. Det glimtade till i ögonen på M och han förvandlades inför mina ögon då han började berätta om hur han bokade dejter med 2-3 olika tjejer i veckan och hade ett system för vilka stilar han lade an med de olika tjejerna beroende på vad han ville ha av dem, ett beslut han fattade ganska snabbt då han mött dem. Han kunde beskriva vad han inriktade konversationen på för att bygga upp rätt typ av stämning i samtalet. 'Och om du sårar någon?' undrade jag. 'Äsch, det man inte vet mår man inte dåligt av', resonerade han. 'Det är väl alltid trevligt att bli utbjuden och få känna sig uppskattad'. 'Men du har ju ingen aning om vem du möter', menade jag, chockad. 'Du vet inte var de befinner sig i livet då du ramlar in i det, du vet inte var de har varit'. Jag fick en impuls att gå och låsa in min dotter, trots att jag inte har någon.

Vad finns det för mening med att möta hundratals människor om man aldrig egentligen möter dem, envisas jag, på gränsen till tjatig. Blir inte det bara som att äta godis? Tomma kalorier som inte mättar. Sött och gott men med en äcklig eftersmak, ett beroende efter mer som aldrig kan mättas. När man slutar äta socker släpper begäret efter ett tag taget om kroppen. Man kan gå förbi godishyllan och cafédiskarna utan att känna något sug, man kan se andra äta och inte vilja ha. Dessutom blir varje upplevelse av något riktigt gott så enormt mycket större.

Sedan vilken förlust att möta någon och MISSA DEM. Titta gärna på bilden av den här kon igen. Utan att få veta att det är en ko i bilden tar det alltså för de flesta mer än en halv minut att kunna se den. Hur många orkar vänta och hur många ger upp? Precis så tycker jag att det är att möta människor. Utan förförståelse är de bara mönster. Ögon, mun och näsa, hår och kropp och kläder. Tomma ord och blickar utan betydelse. Ibland vackra, ibland spännande, ibland skrämmande, imponerande, irriterande eller utan att väcka någon känsla alls. Försvinner de då har man aldrig sett något mer. Då har man aldrig sett dem. Precis som formen träder fram i bilden då ögonen hittat mönstret så framträder ur varje människa en person med tiden. Med det menar jag inte bara att man lär känna dem. Jag menar att deras ansikte förändras. Samma person som var slående vacker förut blir alldaglig. Samma person som såg lite konstig ut blir enastående vacker. Förändringen behöver inte alltid vara dramatisk men jag hävdar att den alltid sker. Det är otroligt fascinerande och att missa det blir som att blunda sig igenom en årstid för att man påstår att man föredrar en annan.

På slutet tar hon grodan med sig och går hem. Har hon nöjt sig eller förvandlades hennes groda i samma ögonblick hon släppte ner den i badkaret hemma? Det får vi aldrig veta.