Jag sitter på min lunchrast och bläddrar i en kvällstidning för första gången på länge. Snart kommer jag ihåg varför jag numera brukar undvika kvällstidningarna. Jag blir nämligen omåttligt irriterad på det som står där. Idag läser jag tidningen bakifrån och fram vilket väl inte gör saken bättre. Från Demokraternas partikonvent rapporterar Expressen att Michelle Obama hälsat till svenska kvinnor med den fantastiskt intelligenta kommentaren ”Ni är heta och vackra, svenskor!”. Här står hon och förbereder sig för att tala till 19000 amerikaner som landets (förhoppningsvis) blivande presidentfru och när hon blir ombedd att hälsa något till svenska anhängare är det här det bästa (enda?) hon kan komma på. Hennes kunskaper om världspolitik sträcker sig likt de flesta amerikaner inte längre än till medias skvallersektion och sminksidor, eller? Till råga på allt passar de två entusiastiska, hemmakåta reportrarna på att gå ut på stan i Denver och fråga det amerikanska folket om de håller med om hennes påstående. Endast en person har sinnesnärvaro att ifrågasätta den urbota dumma frågeställningen.

Morrande vänder jag blad och läser vidare om hur två av Sveriges mest aktuella nyhetsbloggare ifrågasätter äktenskapets, som de menar, stelbenta villkor i jämställdhetens präktighets-Sverige. Skapligt intressant så långt till dess att någon blandar in Ann Heberlein i debatten och hon uttrycker följande: ”Jämställdhetsgrejen är väl något jag tycker är av godo. Samtidigt är det något som varje familj måste få ha rätt att förhandla om själva.”

Ok.. då var det dags för handbromsen här igen då för nu har vi brakat rätt in i det politisk korrekta menlösa språkets värld.

För det första: Kära Ann H, i den jämställda familjen förhandlar man och kvinna. I den ICKE jämställda familjen pågår ingen förhandling, där bestämmer mannen. Hela den andra meningen är alltså inget annat är en motsägelse i sig själv.

För det andra: Hur i hela friden var det tänkt och stipulerat när vi sitter hemma i vår rättmätiga privata egendom och fostrar pojkar till pojkar och flickor till flickor för det har banne mig ingen annan med att göra och sedan släpper ut våra barn på arbetsplatser, föreningsstämmor och i politiken och blir förvånade när de utövar dominans och undfallenhet, sexuella trakasserier och självförakt? Och ja, jag är för kvotering av föräldraledigheten, så har vi hängt ut den katten också.

Förargad vägrar jag läsa resten av tidningen och sörplar ilsket i mig min sockerfria ananasläsk. Jag vill inte ens berätta vad jag tycker om insändaren någon skrivit om hur Daniel Westling kommer att orsaka monarkins förfall som kung med sina svällande biceps och 0,1 på högskoleprovet, men jag är ganska nyfiken på hur det överhuvud taget är möjligt att få ett så lågt resultat om man inte medvetet saboterat provet eller låtit bli att fylla i svaren.

What a difference a day makes, var det. Men vilken skillnad några ord gör då. Jag nåddes av några saker jag inte vetat om. De fanns där hela tiden men jag hade helt enkelt inte brytt mig om att ta reda på det. Nu känner jag mig dum. Jag känner mig som en elak, ful och otäck liten människa. I stället för att söka så började jag spekulera och då vet vi ju alla vad som händer. Jag och min svekfulla, kreativa, spekulativa lilla hjärna. Jag bröt emot ett av mina egna paradnummer, det som säger att allt är logiskt om man har tillräckligt med information. Nu vill jag säga förlåt men jag kan inte utan att avslöja kärnan i själva sveket.

Samtidigt vaknar en ilsken lilla My upp ur sin slummer långt därinne och hötter åt mig med sin lilla näve. Du behöver faktiskt inte gilla allt som dina vänner gör, piper hon med rynka mellan ögonbrynen, samma ord som jag själv sagt till någon idag. Rynka inte pannan, du har redan en rynka där, tillägger en annan röst. Lilla My menar att jag faktiskt också har rätt att göra fel och vara småaktig ibland och det har jag väl.. men jag vill helst inte vara det och jag skäms. Jag vet inte ens om jag förtjänar att kallas vän just nu. Så förlåt ändå, för vad det nu är värt.

Den här texten skrev jag egentligen tidigare men jag var inte nöjd med den. Det var något som saknades. Nu har jag hittat det och texten är kompletterad. Eftersom den inte är skriven nu säger den egentligen inte något om min sinnesstämning just nu heller, vilket annars brukar vara fallet. Dock tycker jag att texten blev fin och förtjänar att publiceras även om den blir lite retro. Så här kommer den:

Himlen gav dig en ängel för att lysa upp ditt mörker och ge dig hopp. Hon satte sig vid din sida och strök din kind med sin bleka hand. Du kände hennes andetag mot din hud och rös men kunde inte se henne i brist på tro. När mörkret nu åter sänker sig i evig natt och du har glömt bort hur man vaknar, då gråter ängeln vid din sida och hennes vingar färgas svart. Hon värmer dig med sina händer, hon sover mot din rygg. Hon väntar troget ut sitt uppdrag och ger dig av sitt liv. Hon gömmer sin förtvivlan då hon ser dig gå i sömnen, bort från henne och runt i blindo, utan mål och utan ro. Hon fångar dig i sina armar och viskar i din dröm; ord som aldrig når dig. -Kanske kära, kanske en dag ska du vakna och lära dig att se.

Utanför ditt sovrumsfönster sitter andra änglar på rad. Med sorgsna ögon ser de in genom glaset, utestängda, kalla och nakna men utan att kunna flyga därifrån. De väntar på att deras vingar ska läka igen, att deras färg ska blekna och deras skimmer återvända så att någon annan ser dem. Huttrande söker de varandra men oförmögna att dela varandras smärta och rädda för den sanning som står skriven i de andras ögon lägger de istället armarna kring sina egna knän och väntar på sin egen räddning. Så står världen stilla tills nästa ängel faller och natten börjar om utan att ha blivit dag emellan. Vem styr den grymma himmel som skickar ängel efter ängel ner i hopplöshetens tjänst?

Plötsligt går strömmen. Lamporna slocknar och hela huset tystnar. Det är onaturligt tyst. Även då allt är avstängt hörs normalt suset från ventilationen och surret från vilande maskiner. Det enda som hörs nu är droppandet av vatten i ledningar och kranar som står stilla. Skiftledaren går ut för att kontrollera om strömmen gått även hos de närliggande butikerna. I mitt minne hänger den sista strofen kvar från morgonens easy listening-mix på företagets automatiska spellista.

What a difference a day makes, klämmer jag i med min mörka sensuella stämma (?) och tystnar ett ögonblick i häpnad över den tomma matsalens imponerande akustik och det faktum att min röst låter riktigt bra. Nåja, du har ju faktiskt anlagen, påstår överjaget med min mammas röst. Jag kommer att tänka på Ts kompis N som frågat om jag inte vill vara med i den nya studentkören de ska starta där ingen liks kan sjunga och körledarna inte ens kan noter. Jag viftade naturligtvis bort förslaget som ett skämt. Icke i denna livstid att jag skulle utsätta mig för något sådant. Jag undrar om det är den kören som nu kommer att tåga in i beteendevetarhuset i december och avbryta djupa analyserande diskussioner om människornas laster med genomträngande falsk julsång. Jag ryser vid blotta tanken.

Sedan minns jag texten som jag skrev igår på blanka papper och med en överdrivet beslöjad mystisk blick välkomnar jag anländande medarbetare i dörren. Strömmen kommer tillbaka, lamporna tänds och allting återgår till det normala.

Ang Lee blir intervjuad i Kobra om sina filmer, bl a Lust and Caution. Kristoffer Lundström frågar om filmen är en historia om lust eller kärlek och Ang Lee svarar:

"You don't do sex for nothing. After all, there is a chance for intimacy and communication without the lie in the words you say."

Jag sätter min kaviarsmörgås i halsen och hämtar hostande min penna. I mitt huvud vaknar ännu en historia, nya färger rullar in och mina händer brinner.

Grannen övertalar mig att dela kostnaden för en hammock med henne. Jag misstänker att hammocken i själva verket är ett svepskäl för att hon ska få köpa fler rosor. "Man måste ju ha något att titta på när man sitter där!" kvittrar hon förtjust. När skymningen faller och höstrusket drar in sätter vi på oss varma jackor (inte koftor) och går ut för att montera ihop hammocken. Det blir en prövning i teamarbete där grannen hemfaller till bruksanvisningen och jag hävdar logik men slutligen står skapelsen klar att sittas i. Romantiker som hon är kommer grannen på idén att täcka in det hela med en sänghimmel som fungerar som myggnät och mysfaktor.

Vi sitter bredvid varandra och gungar nostalgiskt. Åtminstone är jag nostalgisk för jag tänker på min morfars gamla hammock som han brukade täcka med regnskydd. Där brukade jag krypa in när det regnade när jag var liten och lyssna andäktigt på smattrandet mot plasten. Min granne tänker mer på nästa kärleksroman som hon ska ligga och läsa där när jag inte tar upp plats på dynan. Det enda som saknas är en kaffekopp med blommigt mönster och en kanelbulle på fat så har vi förvandlats till två gamla tanter. Ja.. och så har ju hon en man inne i huset som gnotar över att vi lämnat skräp på tomten. Jag har min katt och en blygsam dröm om att få sitta här i höstrusket och hålla någon i handen. "Nej, nu räcker det" utbrister jag som svar på den tanken och går in.

Efter en liten stund meddelar grannen irriterat att hennes man tvingat henne ta in myggnätet och att det var inge mysigt alls att sitta där med honom. Omysiga karlslokar, är de något att ha? Det vete katten. Hon myser glatt med karlarna i min soffa i alla fall. Katten alltså, inte grannen.

Hehehehe... så underbar. Apropå plutandet liksom. Jag ser mig själv följa de här instruktionerna lika slaviskt som vilket recept som helst och stanna upp perplex när resultatet inte blir exakt detsamma. Vad sa hon egentligen om limmet till ögonfransarna t ex? "Försök att inte få så mycket lim på botten". Botten??

Ojoj.. att den här typen av bilder och filmklipp hamnar på min blogg, är det ett tecken på att jag nu hamnat i en allvarlig 30-årskris fem dagar efter födelsedagen?

Ok, nu har jag surat klart.

Inspirerad av Austin Powers, Heather Graham och diverse halloweenkostymbilder på Google gav jag mig på jakt efter vad som blev min 60-talsoutfit. 50-tal gick bort helt enkelt. Det är för mycket kurvor inblandat. Man får utnyttja de resurser man har och i mitt fall blir det långa ben framför timglas. Jag hittade ett par vita fuskskinnstövlar för otroliga 100 kr och sedan flöt det bara på. De är visserligen en storlek för stora och jag kommer att få grymt ont i fötterna med tanke på hur mycket dans det brukar bli men HALLÅ, det är ju bara en kväll! 60-tal är vräkigt och jag vräker på med löshår, grön ögonskugga, eyeliner och stora vita plastsmycken. Från P har jag fått låna en grön/gul/blå autentiskt tidtypisk tunika. Jag är mycket nöjd. Groooovy ska det bli!

Mm.. men mindre kostymigt, mer autentiskt blir det. Eller med tanke på håret.. jaja ok då.