Ok, nu har jag surat klart.

Inspirerad av Austin Powers, Heather Graham och diverse halloweenkostymbilder på Google gav jag mig på jakt efter vad som blev min 60-talsoutfit. 50-tal gick bort helt enkelt. Det är för mycket kurvor inblandat. Man får utnyttja de resurser man har och i mitt fall blir det långa ben framför timglas. Jag hittade ett par vita fuskskinnstövlar för otroliga 100 kr och sedan flöt det bara på. De är visserligen en storlek för stora och jag kommer att få grymt ont i fötterna med tanke på hur mycket dans det brukar bli men HALLÅ, det är ju bara en kväll! 60-tal är vräkigt och jag vräker på med löshår, grön ögonskugga, eyeliner och stora vita plastsmycken. Från P har jag fått låna en grön/gul/blå autentiskt tidtypisk tunika. Jag är mycket nöjd. Groooovy ska det bli!

Mm.. men mindre kostymigt, mer autentiskt blir det. Eller med tanke på håret.. jaja ok då.

Min kollega är sen. Jag sitter kvar i bilen och väntar på att han ska komma och låsa upp. Utanför är himlen tungt grå och ett lätt duggregn lägger sig som en tunn film på vindrutan. Jag lutar mig tillbaka och framför mina ögon träder bilden fram, den som jag tidigare bara anat men stilla fruktat. Konturerna fylls i med tjocka svarta streck och färger flyter in i vinklar och fält. Min instinktiva reaktion är att vända undan blicken från det jag inte vill se men jag tvingar mig att titta. Kylan sluter sig runt om mig allt eftersom formerna får mening. Jag ser. Jag förstår. Jag får lite svårare att andas.

På rutan flyter små små vattendroppar samman tills de tappar fästet om glaset och rinner ner som tårar mot marken. Bilden grumlas och jag tappar fokus. Jag känner mig förrådd, som att någon gett mig falska instruktioner. Jag kommer att tänka på teorin kring ”the schizofrenogenic mother”. Hon som fostrar sitt barn med dubbla budskap så att den lillas hjärna förvrids i ologikens vansinne. Hon som säger ”gör som du vill, men det här är vad jag förväntar mig att du ska göra”, hon som säger ”jag älskar dig” och hånar sitt barn i samma mening. Men jag är inget barn och jag kan skilja på de olika nivåerna av budskap. Ingen kod förklär dem tillräckligt för mina sinnen. De når mig lika tydligt i varje kanal och tillsammans får de luften att skära sig i dysharmoni. Vem än den här rösten försöker övertyga så är det inte mig, jag förstod det här för länge sedan. Men jag önskar inte vara med i en match som jag inte anmält mig till. Jag har inget intresse av att spela schack med Döden om mitt liv. Ta mig om det är min tid eller låt mig vara.

Hata inte spelaren, hata reglerna och se upp med den som skrivit dem.

Och skräcken som jag såg en dag var inget spöke, den faran den var verklig. Himlen föll, men jag står kvar. Står jag alldeles alldeles stilla så kanske ingen märker att jag finns och allting blir som vanligt igen. Kanske vaknar jag imorgon och upptäcker att det bara var en mardröm. Kanske har det redan hänt.