Ytterligare en repris. Från den 12 juni 2007 i min gamla blogg:

"Om konsten att flyga - eller Rör mig

Jag läste en krönika i en tidning skriven av en kvinna som rekommenderar oss att se på kärleken på samma sätt som Douglas Adams beskriver konsten att flyga, dvs att kasta sig mot marken och missa. Hon menar att vi genom att stänga dörren till vårt hjärta inte skyddar oss själva utan snarare skadar oss mer. Risken är stor att vi träffar marken och slår oss när vi kastar oss ut men chansen finns också att vi faktiskt missar den och flyger. Oavsett vilket så har vi fått uppleva något fantastiskt i det att älska och det är bättre än att inte uppleva något alls.

Nu har jag väl aldrig varit den som varit särskilt bra på att stoppa mig själv från att falla för någon. Snarare är jag väl just sådan att jag kastat mig mot marken och bara hoppats missa den men kraschat alla gånger. Ändå är jag glad att jag köpte den här tidningen och läste den här spalten för det utmanar den grundläggande instinkten att akta sig för det som gått illa förut. Nog är det så att jag kan bära mina skråmor lite stolt ändå. Vad finns det för mening med att skydda sin kropp från blåmärken och hålla den oskadd om ändå ingen får se den och röra den då? Det blir det samma som att leva i landet Om. Om jag bara.. Om jag inte.. Ingen människa vill leva där.

Två rädslor är medfödda, säger krönikören. Rädslan för mörkret och rädslan för att falla. Nog är det hemskt läskigt att stå där på kanten och titta ner och inte se vad som finns på botten. Nog krävs det allt en väldans massa mod att välja risken att träffas av marken och inget mer. Nog kämpar vi bra hårt för att hitta ett sätt att dämpa fallet eller att få reda på utgången i förväg. Nog skulle flygturen blir så mycket bättre om vi vågade att bara chansa och lyckades. Jag vet ändå inte om jag är så modig."

Jo. Jag är så modig. Och jag har lärt mig ramla säkert. Men det gör inte mindre ont för det. Tecknet i marginalerna är det kinesiska tecknet för mod. Hela mitt liv har jag kallat mig feg, men det är inte sant. Jag har varit rädd och jag har hoppat ändå. Jag är modig.

Jag sitter på miljöpartiets kansli och dricker te med T (hehe t med t) och hans vänner varav en är miljöpartiets kanslist (och min fingrar är så frusna att jag missar tangenterna men det går bra med hjälp av backspace) och min bror skickar följande SMS:

”Nästa vecka i vetenskapens värld på TV: Varför är universum gjort så att liv kan finnas där och varför finns vi över huvud taget hehe. Nåt för mig som älskar de största frågorna. Vem kan svara på det hm. Andy tyckte jag skulle ringa dig och fråga. Tycker han överskattar dig en smula te he.”

(T, he mer t hehe)

”Oraklet S har inte svaret på den frågan heller”, svarar jag.

Eller svaret finns ju antingen hos delfinerna eller i det undermedvetna. Det vet ju alla.

Varför känns det nästan som att Andy stöter på mig lite? En kväll för drygt två veckor sedan när jag skulle gå på dejt och höll på att spatta ur lade han huvudet på sned och sa till mig, långsamt och välartikulerat

-Var inte orolig. Du ser fantastisk ut. Verkligen.

och så for jag.

Kanske borde jag sluta jaga efter män som ständigt ser över mig, bort mot det som borde vara och lyssna på dem som överskattar mig. Kanske borde jag sluta jaga efter män över huvud taget. Jag har ju min katt och min Michael Bublé-skiva. Sway with me, Stina (katten också).