Jag sitter och lyssnar på Veronica Maggio. När jag hör den här låten kommer jag att tänka på en kille jag anställde för några år sedan, M. Trevlig, ödmjuk, serviceinriktad men lite klumpig. Han hade lite svårt att lära sig och hänga med i tempot men var charmig och vänlig. Harmlös kille, tänkte jag, till en dag då vi satt i personalrummet, jag skulle gå på dejt för första gången sedan mitt förhållande tog slut och vi började prata om Internetdejting. Det glimtade till i ögonen på M och han förvandlades inför mina ögon då han började berätta om hur han bokade dejter med 2-3 olika tjejer i veckan och hade ett system för vilka stilar han lade an med de olika tjejerna beroende på vad han ville ha av dem, ett beslut han fattade ganska snabbt då han mött dem. Han kunde beskriva vad han inriktade konversationen på för att bygga upp rätt typ av stämning i samtalet. 'Och om du sårar någon?' undrade jag. 'Äsch, det man inte vet mår man inte dåligt av', resonerade han. 'Det är väl alltid trevligt att bli utbjuden och få känna sig uppskattad'. 'Men du har ju ingen aning om vem du möter', menade jag, chockad. 'Du vet inte var de befinner sig i livet då du ramlar in i det, du vet inte var de har varit'. Jag fick en impuls att gå och låsa in min dotter, trots att jag inte har någon.

Vad finns det för mening med att möta hundratals människor om man aldrig egentligen möter dem, envisas jag, på gränsen till tjatig. Blir inte det bara som att äta godis? Tomma kalorier som inte mättar. Sött och gott men med en äcklig eftersmak, ett beroende efter mer som aldrig kan mättas. När man slutar äta socker släpper begäret efter ett tag taget om kroppen. Man kan gå förbi godishyllan och cafédiskarna utan att känna något sug, man kan se andra äta och inte vilja ha. Dessutom blir varje upplevelse av något riktigt gott så enormt mycket större.

Sedan vilken förlust att möta någon och MISSA DEM. Titta gärna på bilden av den här kon igen. Utan att få veta att det är en ko i bilden tar det alltså för de flesta mer än en halv minut att kunna se den. Hur många orkar vänta och hur många ger upp? Precis så tycker jag att det är att möta människor. Utan förförståelse är de bara mönster. Ögon, mun och näsa, hår och kropp och kläder. Tomma ord och blickar utan betydelse. Ibland vackra, ibland spännande, ibland skrämmande, imponerande, irriterande eller utan att väcka någon känsla alls. Försvinner de då har man aldrig sett något mer. Då har man aldrig sett dem. Precis som formen träder fram i bilden då ögonen hittat mönstret så framträder ur varje människa en person med tiden. Med det menar jag inte bara att man lär känna dem. Jag menar att deras ansikte förändras. Samma person som var slående vacker förut blir alldaglig. Samma person som såg lite konstig ut blir enastående vacker. Förändringen behöver inte alltid vara dramatisk men jag hävdar att den alltid sker. Det är otroligt fascinerande och att missa det blir som att blunda sig igenom en årstid för att man påstår att man föredrar en annan.

På slutet tar hon grodan med sig och går hem. Har hon nöjt sig eller förvandlades hennes groda i samma ögonblick hon släppte ner den i badkaret hemma? Det får vi aldrig veta.

Nä.. nu måste jag bara bjuda på ytterliggare en munsbit från A3. Om han hade en blogg skulle jag länka dit men så är icke fallet.

Jag var förbi på institutionen (åh, nu känner jag mig lika viktig som min pappa, som alltid skulle "förbi på institutionen" när jag var liten) och hämtade mitt schema inför hösten. Första veckan har vi föreläsningar om Marx, Weber och Durkheim. Jag känner att jag blir lite stressad och lite upphetsad samtidigt. Stora namn på stora tänkare (eller stora namn OCH stora tänkare?) har den effekten på mig. Föreläsningen om Marx ska dessutom äga rum i dramastudion. Vadan detta?! Vad är det för spännande som skall ske bakom den där tjocka dörren som ser ut att leda till ett skyddsrum och där vi aldrig tidigare tillåtits tillträde?

Den femte september ska jag låta operera tillbaka mig min syn och jag har oroat mig för det faktum att man sedan inte kan läsa på en vecka, enligt min granne som utsatt sig för samma sak. Men som en födelsedagspresent från ödet så är jag ledig den dagen och flera dagar efter det. Dessutom är onsdagen veckan efter STUDENTSPORTARDAG. Yes! Sjukintyg!

Sedan blir det integrativa teorier med Giddens och Bourdieu samt subjektfilosofi med Foucault. Nu blir jag lite upphetsad igen.