”Har du hört historien om då jag blev efterlyst?” undrar Andy som ligger på en madrass på mitt kök slash vardagsrumsgolv och ska sova medan jag försöker äta en macka utan att störa.

Nej, den har jag inte hört och inte heller någon av de andra historier han gärna berättar med teatralisk röst och dramatisk intonation. Andy berättar historien om honom och en fjortonårig pojke som vandrar på fjället, råkar ut för storm, tror att de ska blåsa bort, söker skydd, håller på att frysa ihjäl och går i 22 timmar innan de hittar en liten stuga, fastkedjad i berget för att den inte ska blåsa bort. ”Den ser ut som Dr Snuggles hus”, säger han. Där inne finns en telefon och när han ringer efter hjälp får han reda på att de redan varit eftersökta en bra stund.

”Spännande historia!” säger jag som ätit upp min smörgås och går för att borsta tänderna och gå och lägga mig.

”S!” ropar Andy från madrassen. Jag tittar ut från badrummet med tandborsten i munnen. Han höjer ett finger mot mig. ”En viktig poäng, S!” säger han, noga med varje stavelse. ”En man gick ut och letade efter oss med pannlampa och käpp och vet du vem det var?!” Nej, det visste jag inte. ”Louis Herrey!” utropar Andy triumferande. Jag återgår till min tandborstning.

”S!” ropar Andy från madrassen. ”Vilken är din specialitet?” Jag blir osäker på vad han är ute efter, men jag misstänker att det inte är psykologi han tänker på. Det visar sig att han funderar på en stor gåta. ”Hur kommer det sig att vattnet i fjällbäckarna kan komma upp ur berget och varför är det så rent?” undrar han. Klockan är halv två på natten. ”Jag har ingen aning”, svarar jag, ”men jag antar att det är rent eftersom det rinner genom berget och inte genom någon jord eller lera.” Sedan jagar jag ut min bror ur mitt rum där han sitter och spelar en duell i allmänbildning på vetgirig.nu där han ämnar placera sig bland de främsta.

”Ja god natt då”, ropar Andy från sin madrass.

Nästa dag skjutsar jag de två till bussen mot fjällen och min bror meddelar från baksätet att hans vän Andy nu konstaterat att inte ens oraklet S kunde svara på frågan om fjällbäcken.

Jag känner mig som jag just varit med i ett avsnitt av Matrix. Eller.. är jag bara en del av en annan värld..?

Jösses så fort jag kom hem! Vilken makalös cykel! Vips så var jag vid backen, och jag cyklade hela backen upp med EN HAND (eftersom jobbet pratade trasiga maskiner i min andra hand och min bror hade skickat ett sms att han inte kunde hitta fjärrkontrollen men de fick väl klara sig utan då). Hurra för mig! Den här backen brukar man knappt orka cykla alls. Så det så. Sedan höll jag på att cykla fel men jag kom rätt och tog en annan väg jag aldrig tagit förut (varför det?) och det var blött men inte regn och det var svalt men inte kallt och det var vind men inte blåst och asfalten var inte riktigt än sådär underbart svart som den blir när höstregnen kommer men nästan. Plötslig var jag hemma. Vilken makalös cykel!

(eller var det cykeln?)