Alltså allvarligt.. idag har varit en helt meningslös dag. Det känns som att det enda jag har gjort har varit att äta saker. När jag vaknade låg en halväten påse ekologiska potatischips öppen på mitt skrivbord som hindrade mig att lämna rummet den första halvtimmen. När jag sedan lyckats ta mig till köksbordet låg där en halväten påse med lakritsnappar. Ytterligare förhalning av frukosten. Då det roligaste som pågick i köket slash vardagsrummet var Bolibompa och kraftig vind utanför fönstret (mitt bostadområde ligger 35 meter över havet och är stadens högsta punkt fick jag veta då min mamma var på besök och beslutade sig för att socialisera med en lantmätare som korsade vår promenadväg)(därav den kolossalt påfrestande cykelturen hem från stan som jag gärna undviker, framför allt på småtimmarna)(vad är grejen med alla parenteser?)(hur började meningen?) styrde jag lojt förbi kylskåpet och tog med mig en halväten mugg med veckans andra omgång chokladmousse (som för övrigt blev grynig eftersom C promt skulle tillreda den men inte orkade hålla elvispen så länge varvid jag glömde blockchokladen för länge i micron)(den här gången provade jag med ljus choklad, dels eftersom den mörka var slut och dels eftersom någon klagat att den smakade för starkt chokladigt) och gick tillbaka till sängen där jag lyssnade på en spellista med titeln "mysigt" som jag laddat ner av misstag för något år sedan och aldrig öppnat.

Jag lyckades så småningom få i mig dygnets viktigaste måltid inspirerad av grannens dignande jordgubbsland som jag skickade ut C att skörda. Sedan har jag inget som helst minne av vad jag ägnade mig åt fram till min lunch som bestod av en halväten grillad kyckling och en halväten burk med oliver.  På eftermiddagen befann jag mig någon timme på uteplatsen insvept i en yllefilt med en cappuccino (jag fick en espressomaskin i gratisgåva av en bokklubb en gång som fungerar utmärkt). I tron att allt småätande skulle förstöra aptiten försökte jag smita undan från middagen medan jag sorterade Rikskuponger som jag inte hann redovisa i fredags, men se den gubben gick inte. Därmed blev det, hör och häpna, ur en helt oöppnad förpackning, kokat ett par paltar med lingonsylt (finns det något tråkigare att tugga på?!). Är den här dagen slut någon gång? Är det det här halvsömniga, supermegatråkiga inlägget slut någon gång? Hur är det möjligt att det fortfarande finns kvar chips i den där påsen framför mig just nu? Jag kommer snart att börja hallucinera om vitaminer. Dessutom känner jag mig lite hungrig. Tur att det finns nektariner hemma. Med den här förbränningen borde jag innehålla tillräckligt med överskottsenergi för att värma upp min lägenhet, eller åtminstone driva fläkten på min dator.

Förresten, kolla in den här foldern som de just nu delar ut på IcaMaxi, samtidigt som de bjuder på.. tadaa! En halv vindruva på en tandpetare. Mr Fruitness.. lite pridetema där nästan. Det är sådan här reklam som får mig att undra vad som utspelar sig i det styrelserum där kampanjen en gång fick tummen upp.

Du har tänkt allt som sagts om mig

Du kan tro allt du hört om mig

Du kan ställa frågor om sanningen

Finns det en eller finns det tusen?

Svara rakt från hjärtat nu

Ditt medlidande kan jag vara utan

Om det här ska vara allt vi hann

Så håll mig hårt,

håll mig älskling nu

Det känns som när vi kom hit till möjlighetens land

En ynklig rad av fotspår,

en okänd kontinent

Släpp snälla, släpp taget nu

Jag kan stå, gå eller krypa härifrån

Om det här är allt vi hinner med,

så håll mig hårt min älskling

En ynklig rad av fotspår,

en oändlig kontinent

Vi kan följa min spår hem

Det här ovan är en något klippt version av Columbus av Kent. Kent har i alla år skrivit makalösa texter som bitvis är konkreta men tillräckligt vaga för att nå den breda massan av mottagare. Så som lyrik måste göra, lämnas öppen för att tala till många. När vi hör den kan vi klippa och klistra in den mot vårt eget livs bakgrund och så har vi fått hjälp med att sätta form och färg på det som tidigare bara flöt runt i vårt eget mörka hav av känslor.

Vi ska inte tro att vi kan läsa det som skrivits som det skrevs eftersom vi alltid läser det som vi ser. Orden ligger flytande på en böljande yta över oändliga djup. Därunder finns ingen sanning och ingen verklighet.

Där finns det jag vill berätta för dig i oreda, blandat med det du vill höra och kanske det du inte vågar tro. Bara med varandras hjälp kan vi passera detta vatten utan att drunkna. Så lova mig att aldrig ge dig ut dit utan mig och lämna mig inte ensam där ute utan dig. Jag behöver dig där, för jag håller bara precis på att lära mig att simma.