Det är en märklig känsla att befinna sig i andra människors hem när de inte är där. För mig utspelas en kamp mellan respekt och nyfikenhet som nästan blir outhärdlig. Just nu har jag huvudnyckeln till två tomma hem i min ägo, båda som jag idag besökt i mina serviceärenden. Om man fokuserar hårt på uppgiften brukar det fungera bra men sedan händer det ju att de boende ringer med speciella önskemål som också triggar speciella idéer.

Idag ville grannen ha pin-koden till sitt nya kontantkort som hon visste låg i ”den där högen med papper under min dataskärm”. Helt pliktskyldigt travar jag in i grannarnas datarum och börjar bläddra i pappershögen. Där finns diverse räkningar märkta med ”betald”. Vissa bekanta varumärken står tryckta på dem. Jahaa.. vad har hon köpt här då.. börjar uppmärksamheten locka lite mjukt. Jag hittar brevet från Telia och skyndar mig att lägga ner högen. Blicken sneglar över skrivbordet.. sveper över bokhyllan.. Nej, sluta!, tänker jag och går bestämt ut ur rummet. På vägen passerar jag dörren till deras sovrum, lägger märke till att sängen inte är bäddad, att de sover utan täcke i påslakanet, att en tub handkräm.. Nej lägg av! Jag kliver iväg genom vardagsrummet och köket vars diskbänk är ovanligt avstädad och.. öppnar kylskåpet! Vad i..! Chockad över mig själv fokuserar jag i stället hårt på min andra uppgift, som är att mata fiskarna. Det går bra och sedan går jag ut. PUH! Vilken pärs!

Redan en timme senare cyklar jag och C till det andra huset. De här människorna känner jag knappt. Uppgiften att mata sköldpaddan är delegerad till mig av pin-kodskvinnan. Tur att jag har med mig C som förkläde. Trots att jag vet att ingen är hemma måste jag ringa på innan jag går in. Man vet ju aldrig vad som kan pågå där inne om någon tagit fel på datum! Sedan känner jag mig som en högst suspekt individ som just ringt på och nu tar fram en nyckel och går in. Den här gången beter jag mig mycket professionellt men får ändå hjärtsnörp (som min mormor brukade säga)(hon dog förresten i hjärtinfarkt)(men det var inte då hon sa det) när en granne går fram till huset och vrider på en vattenkran på utsidan av köksväggen så att vattenberedaren brummar igång. Det känns inte helt rätt att ta i en främmande persons sköldpadda (obs sköldpadda är inte kodord för något annat) och jag är inte speciellt förtjust i.. skaldjur? Amfibier heter det väl. Skaldjur gillar jag, när de är döda. Undrar om de får hjärtsnörp när de läggs i grytan?

Om två dagar måste jag gå tillbaka till grannen utan pappershögsärende. Då ska jag absolut INTE gå in i badrummet och titta i badrumsskåpet. Inte i diskmaskinen heller. Inte i skåpet där vinet brukar stå. Under inga omständigheter i glasspinnelådan i frysen. Senast, när jag var barnvakt, fanns det Piggelin där..

Fåret Shaun - eller Shaun the Sheep - utan tvekan det bästa barnprogrammet på TV just nu. Jag skrattar högt åt får som målar Mona Lisa av misstag, tappar nålar i höstackar, vakthundar som har fest i den minimala hundkojan och andra vuxenskämt som förvandlar C till ett levande frågetecken.

När jag och C ser morgonteve får jag för mig att vi ska kramas och drar ner honom i vågrätt position i soffan. Efter några sekunder början han vrida sig och meddelar att "det är inge skönt, det är så hårt". Jaja, suckar jag över min magra, beniga kropp som fungerar utmärkt som klädhängare men inte att ligga på. "Vi kan gosa med benen i stället", säger han och lägger sina små ben över mina. Han placerar sin mjukishund på min fot för extra njutning och vi fortsätter skratta åt fåret Shaun och hans kumpaner som baxar det snarkande fåret ut ur ladan för att få sova.