Luften gick ur mig.. och så var den sagan slut. Ingen levde lycklig i någon av sina dagar. Screw it och dra åt skogen och dit pepparn växer och dit solen aldrig skiner och alla andra otrevliga platser. Förbannade ekorrhjul. Varför kallas det förresten för ekorrhjul? Det är väl ändå ingen som satt en ekorre i bur och gett den ett hjul att springa i? Rått-jävla-hjul eller nåt annat fanskap.

Skräpfjask och dumheter.

Rollspel och tramsfasoner.

ÅååååH! GÖR INTE OM DET DÄR! *bang* (ja vadå, min näve är inte så grov så den gör inget större bang än så när jag slår den i bordet)

Hur som helst, tillbaka till det evighetslånga meningslösa dravlet jag normalt sysslar med.

Suck..

Kan jag få in lite bättre stämning och en trevligare attityd från något håll, tack. Tack. Då kör vi.

_______________________________________

Jag funderande på den tidigare kommentaren om kärleken, där det jag beskrev inte alls var kärlek utan något annat. Jag kallar det fortfarande inte för kärlek men om det var det skulle min förälskelse vara som solens längtan efter skuggan. För evigt beroende av den som ställer sig i hennes väg målar hon ömt hans konturer i mjuk precision, precis som hon ser honom. En bild som aldrig förblir sig lik, som ständigt rör sig ifrån henne och förvrids till en grotesk kopia av sig själv när tiden obevekligen tvingar henne ner på knä. Hon är dömd att aldrig någonsin nå fram till målet för sitt begär då hon vädjande sträcker ut sin hand och han försvinner. Kvar står den utnyttjade i mörkret, han som lånat sin kropp till avataren, synbart omedveten om vad som hänt. Kan han inte känna kylan som kryper inpå honom nu? Undrar inte han över det som skett? Förstår han verkligen inte hur viktig han är, då ljuset och skuggan inte kan existera utan varandra, men ingen längtan heller kan finnas utan honom?