Jämställdhet, ja självklart och utan tvekan, men ibland undrar jag ifall somliga missförstår det hela. Exempel: Verksamhetsansvarige hos vårt åkeri. Åkeriet anställer varje sommar en semestervikarie till killen som alltid kör ut våra varor. Efter en fullkomligt katastrofal varumottagning där flickan i fråga, som påminner mig om en könsmogen Lilla Anna utan Långa Farbrorn, inte orkar köra in pallarna, behöver hjälp att öppna spännbandet och nästan välter brödstaplar över skiftledaren, skickar samma skiftledare som precis klarat sig levande ur varumottagningen ett tydligt mail till åkeriet. Därefter kommer ägaren till åkeriet själv ut med varorna. Men inte idag.

Lilla Anna kliver av lastbilen och står öga mot öga med mig, Super-S, stadens vassaste varumottagare. Sju års erfarenhet av varumottagning i trånga utrymmen och med enastående förmåga till organisation, samordning och spatial planering. Javisst, jag vet hur ni älskar min ödmjukhet. Det gör jag också. Hur som helst.. Att ta emot varor på det här sättet är som att spela Tetris. Alla vinklar och möjliga placeringsalternativ måste tas i beaktande för att få plats med alla varor och detta ska helst ske innan temperaturen i kyl och frysvarorna stiger över gränsvärdet och lunchrusningen brakar igång.

Det man saknar i muskelstyrka får man ta igen i strategi och teknik, resonerar jag och tar på mig min blidaste blick och vänaste röst då jag hjälper Lilla Anna styra pallar, pekar, visar och lyfter. Lilla Anna ber mig hålla emot brödstaplarna som förra veckan hotade krossa min kollega. "Ska vi inte fälla upp hjulspärren?" föreslår jag. "Ah nej vi försökte det idag men de sitter så hårt", säger Lilla Anna olyckligt och pekar på spaken som ska fälla upp spärren. Jag tittar på Anna, tittar på spärren, böjer mig ner och känner på spaken med pekfingret. Mm, sitter lite hårt. Jag trycker ner hjulspärren med andra handen och skjuter spaken åt sidan varpå hjulspärren fälls upp. "Sådär", säger jag och ler vänligt samtidigt som jag försöker ignorera mina stereotypa föreställningar om hennes blonda hår och stora, guppande byst.

Det man saknar i bystomfång får man ta igen i biceps och tvärtom, tänker jag för mig själv och detta är förstås en fullkomlig lögn för mina biceps mäter.. ett ögonblick.. föga imponerande 27,5 cm i omkrets och det tas då fan inte igen någonstans. Efter att ha lyft runt några kartonger i frysen kommer jag ut till Lilla Anna som ber om hjälp eftersom hennes pall fastnat. "Jag förstår inte, det är ju inget fel på lyften" kvider Lilla Anna och sliter tappert i palllyftens handtag. Jag lutar mig mot baksidan av pallen som snällt flyttar sig över den något ojämna stenbeläggningen som hindrat Lilla Annas framfart som åkare.

Hur Lilla Anna fick sitt jobb vill jag inte spekulera i men med tanke på den övriga personalens kroppshydda, kreativitet och beslutsamhet måste något ha gått fel någonstans i policydokumenten.

Vad är det jag försöker säga? Har inte Lilla Anna lika stor rätt till det här jobbet som Björnbröderna? Jo självklart har hon det och när arbetsuppgifterna som så ofta vid fysiskt arbete är anspassade efter mannens råstyrka så är det inte hon som ska behöva kravla för kunder som tittar snett på hennes urringade T-shirt. Hon ska få ordentliga hjälpmedel att jobba med eller en kollega som kan det inte hon kan, mindre pallar eller en större lastbil eller vad det nu är som krävs. I stället får hon förmodligen mindre betalt för att hon inte orkar köra ut de tunga lassen och inte hinner tillbaka i tid. För att motivera sina rättigheter måste hon bli dubbelt så duktig som sina manliga kollegor. Då anses hon fortfarande bara lika bra. I min förargelse över hennes inkompetens är jag inte ett dugg bättre än hennes chef eller resten av den mansanpassade samhället. Skäms på mig.