Så var jag med C på bio och såg Kung Fu Panda. Välgjord och rolig som vanligt och verkligen i tiden med sitt tema om fokus och harmoni, inre frid och tillit. I en imponerande träningssekvens lär mästaren sin elev att fajtas om matbollar eftersom mat är Pandans verkliga passion och scenen slutar med att eleven slår mästaren, får sin matboll och sedan slänger bort den med ett insiktsfullt ”mästare, jag är inte hungrig”.

Den riktigt store mästaren, som naturligtvis är sköldpadda, glider omkring i ett evigt lugn och proklamerar tillförsikt. Det finns inga tillfälligheter, säger han och befäster sin visdom med att dra en ödesreplik; Man möter ofta sitt öde på den väg man väljer för att undgå det. Det är förstås ett axiom för hur skulle man kunna möta sitt öde på den väg man INTE väljer? Filmen är som oftast för svår för barn att förstå men för den vuxne är budskapet att den enda vägen till lyckan är den inre vägen. Tusentals barn kommer nu att börja ta Kung Fu-lektioner och de som inte har råd med det lär väl helt enkelt springa runt och sparka varandra såvida inte föräldrarna ingriper och förklarar för dem att kampsport inte handlar om våld. Själv hade jag fullt sjå att förklara för min son att den elaka vita tigern hade så ont i hjärtat att han fått elaka ögon och att det enda han ville var att alla skulle tycka om honom, föräldralös och fylld av det största svekets bitterhet.

Jag ser fram emot en annan animerad film som ska komma i sommar och som verkar fullproppad med vuxenhumor. Från skaparna av Shrek förstås. Den heter Wall-E och handlar om den sista roboten på en framtida jord som råkat få personlighet och möter kärleken från rymden. Rymdskeppet som hon kommer i heter lustigt nog Axiom.

(Stavningskontrollen hävdar att det inte finns något ord som heter sköldpadda och föreslår skaldpadda. Vad händer om man kysser en sådan? Förvandlas den till en poet då?)

Jag spankulerar stillsamt gatan fram med C, på väg från stadsbilioteket till min bil som står parkerad vid trottoaren lite längre bort, då en person dyker upp i mitt synfält som ser precis ut som.. Och min förrädiska hjärna vaknar från sin drömmande slummer och vrålar "Incoming!" varpå jag förstås får panik och tittar bort. Ungefär två ögonblick senare ångrar jag mig fruktansvärt mycket eftersom jag nu inte vet vem det var som gick förbi mig tre meter bort och förmodligen aldrig heller kommer att få reda på det. Förargad över min infantila, fullkomligt irrationella reaktion kör jag mot nästa ärende och missar en avfart. "Varför är vi på väg hem?" undrar C och jag får vända bilen och köra tillbaka igen. "Jag tänkte på nåt annat" säger jag och C hötter åt mig med fingret. "Kom ihåg att du inte får tänka!" säger han bestämt och anar inte hur klok han just var.

En femårings syn på romantik:

C ser på Spirit på TV. Den vilda hingsten plockar ett äpple från ett träd med munnen och bjuder indian-stoet att smaka. De äter halva äpplet var.

C: Pojken åt sina baciller så att hon inte skulle få dem!