Min bror har nu avslutat sitt unika besök och motvilligt återvänt till sin egen vardag efter en och en halv vecka av blandade erfarenheter och upplevelser. Han menar att han inte ser fram emot att återvända till ett Stockholm fullt av ”oväsen och arga blickar” efter att han varit i lugnet här i min stad och idyllen i mitt bostadsområde. Jag förstår precis vad han menar, jag har ju själv bott där och valt att lämna den platsen av just det skälet.

Har vi lärt känna varandra nu när han var här? Jag skulle väl påstå att jag vet mer om honom, men inte att jag känner honom. Min bror pratar mycket och gärna om sig själv men har svårt att lyssna på andra någon längre stund, viket är typiskt för min familj. Jag vågar hävda att jag är undantaget. Jag är den som är mest lik min pappa till sättet. Självfixerad ja, högljudd nej. Språkligt begåvad ja, pratsam nej. Ordförråd ja, ordflöde nej. Fylld av åsikter ja, argumentativ nej. Jag är ofta intresserad av vad andra tycker och drabbas lätt av något slags behov att säga emot då flera personer verkar hålla med varandra om något eller någon hävdar något å det bestämdaste men jag tycker det är relativt ointressant vem som har rätt. Poängen med en diskussion är väl ändå att övertyga sig själv om sin egen åsikt, inte övertyga någon annan om att deras är fel. Diskussionen bygger på att komma vidare från sin egen cirkulära tankebana och öppna för nya insikter. I en debatt sker inget utbyte och den leder ingenstans. Debatten är polariserad och meningslös, som min klasskamrat L brukar säga. L som för övrigt är ett verbalt geni i min mening. Slående kvinna. Liten, sylvass och smått skräckinjagande.

Där ser man, jag skulle berätta om min familj men blev istället förförd av möjligheten att dryfta min egen förträfflighet. Hm.. Såsom att inte det är vad hela bloggfenomenet ändå handlar om. Rationaliserat och klart. HUR SOM HELST, det jag skulle komma till var hur absurt en familjemiddag kan te sig hos oss. Det pågår en ständig kamp om talutrymmet där ingen egentligen verkar lyssna på vad någon annan egentligen säger utan mer väntar på sin tur att hävda sin egen åsikt. När frågan så gått runt några varv mellan min mamma, min bror och min syster med något diplomatiskt instick från min mammas man så brukar min mamma säga något i stil med ”Jaha, jag skulle vilja veta vad S har att säga om det här, hon brukar ju alltid säga genomtänkta saker. Hon är faktiskt väldigt klok er syster ska jag be att få tala om.” Så vänder alla uppmärksamheten mot mig i en kort stund av sällsynt tystnad. Naturligtvis har jag inget alls att säga i ett sådant ögonblick (vilket lite smått får mig att undra vilket ”alltid” det är min mamma refererar till) och mina syskon övergår till ett annat ämne att debattera med ett smått irriterat uttryck över sig. Lika glad är jag för det. Men gladast är nog räven?