Min bror var vid sjön som ligger nära området där jag bor och kom tillbaka exalterad. Han upprepade gång på gång att där var oerhört varmt i vattnet och att jag måste fara dit. När jag inte verkade övertygad begav han sig till affären, köpte en termometer och mätte sedan vattentemperaturen för att överbevisa min skepticism.

Idag fick jag sluta tidigare och han var borta när jag kom hem så jag bestämde mig för att undersöka saken. Jag cyklade i väg till en plats som kallas Kärleksviken (det kanske finns en sådan i varje sjö?). De flesta som var där var redan på väg hem när jag kom. Jag låg en stund på stranden, stilla för att hålla värmen kvar på kroppen och iakttog människorna som var kvar. Jag såg dem bada, jaga sina barn, gräla om vattenmadrasser, klä av sig, klä på sig, packa ihop sina saker och ge sig av. Plötsligt var jag ensam kvar. Varför gick de hem så tidigt när det ännu är så skönt här, tänkte jag för mig själv.

När jag gick ut för att ta reda på hur det var med den beryktade badupplevelsen följde jag vattenbrynet mot solen, bort mot en brygga via en klippa och förundrades över hur varmt vattnet var runt mina ben. Min bror hade rätt. På andra sidan klippan såg jag ner mot mina fötter och upptäckte hur vattnet rörde sig över bottnen. Det var så vackert att jag blev alldeles matt. Bottnen var täckt av flytande guld och sanden var mjuk som bomull.

Jag hade nästan glömt hur fantastiskt det kan vara att simma i en sjö eller så har jag aldrig vetat det. Det var som att flyta i sammet. Som att bli smekt på hela kroppen samtidigt.

På min väg tillbaka till den plats där mina saker låg fick jag syn på något under vattnet som fick mig att stanna upp och rysa. Ett litet barns fotavtryck bevarat i sanden under vattenytan, på något vis skonat från vågornas rörelse. Makalöst. Det nådde någonting i mig som inte går att beskriva. En bit bort låg ett stim med fiskar, små som akvariefiskar, var och en vilande ovanför sin egen skugga. En livets målning av sig självt.

Jag gick upp och stod på stranden en stund medan vinden blåste runt mig, stundtals så friskt att bruset överröstade alla andra ljud omkring mig. Jag darrade av kylan men frös inte. Två nya människor kom till stranden, lade sig i sanden, höll om varandra. Jag skrev det här där eftersom jag var rädd att tappa bort det innan jag kom hem. Jag hade inga papper med mig men en blyertspenna och min bok och skrev på de tomma bladen i slutet på boken. Jag får hoppas författaren förlåter mig, men jag har en känsla av att han inte har något att invända. När jag var klar packade jag ihop mina saker och cyklade hem igen, lämnade Kärleksviken åt de älskande. Jag var inte avundsjuk. Det var så mycket ett kärleksmöte för mig som det kunde bli.

Och nu har jag bränt vid min korv i stekpannan. Osis.

Jag kommer hem frånjobbet klockan halv ett på natten, plockar fram nyckeln till min ytterdörr, sätter nyckeln i låset och.. kan inte vrida runt den. Febrilt letar min hjärna efter svaret.

Har jag gått till fel dörr? tänker den. Jag tittar säkert tre gånger på dörren och tillbaka på min hand som fortsätter lirka med nyckeln, dock lite försiktigare ifall det skulle visa sig att jag är i färd med att dyrka upp någon annans dörr. Min mammas broderade välkommen-skylt sitter dock på dörren varje gång jag tittar på den.

Har någon flyttat skylten till en annan dörr? tänker hjärnan förvirrat vidare, verkligen i sitt esse nu. Jag tittar i stället på namnskylten bredvid min dörr. Jodå, det står mitt namn på den. Nu är min hjärna helt perplex.

Har jag tagit fel nyckel? undrar den. Nej, nyckeln sitter bredvid min bilnyckel på nyckelringen, där jag satt den för att aldrig glömma den eftersom det inte är möjligt att glömma bilnyckeln när man kör bil.

Hur ska jag komma in? Hjärnan höjer rösten här, i smärre panik, hur nu det är möjligt. Så minns jag att min bror är på besök. Min bror har aldrig besökt mig i hela mitt liv, men just den här veckan är han här och han drar dessutom ut på besöket utan att ge någon ledtråd till när han ämnar åka hem.

Men om jag ringer på kanske jag stör honom? menar hjärnan och jag börjar nu helt förlora respekten för den. Vad sysslar den med egentligen? Det är ju jag som bor här och förresten är han alltid uppe sent, argumenterar jag tillbaka som om jag skulle behöva övertyga min egen hjärna?!

Jag ringer på och det visar sig att även min brors låne-nyckel kärvat. Vi lämnar dörren öppen inför besök av låssmed. Låssmeden dyker upp nästa dag (idag, fast igår med tanke på klockslaget) med en sprayburk, sprayar lite i låset, lirkar lite med nyckeln tills den går runt och tackar sedan för sig.

Det där med låsspray kunde du inte räkna ut själv eller? Jag blänger surt på min hjärna som ser skamsen ut.