Det här är ett sådant där långt inlägg.. så jaa.. så är det bara! Lev med det!

Aliide, Aliide är härmed genomliden, vilket var ungefär lika angenämt som att gissla sig. Sida upp och sida ner av självförakt och världsförakt. Jag kan bara föreställa mig vilken plåga det måste ha varit att skriva boken. Här är det som jag antar att min klasskamrat valde ut i sin genusanalys:

”Denna övertygelse tröstade henne och hon slöt nu ögonen och repeterade inom sig att hädanefter skulle hon –

Inte springa, inte prata eller skratta för högt, inte utmärka sig på något annat sätt än genom sin exceptionella blidhet, mildhet, sin lydnad, noggrannhet och söthet, inte rita så ohämmat, så rått, och bara rita sådant som solar och blommor och leende barn utanför prydliga små hus med vinrankor krälande över väggarna.

Vidare skulle hon, precis som Suna, med Suna som förebild, alltid hålla ordning på böckerna i bänken och hantera sina tillhörigheter med samma oerhörda varsamhet.

Och hon skulle gå ordentligt, sätta ena foten framför den andra, och ingenting mer, vara rak i ryggen och hålla huvudet högt!

Hon skulle i alla lägen, hur hon är egentligen kände sig inombords, uppföra sig så oklanderligt, rent och behärskat som det bara var möjligt. Hon skulle le behagligt gåtfullt ur djupet av sin stora förtvivlan och på så vis med detta leende, betvinga sin förtvivlan.

Ty detta, framför allt, var ens plikt, vad man hade att rätta sig efter, i egenskap av Riktig Flicka.

Renhet, sötma, oklanderlighet, undergivenhet; om och om igen.”

Så lär vi våra flickor att vara flickor och viftar urskuldrande undan pojkarnas rackartyg och smutsiga knän med en suck. Boys will be boys.

Och så några personliga urval, stycken som liksom står ut ur texten för mig, som om de var skrivna i 3D-text:

"Finns det då verkligen inget slut på alla dessa ständiga förvandlingar? Kan världen och verkligheten förändra sig i alla oändlighet men ändå alltid i någon form finna kvar? Sliter inte de oändliga förändringarna ut världen helt?"

"Hur kunde pappan älska denna obotligt smutsiga flicka som ju aldrig någonsin, hur hon än blev, skulle kunna återgälda hans kärlek? All kärlek, hur stark den än var och vem den än kom ifrån, var bortkastad på henne, hade inte någon verkan på henne alls, kunde inte förvandla eller förändra hennes sanna natur, det faktum att hon var fördärvad. Såg de inte det, märkte de inte det, såg han verkligen inte hurdan hon egentligen var, ett äckel, förstörd, och varför envisades de, föräldrarna, med att ändå älska henne?"

"Hon ville helt enkelt i grund och botten inte finnas till. För fanns man till, om bara för en tusendels sekund och i ett barns, en liten flickas, skepnad, och hur försiktig man än var i sin existens, hur man än hukade sig, gjorde sig liten och spelade död, så var ju världen ändå, ofrånkomligen, en fruktansvärd plats där fruktansvärda ting hänt och hela tiden fortsatte hända!"

"Och det var alltid barn som var yngre än hon, och för det mesta flickor. Pojkar kunde hon till nöds stå ut med, men flickorna hade numera alltid något obeskrivligt unket över sig. Koketterande, lismande, veka små substanslösa kräk vars vita kött hade en underlig konsistens och luktade härsken gammal mjölk med svarta larver i.

När ett sådant barn, en sådan flicka, kom i hennes väg var det enda hon kunde tänka på att det TILL VARJE PRIS MÅSTE RÖJAS UR VÄGEN!"

"Och i kretsen av alla dessa hårt tillslutna människor stod farfadern, reslig, belevad, oåtkomlig för varje närmande, med en inåtvänd, metallisk blå blick vid vilken ingenting ville fästa. Och Aliide kunde plötsligt inte tänka sig något mer fasansfullt än en levande människa SOM INGENTING ALLS SPEGLADE AV DET HAN HADE RUNT OMKRING SIG." 

Den här flickan är åtta år gammal och min första tanke, då jag kommit kanske en tredjedel på vägen, var att det är med detta boken faller. Kanske om det varit en tolvåring, tänkte jag. En flicka som redan tidigt tagit sin plats i tonårsperiodens svarta puppa. Ingen åttaåring lever väl ändå i en liknande tankevärld och målar sina upplevelser med ett sådant språk. Framför allt inte om hon växt upp i den iskallt tysta familj som hon beskriver. Så tänker förstås jag i egenskap av psykologstudent och inte litteraturkritiker. ”Styrkan med romanen är just den konsekvens med vilken den gestaltar barnets för omvärlden dolda, mycket behärskade helvetestillstånd” står det på baksidan, citerat från någon som heter Gunder Andersson och jag är skeptisk. Visserligen arbetar denne Gunder på Aftonbladet, så det är kanske inte en recension att hänga upp sig på. Jag kan hålla med om ”konsekvens” och ”helvetestillstånd” men ställer mig tveksam till ”barnets”.

Som kulmen på eländet skulle jag ta mig för att läsa om Kandre själv och fick reda på att hon just dog, 42 år gammal. Mitt i en bok. Jaha.. Ett avbrott mitt i ett författande, som jag tidigare talat om. Typiskt döden.. kan aldrig lämna någon ifred. Det ska bli skönt att gå över till en romantisk poet nu i alla fall. Kanske väcker det något ljusare till liv i mig. Jag ska bara ta och släpa upp mig själv ur diket som jag halkade ner i.