Jag mår illa. Som att jag ätit något skämt men inte kunnat kräkas upp det utan låtit det skämda lösas i min mage och rinna ut i varje del av min kropp, i varje ådra, i varje cell. Jag kan se det grumla mina ögon, jag kan dofta det på min hud, jag kan känna det i halsen när jag andas. Det skämda, det finns överallt, jag kan inte bli av med det. Skamsen drar jag mig undan så att ingen annan ska märka det. Ilsket slår jag ut mot det som förgiftat mig men det finns inte där. Det är borta. Det finns inget jag kan göra utom att känna det, leva det, vara det. Vänta ut det. Jag vill skrika åt det att lämna mig samtidigt som jag ser mig falla på knä för det och omfamna det, äcklad av mig själv.

Mest av allt vill jag kräva det på ansvar, jag vill beordra det att vara på riktigt och att stå för sitt påhitt. Men vem kan höra något sådant och ta emot det? Istället darrar jag av vämjelse och rädsla och gömmer min kalla, fuktiga, sjuka kropp. En kropp som vill kräkas men inte kan, för att det är för sent. En kropp på randen till medvetslöshetens avgrund som ursinnigt kämpar för att hålla sig vaken. Hur vågar du knuffa mig? Jag som bestämt mig för att inte mer kasta mig mot marken i hopp om att missa eftersom jag inte vet om jag klarar av att resa mig då jag slår i marken igen. Hur kan du ge dig på en som redan är klen?

(För att det enda botemedlet finns där nere. Våga kliva ut.)

(Och om ingen tar emot mig?)

Då blir det tyst igen. Antingen blir du frisk eller så dör du. Oavsett vilket, så blir det tyst. Det är bättre än det här.