psykologen

Direktlänk till inlägg 18 juni 2008

Mer om Döden

Av Psykologen - 18 juni 2008 01:39

 

Tänk ändå hur olika de är till humöret, min mamma och min pappa, tänkte jag idag när jag stod vid diskbänken och bryggde espresso. Min mamma fyller ut varje känsla ut i hörnen. När hon är glad tjoar det och sjunger det om henne, när hon är arg skakar det i väggarna och när hon är irriterad sprakar hon som av elektricitet. Min pappas humör glider fram som på en å. Aldrig i stora vågor och aldrig helt stilla. Sedan kom jag ihåg att min pappa är död och jag stannade upp i tanken, liksom häpen. Ja just ja.. Det är inte så märkligt med tanke på att han inte var så mycket mer närvarande när han levde än han är nu. Men så tänkte jag på Döden och hur jag, i och med min pappas död, sett hur min relation till Döden på något sätt verkar skilja sig från mina vänners. Det är märkligt att berätta för någon om min nära anhörigas bortgång och se dem bli mer berörda än jag av det jag har att säga.


De som tror på Något verkar reagera starkast. Jag tror det var min pappas partner som skrev ett mail om hans sista stund och skickade ut det till familjen. I brevet beskrev hon hur det kändes som om min pappas mor och hans bror fanns i rummet då han dog. Att de stod där och väntade på honom för att ta honom med sig dit han skulle, där dit alla ska. Min pappa var aldrig troende, men djupt andlig på slutet. Vackert, tänkte jag, och fint av henne. När jag berättade om detta för min vän, hon som ser barn dö i sitt arbete, så såg jag tårar i hennes ögon och även då stannade jag upp i tanken, ett ögonblick förvånad. Ja, sa hon, på ett sätt som att det var sant för henne. Självklart, som om jag sagt att solen stod på himlen då han dog.


Min granne reagerar likadant. Samtal om Döden berör henne djupt och omedelbart, oavsett om den varit nära henne eller mig eller någon vi bara talar om. Båda är de troende, om inte praktiserande så ändå som en del av den de är. Båda verkar de därigenom känna en slags vördnad inför Döden som jag inte upplever på samma sätt. Jag kan få känslan att Döden för dem är något befriande eller något omvandlande. Det är bara min tolkning, ni får rätta mig om jag har fel om ni läser detta. För mig är Döden något annat. För mig är den.. berövande. Om den kommer tidigt. Den stänger av ljudet mitt i en mening när någon talar så att det tänkta aldrig får bli sagt. Den är ett strömavbrott mitt i ett författande så att det föreställda aldrig blir skrivet. Den är en remsa film som med en smäll går av så att en början aldrig får ett slut. I ett ögonblick är något, i nästa är det inte. Det spelar ingen roll för mig vad som händer sedan, vem som har rätt. Det förändrar ingenting. Det som fanns finns inte mer. Det bara slutade att vara. Om varje liv för mig bär en historia att berätta och om den avbryts innan den är klar, så är det något som försvunnit, som skulle skett, som vi aldrig får veta. Så har Döden tagit något och de som är kvar har berövats. På något sätt så är det det jag sörjer. Inte det som skett, utan det som inte skett. Kanske är det därför jag ännu inte sörjt en gammal människa. För att de fått leva sin historia och Döden därför inte berövat oss dem. Så konstaterar jag den bara då och den väcker ingen känsla i mig. Jag vet inte, kanske är det så det är för mig.

 
ANNONS
 
Ingen bild

Bek

18 juni 2008 09:02

Gud vad bra du skriver. En sån här text borde du få publicerad nånstans (mer än här, alltså).

 
Ingen bild

Psykologen

18 juni 2008 13:55

Mm.. det är väl min dröm.. sedan jag lärde mig läsa. Den första bok jag minns att jag läste själv var Walter Farleys "Svarta hingsten och flickan" när jag var nio år. Jag var kär i Alec Ramsey (ryttaren) och skrev om varje kapitel i mitt huvud när jag skulle sova. Jag minns faktiskt t o m en textrad ur den. När flickan i det här fallet lämnat pojken "och hela himlen skulle vara hennes leende".

 
pseudonaja

pseudonaja

22 juli 2008 13:17

Jag vill gärna tro att det är så som du skriver; att det är någon som tar emot på andra sidan.
Jag satt vid min farmors dödsbädd för snart två år sedan. Hon var den yngsta i hennes generation. Farfar, syskon och de flesta av hennes vänner var döda.
Jag hoppas och tror att alla väntade på henne och utropade glatt: "Kommer du nu? Vad roligt!"

http://pseudonaja-minatankarblirdinatankar.blogspo

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Psykologen - 18 juni 2016 21:43

Jag slutar här.   Därför att just den här virtuella platsen spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar det. ...

Av Psykologen - 18 juni 2016 21:17

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Av Psykologen - 18 juni 2016 20:15

I sense you in the shadows for a second Materialized   As I turn my head to see   You vaporize ...

Av Psykologen - 20 januari 2016 22:20

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...

Av Psykologen - 12 juli 2015 11:06

Vi pratade här om dagen om förlossningsdepression. Det bara kom upp sådär naturligt som liknande ämnen gör bland psykologer. Skämt åsido, det var nog mer för att vi sett ett avsnitt av Barnmorskorna i East End och en kvinna drabbats av amningspsykos ...

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23 24 25 26
27
28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se