Tänk ändå hur olika de är till humöret, min mamma och min pappa, tänkte jag idag när jag stod vid diskbänken och bryggde espresso. Min mamma fyller ut varje känsla ut i hörnen. När hon är glad tjoar det och sjunger det om henne, när hon är arg skakar det i väggarna och när hon är irriterad sprakar hon som av elektricitet. Min pappas humör glider fram som på en å. Aldrig i stora vågor och aldrig helt stilla. Sedan kom jag ihåg att min pappa är död och jag stannade upp i tanken, liksom häpen. Ja just ja.. Det är inte så märkligt med tanke på att han inte var så mycket mer närvarande när han levde än han är nu. Men så tänkte jag på Döden och hur jag, i och med min pappas död, sett hur min relation till Döden på något sätt verkar skilja sig från mina vänners. Det är märkligt att berätta för någon om min nära anhörigas bortgång och se dem bli mer berörda än jag av det jag har att säga.

De som tror på Något verkar reagera starkast. Jag tror det var min pappas partner som skrev ett mail om hans sista stund och skickade ut det till familjen. I brevet beskrev hon hur det kändes som om min pappas mor och hans bror fanns i rummet då han dog. Att de stod där och väntade på honom för att ta honom med sig dit han skulle, där dit alla ska. Min pappa var aldrig troende, men djupt andlig på slutet. Vackert, tänkte jag, och fint av henne. När jag berättade om detta för min vän, hon som ser barn dö i sitt arbete, så såg jag tårar i hennes ögon och även då stannade jag upp i tanken, ett ögonblick förvånad. Ja, sa hon, på ett sätt som att det var sant för henne. Självklart, som om jag sagt att solen stod på himlen då han dog.

Min granne reagerar likadant. Samtal om Döden berör henne djupt och omedelbart, oavsett om den varit nära henne eller mig eller någon vi bara talar om. Båda är de troende, om inte praktiserande så ändå som en del av den de är. Båda verkar de därigenom känna en slags vördnad inför Döden som jag inte upplever på samma sätt. Jag kan få känslan att Döden för dem är något befriande eller något omvandlande. Det är bara min tolkning, ni får rätta mig om jag har fel om ni läser detta. För mig är Döden något annat. För mig är den.. berövande. Om den kommer tidigt. Den stänger av ljudet mitt i en mening när någon talar så att det tänkta aldrig får bli sagt. Den är ett strömavbrott mitt i ett författande så att det föreställda aldrig blir skrivet. Den är en remsa film som med en smäll går av så att en början aldrig får ett slut. I ett ögonblick är något, i nästa är det inte. Det spelar ingen roll för mig vad som händer sedan, vem som har rätt. Det förändrar ingenting. Det som fanns finns inte mer. Det bara slutade att vara. Om varje liv för mig bär en historia att berätta och om den avbryts innan den är klar, så är det något som försvunnit, som skulle skett, som vi aldrig får veta. Så har Döden tagit något och de som är kvar har berövats. På något sätt så är det det jag sörjer. Inte det som skett, utan det som inte skett. Kanske är det därför jag ännu inte sörjt en gammal människa. För att de fått leva sin historia och Döden därför inte berövat oss dem. Så konstaterar jag den bara då och den väcker ingen känsla i mig. Jag vet inte, kanske är det så det är för mig.