Hur gick det med jobbet nu då? Blev det som jag trodde dvs att jag skulle se allt genom nya ögon? Nja.. Men lite annorlunda är det. På ett sätt är det skönt med en semester från utopiernas land där idealisterna härskar till en värld där det mesta anses svart eller vitt och kritiken mot normerna är sparsam.

Den mest påtagliga skillnaden är tyngden av ansvar som jag inte längre bär. Friheten att kunna gå hem och vara ledig, på riktigt. Hur jag ser på verksamheten skiljer sig däremot inte så mycket. Möjligtvis har jag blivit mjukare i tanken. Inte lika drillad som då. Jag var dock en paragrafryttare även vad gällde personalens rättigheter och blev flera gånger kritiserad för att vara alltför förstående. Jag gav chanser till dem som annars inte skulle fått det, något som jag alltid sett som det här företagets största styrka. "Tro på era medarbetare och kom ihåg att ingen av er skulle suttit här idag om inte någon trott på er en gång" sa vår nya chef på ett managementmöte då den organisation han övertagit och förändrat var på väg att krackelera uppifrån och ner. Det han syftade på då var inte realistiskt genomförbart och företaget lider fortfarande svårt av den alltjämt blödande omorganisationen men tanken var ändå en av de mer genomtänkta han uttryckt, enligt min mening.

I efterhand kan jag konstatera att klimatet förändrats sedan den tid jag blev erbjuden möjligheten och befodrad. Idag talar man annorlunda om varandra. Samtidigt som man erbjuder mindre resurser är man hårdare mot dem som misslyckas. Nu finns en tydligare anda av att man måste vara en viss sorts person för att klara av jobbet. De svaga sållas bort, ibland med tvivelaktiga metoder. Klyftan är stor mellan det officiella och det inofficiella. Jag är övertygad om att stämningen läggs på toppen och sipprar ner i leden. Det som sipprar nu är kallare och beskare än det som sipprade förr. Det genererar visserligen större avkastning också, men frågan är vilket kapital som kommer att väga tyngts i längden; det ekonomiska eller det sociala. Hur klarar man av att driva en "people business" med pengar men utan people? Där ingen är oumbärlig finns heller ingen anledning att vara lojal.

Min syn på mig själv annorlunda, utan tvekan. Jag i förhållande till Dem. En kuslig förnimmelse av avstånd smög sig över mig på en middag med två av mina käraste kollegor för ett par veckor sedan. Den ena var min assistent och den andra är gift med min första arvtagare till den första chefsbefattningen. Jag kände mig som om jag bott i ett annat land ett år och börjat tala en ny sorts svenska. Jag märkte att jag sa saker annorlunda och använde nya ord. Jag hörde mig själv förklara tankar som knappt behöver uttalas i det sällskap jag befunnit mig i de gånga två terminerna. Jag liksom ryckte till inför tankar de uttryckte som jag tidigare inte reagerat på. En stor hand tycks ha gripit tag i mig och lyft mig bakåt så att jag kan se det som tidigare fanns runtom mig, nu inför mig. Det gäller samtliga tidigare relationer och skeenden, den ena efter den andra. Det är den processen som är fantastisk och skitjobbig samtidigt. Det är också den som är helt nödvändig för att kunna utföra det här jobbet så småningom. Förmågan att se strukturer och förstå från vilken ände man betraktar dem, för att upprepa mig lite.

Vid något tillfälle sa jag till någon att jag tror att utanförskapet är nödvändigt för ledarskapet. Den som är vän med alla och med i gemenskapen väljer inte att bli chef och blir inte framgångsrik om den gör det. Ett visst avstånd måste finnas där. Föreställningen om de stora ledarna som empatistörda är jag inte lika övertygad om. Att de finns där uppe, jo men att de måste finnas där, nej. Det var det därmed balansen av kapitalen och det som psykopaten inte klarar av..

Nä nu får det räcka. Jag parkerar det sista stycket tills vidare.