För en vecka sedan köpte jag Åsa Linderborgs Mig äger ingen i sjukhusets minilivsbutik. Etta på pocketlistan och överöst med positiv kritik. Utnämnd till klassiker ett år efter publiceringen. Fyra personer i min klass valde den boken till litteraturanalysen. Inte vill väl jag var sämre jag, tänkte jag och slet blicken från den senaste Stephen King-pocketen. Annars är just Stephen King det jag växt upp med i litteraturväg sedan hästböckerna tog slut i bibliotekets ungdomsavdelning. När jag var 12 år köpte jag Cujo och la den upp och ner på nattduksbordet när jag skulle sova för att slippa se bilden på den svarta hunden som flåsade blodblandad ånga. Utöver dem har jag läst en rad bestsellers från flygplatskioskens bokhylla och ett par prisbelönta författare som var en del av kurslitteraturen på A-kursen i engelska på universitetet som 19-åring. Toni Morrison minns jag inget av men Michael Ondaatje förtollade mig. Nu känner jag att jag måste skärpa mig om jag ska hänga med i nya intellektuella umgängeskretserna. Mina halvlästa Spelet av Neil Strauss och den sjunde boken i Kings fantasyserie om det Svarta Tornet får vänta ett tag.

Jag blev inte så imponerade som jag förväntade mig av Mig äger ingen. Kanske hade jag förväntat mig en annan typ av bok, kanske är jag inte riktigt redo för den än. Den talade inte till mig. Min vän T däremot talade passionerat om boken i tio minuter i telefon då jag nämnde att jag läst den, men påpekade också att hans perspektiv skiljer sig väsentligt från mitt. Han är aktiv vänsterpartist och hans pappa arbetslös metallarbetare. Jag kommer från kvinnor som tvingats lämna bort sina barn för rätten att gifta sig eller uppfostrat dem ensamma och försummat sig själva. Gott om bitterhet fanns det hemma men politik pratades aldrig, med undantaget av ett sporadiskt återkommande "regeringen förstör skolan". T förundras av den kärleksfulla beskrivningen av den ensamme mannen och min mage vänder sig vid bilderna av vanvård och moderssvek. Samtidigt som det förfärar mig att jag ser hennes svek som större än hans så är det också så jag är uppväxt; med de starka kvinnornas självklara börda och ansvar och de svaga männens ursäkter och frånvaro. Min mammas envisa kamp för oberoende (vi behöver ingen man, vi klarar oss alltid, din pappa hjälpte aldrig till, för honom fanns bara hans forskning) parat med självförtryck (en hysterisk kärring förtjänar en örfil, pojkar slår flickor de tycker om, jag förlåter aldrig din mormor för vad hon gjorde mot din morfar). De starka kvinnornas skyldighet, de starka kvinnornas skuld.

Kanske var jag redo för den ändå.. för att förstå var jag står och tittar.

Nästa bok på listan är Aliide, Aliide av Mare Kandre.