Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida

medan stjärnorna vandra och nätterna gå.

Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida,

den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,

och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,

jag trodde jag så den mest älskade komma

genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min dömda på händerna bära

genom snåren dit bort där min koja står,

och höja ett jublande rop mot den kära:

Välkommen du, som väntats i ensamma år!

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida

medan skogarna sjunga och skyarna gå.

Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida,

den käraste, den käraste med ögon blå.

Han lockar mig med poesi, den rackarn. Frestande. 1-0 till pedagogiska institutionen.

Ur Åke och hans värld av Bertil Malmberg. Håll till godo.

Då Åke hade gjort något, som icke var riktigt, brukade hans moder säga:

-Titta på rektor Godemans barn!

Det fanns inga barn i hela staden, som voro så väl uppfostrade som rektor Godemans. De voro fem stycken. Och det var två års skillnad i ålder mellan vart och ett av dem, ty det skall vara ordning i allt. Oskar var det äldste, han var tolv år gammal. Sedan kommo David och Britta och Ejnar och lilla Dada. De voro varandra fullkomligt lika, utom vad formatet beträffar. De voro magra som stickor, och de hade samma stora uppspärrade ögon och samma stora, utåtstående öron. Det hade de fått, därför att de voro så ivriga att speja efter minsta vink och lystra på minsta tillsägelse av sina föräldrar.

Nu var det bjudning hos rektor Godemans och den stora kronan i salen var tänd och gästerna sutto spridda här och var och pratet gick i vågor. Men de fem barnen stodo uppradade längs väggen, Oskar till höger och så David och Britta och Ejnar och lilla Dada i en sluttande linje, precis som det skulle vara. De stodo alldeles stilla, men de följde med sina stora uppspärrade ögon gästernas händer, vilka kunde röra sig hur de ville bland sydfrukter och gräddtårtor på det långa dukade bordet. Rektor Godomans barn voro aldrig riktigt mätta.

Då gästerna hade fått vad de skulle lade rektorskan ett stycke tårta på en tallrik och hon delade det i fem delar; det var för de fem barnen. Men delarna voro icke lika stora utan avpassade efter barnens ålder, så att Oskar fick den största delen och lilla Dada bara en mycket liten. Rektorskan gick nu fram till den andlöst väntande truppen och mönstrade deras hållning genom sin pincén. Därefter sade hon:

-Ett, två, tre, fyra, fem.

Då hon hade sagt fem, stodo Oskar och David och Britta och Ejnar och lilla Dada med sträckta halsar och öppna munnar och i vart och en av dessa öppna munnar lade rektorskan en liten tårtbit.

-Vad säger man? Frågade rektorskan.

I samma ögonblick ljöd det med gälla. Pipiga fågelröster i en ständigt stigande diskant hela den sluttande linjen utefter:

-Tack, rara mamma!

-Tack, rara mamma!

-Tack, rara mamma!

-Tack, rara mamma!

-Tack, rara mamma!

Nu slog rektorskan ihop sina händer med en liten smäll, och på mindre än en sekund voro barnen liksom bortsopade från sin plats och försvunna genom sängkammardörren. Och de kommo icke in vidare den kvällen, ty det hörde icke till programmet.

Det var en tidig junimorogn och ute kvittrade fåglarna och man var på landet. Rektor Godemans barn stodo framför en stängd dörr och väntade med stora, uppspärrade ögon och stora utåtstående öron och nystrukna bomullskläder. Plötsligt öppnades dörren och rektor Godeman blev synlig på tröskeln. Han hade svart skägg och blek hy och tuggade kalmusrot.

-Ett, två, tre, fyra, fem, sade han.

I fullständig ordning, först Oskar och så David och Britta och Ejnar och lilla Dada, tågade barnen in genom dörren och fram till en blå säng med blomstermålad akterspegel. I sängen satt rektorskan redan upprätt med pincénen på näsan. Solfläckar dansade efter hennes vita, spetsprydda kofta. Och sedan kom det hela den sluttande linjen utefter i stigande diskant:

-Ha den äran, rara mamma!

-Ha den äran, rara mamma!

-Ha den äran, rara mamma!

-Ha den äran, rara mamma!

-Ha den äran, rara mamma!

Då barnen hade framfört sina gratulationer, sade rektorskan:

-Jag tackar så mycket.

Därpå slog hon ihop händerna med en liten smäll, och i samma ögonblick flögo barnen ut ur rummet. Men de hade icke givit sin moder någon födelsedagskyss, ty det var ohygieniskt och hörde dessutom icke till programmet.

De fem små barnen, Oskar till höger och så David och Britta och Ejnar och lilla Dada, i en sluttande linje, stodo med blommor i händerna framme vid graven. Och de sågo ned i det svarta hålet med stora uppspärrade ögon.

-Ett, två, tre, fyra, fem, viskade rektor Godeman bakom dem. Och han tuggade på sin kalmusrot.

Ur fem må händer föllo nu blommorna i den mörka graven och ur fem små strupar ljöd det i stigande diskant hela den sluttande linjen utefter:

-Adjö, rara mamma!

-Adjö, rara mamma!

-Adjö, rara mamma!

-Adjö, rara mamma!

-Adjö, rara mamma!

Då de hade sagt detta, stodo de till en början villrådiga om vad de skulle göra, ty nu var det ingen som slog ihop händerna med en liten smäll. Men slutligen vände de sig om, först Oskar och därpå David och så Britta och Ejnar och lilla Dada; och de gingo bort över gravens rasslande grus och ställde sig bakom sin fader. Oskar och David och Britta och Ejnar och lilla Dada hade gärna velat klänga sig fast vid sin fader men det gjorde det icke, ty det hörde inte till programmet.

Nu lågo de i sina fem små sängar, Oskar till höger och sedan David och så Britta och Ejnar och lilla Dada. Rektor Godeman stod mitt på golvet, svart och blek och tuggande på sin kalmusrot.

-Ett, två, tre, fyra, fem, sade han.

Och nu ljöd det ur sängarna i stigande diskant:

-Gud skydde rara mamma!

-Gud skydde rara mamma!

-Gud skydde rara mamma!

-Gud skydde rara mamma!

-Gud skydde rara mamma!

Rektor Godeman strök sig över skägget med sin långa, vita hand.

-Det är bra, sade han. Nu ska ni sova.

Men det var ingen som kunde sova i de fem små sängarna. Och då fadern hade gått, lågo de vakna alla: Oskar och David och Britta och Ejnar och lilla Dada. Tio uppspärrade ögon stirrade ut i natten, tio stora utstående öron lyssnade in i mörkret, fem små strupar kämpade med gråten. Och fem små hjälplösa fågelpip kvävdes mellan kuddar. Men det var ingen som sade något, ingen so grät hörbart, ingen som klagade högt sitt barnsliga ve. Ty det hörde icke till programmet.