psykologen

Alla inlägg under april 2008

Av Psykologen - 13 april 2008 23:15

Utmaningar. Jag har stirrat dem i vitögat. Jag har tagit kampen och funnit mig i utfallet, vilket det än må ha varit, med lättnaden av att ha gett det mitt bästa försök. Jag har levt efter föresatsen att inte fylla mitt liv med ”Om”. Modigt men dumdristigt? Djärvt men naivt? Det spelar ingen roll för till min stora besvikelse så vacklar nu min resolution. Jag tar mig själv i armen och håller mig tillbaka. Det sker för första gången sedan 1996 då mitt livs största ”Om” lamslog mig i fem år av sorg innan det sjösatte mig på en resa av snabba, tanklösa beslut, blodiga strider och bittra förluster. Ja.. med en och annan vinst också, det får jag väl erkänna.


Det finns hundratals ordstäv som talar om att man måste satsa för att vinna, ge för att få eller varför inte min personliga lilla kakbit som jag bjöd på i försoningsgåva till mitt Om; ”You miss 100% of the shots you never take”. Ett hockey-citat av Wayne Gretzky, hör och häpna. Det måste varit ett andrahandscitat för det är inte möjligt att något som sluppit ur en hockeyspelares mun skulle nå mitt öra och tillåtas passera hela vägen in till sekundära delar av hörselcortex. Jag tar mig rätten att var bitter på idrottare efter mina idrottslärares pedagogiska inkompetens (se nedan), om någon undrar. Nu gör de här ordspråken mig lätt illamående. Tjusningen med ordspråk är annars att det alltid finns minst lika många som fungerar åt direkt motsatta hållet. ”Den som gapar efter mycket..” skulle väl kunna passa här exempelvis. Eller kanske den om att ”lyckans fågel sätter sig på axeln på den som har tid att vänta”. Kväljning.


Vadan denna självömkan, helt plötsligt? Jo, det svider att säga nej när man inte gjort det på länge och man dessutom inte lyckas övertyga sig själv att det var rätt sak att göra. 


Två oberoende personer har denna vecka dessutom haft mage att föreslå att mitt liv leker. Vad i h-vete? Ger jag sken av att ranta runt och se lycklig ut nu eller? Stick och brinn, som vi sa på 90-talet.


*Går och lägger mig med mitt överdrivet sura jag och tycker ynd om mig själv ett tag till*

Av Psykologen - 11 april 2008 16:35

De första tre dagarna i förskoleklassen är till ända. Jag har överlevt, barnen har överlevt. Mina tester har halvt om halvt överlevt. Säga vad man vill om Piaget men enkla genomförbara test det kunde han utforma. Här är några saker jag reflekterat över de här dagarna:


Barn har koll på om mjölken är ekologisk.

Grönsakerna i bespisningen är fortfarande blandade i fantasirika röror trots att de flesta föräldrar vet att barn föredrar att äta sin mat segregerad.

Barn kan intellektualisera och debattera kring könsroller på ett sätt som överträffar större delen av den vuxna befolkningen.

Vygotskianer har tagit över grundskolan.

Det är omöjligt att titta, lyssna och skriva löpande protokoll samtidigt.

Täckbyxor är underskattat.

Barn är inte överdrivet fascinerade av djur som hoppar förbi i skogen.

Cyklar från Ica Maxi går inte att lita på.

Jag vill aldrig bli förskollärare.

Med fri vilja kommer ett ansvar så stort att många inte kan hantera det.

Storebror är en av livets allra tyngsta roller.

Pappor är synligare i förskolan än mammor.

Av Psykologen - 10 april 2008 16:40

En fråga till de läsare som är bra på svenska. Varför rekommenderar stavningskontrollen särskrivning av sammansatta ord?


Håller särskrivningen på att ta över samhället eller har programmerarna skolkat från svenska-lektionerna för att dyka upp på skolan lagom till datakunskapen? Är det sant att bindestreck numera är förbjudet? Viket är påföljden om man använder ett? Hur kommer det sig att stavningskontrollen rekommenderar "runkunskapen" som ersättning till "datakunskapen"? Är det de ologiska principerna från språk som T9 som infekterat dataskärmarna?


*Andas*



Av Psykologen - 10 april 2008 16:00

Ok ok jag ger upp.. 7 av 10 har nu svarat att det inte finns något djur i bilden. Jag tycker allt ni ger upp lite för lätt. Inte skulle jag väl ha så många svarsalternativ om det var på det viset? Nåväl.


Djuret i bilden är en ko. Den utgörs av de rosa tecknen och har huvudet åt höger. Ser ni den nu?



Denna bild är en del av ett perceptionstest. Försöken har visat att den som får se ordet "ko" innan bilden ser den efter i genomsnitt 10 sekunder. Den som inte får något ord ser den efter i genomsnitt 30 sekunder. Maxtiden i försöken är 60 sekunder per bild. Det är inte alla som ser djuret på den tiden heller.


Vad bevisar då detta? Jo, vissa forskare vill hävda att all information som krävs för att uppfatta något finns i det som ska uppfattas, sk bottom-up teori. Detta motbevisas av resultaten i perceptions test som det här som i stället stödjer den teori som menar att det är tidigare lagrad information som avgör vad vi ser och hur fort vi ser det, sk top-down teori. Får man se ordet "ko" vet hjärnan vad den ska titta efter och hittar det fortare. Alla ord associerade med ko fungerar på detta sätt. Låter det självklart? Inte alla håller med.


1. De ftelsa har stet det här teypn av txet. Pgnäoen är att man kan lsäa bksdueapt ttors att brenkosätva itne såtr som vglanit. Hnarjän är ftitsanask.


2. Nme mo iv rgö ås räh ilrb etd reaåsvr. Rhu ågnam nka ytad tedat?


Den andra meningen är svårare att läsa, visst? Mm, så lite hjälp på traven behövs ändå förutom det faktum att vi sett ordet förut. Så länge den första och den sista bokstaven sitter rätt så går det bra.


En yrkesgrupp som specialiserar sig på den här typen av perceptionstricks är MARKNADS FÖRARE. Dessa små lurendrejare till krösusar som sköljer över dig med dolda budskap i TV-rutan och matar dig med värderingar. Muahaha. Om du inte såg någon ko där det fanns en, hur mycket är det egentligen du tror att du inte ser..eller hur mycket ser du som du inte tror.. eller hur mycket tror du som ser dig.. eller hur var det nu..


Av Psykologen - 6 april 2008 00:43


När pendeln i mitt liv svängt från studier till arbete och till studier igen har jag blivit uppmärksam på skillnader i min självkänsla som uppstått i de skilda miljöerna. Jag har också uppmärksammat att jag reagerar starkt på kommentarer som jag tidigare svalt utan eftertanke.


Hur kommer det sig att jag blir innerligt upprörd när klasskamrater kallar mig duktig och förväntar sig att jag ska prestera och säger att jag är ambitiös för att jag sitter med en bok på fredagseftermiddagen? Jag blir så arg att jag nästan vill slå till dem.


Hur kommer det sig att jag som alltid varit duktig i skolan, aldrig känt mig tillräcklig bra? De få gånger jag inte lyckats har jag blivit förtvivlad till tårar. Hur kommer det sig att jag trots att jag aldrig varit bäst på mitt jobb ändå alltid känt mig kompetent där och alltid känt mig uppskattad trots att jag aldrig varit mest populär? På jobbet har jag misslyckats med många uppgifter men inte blivit nedslagen utan i stället fokuserat på nya lösningar och provat om och om igen. Vad är det min arbetsplats förstått som skolan inte har förstått? Vad är det som finns i ledarskaptsträningen som saknas i pedagogiken jag mött?


Idag har jag sökt, läst, funderat och hittat mina svar.


På skolan har jag tänkt: ”Varför klarade jag inte det här? Jag är så dålig på det här. Jag vill inte gå dit igen.” I skolan har jag fått höra ”Du som är så duktig..””Vad duktig du är”. ”Du får en femma i betyg för att du är så bra på det här”. Jag hatade de ämnen jag inte var bra på. Jag avskydde idrotten och ville aldrig gå dit men var tvungen och det var en lång, utdragen förnedring. En av mina idrottslärare sa en gång till mig ”När man är dålig på idrott så...” Jag glömmer det aldrig.


På jobbet har jag tänkt: ”Varför klarade jag inte det här? Sa jag det fel, använde jag fel vertyg? Är det planeringen som inte fungerade? Var positionerna fel? I morgon ska jag testa det ett annat sätt.” På jobbet har jag fått höra ”Vad bra att du gjorde så här”,”Vad bra att du använde checklistan”, ”Tack vare din planering så fick du det här resultatet, om du gör den så här nästa gång så får du det här resultatet”.”Då får 500 kronor extra i lön för att du jobbar på det här sättet och det fungerar så här bra”. Det finns ingen uppgift på jobbet som jag avskyr. Det finns flera jag kan sämre men alla kan vara roliga att utföra ändå. Ekonomin var t ex inte min starka sida som enhetsansvarig men jag lärde mig massor om det och jag uppskattade då min ekonomichef ringde och ringde och ringde tills jag lärde mig det jag skulle kunna. Han sa aldrig att jag var dålig på ekonomi, han sa ”Du har glömt det här, du har missat det där, du har räknat fel på den sidan”. Till slut kunde jag det. Jag var fortfarande inte bra på ekonomi men jag visste att om jag gjorde de där sakerna på det sättet, då blev det bra.


I varje del av ledarskapsutbildningen på mitt jobb har det tjatats om ”Beteende, inte personlighet. Vi pratar om beteende, aldrig personlighet”. Jag hörde det, jag tillämpade det men jag förstod det inte helt. Nu förstår jag det. Det är precis därför jag blir heligt förbannad på mina klasskamrater som envisas att bedöma min personlighet och inte mitt beteende.


Här kommer teorin för den som också är intresserad av att förstå det:


Carol Dweck har under 20 år av studier kommit fram till två motivationsgrunder i barns utveckling av självkänsla.


De som är Mastery-oriented ser uppgifter som utmaningar och möter misslyckanden med gott mod. De ser fram emot nya försök och förväntar sig att lyckas bättre nästa gång. Träning ger färdighet. De tror på en växande intelligens och att framgång beror på graden av ansträngning. Den söker upp liknande situationer för att lära sig mer.


De som är Helpless ser uppgifter som en prövning och möter misslyckande med sorg och andra negativa affekter, en känsla av hjälplöshet och egenförakt. De tror på en fast intelligens och tror att misslyckande beror på brister i deras förmåga. De är beroende av bekräftelse från andra för att mäta sitt egenvärde och söker därför upp ”säkra” situationer som de kan för att erhålla detta. De undviker uppgifter som de tidigare misslyckats med.


Att ge barn beröm är inte alltid konstruktivt i sig. Det finns skillnader i effekten av beröm beroende på hur man berömmer.


Beröm av personlighet och resultat ger större sårbarhet. Då framgång är kopplat till personlighet blir misslyckandet kopplat till brister i personligheten. Egenvärde leder till egenförmåga. Detta fungerar bra så länge framgång består men ger ångest vid tanken på ett enda misslyckande då det kommer att förkasta hela duktighets-hypotesen. Barnet resonerar:

”Om jag lyckas för att jag är duktig måste ett misslyckande bero på att jag inte är duktig. Eftersom jag inte kan ändra på den jag är kommer jag att misslyckas igen och därför är det inte lönt att försöka mer.” De med låg självkänsla vill inte jämföra sig med andra i rädsla för att inse att de inte duger och därmed känna sig som misslyckade individer.


Beröm av strategi och ansträngning ger högre självskattning och positiva känslor även inför ett misslyckande. Det genererar också de bästa lösningarna för framtida framgång. Egenförmåga bygger egenvärde. Barnet resonerar: ”Om jag lyckas för att min strategi var bra så misslyckades jag för att min strategi var dålig. Om jag byter strategi så lyckas jag nästa gång. Därför vill jag gärna försöka igen.”


Därför talar man om beteende, inte personlighet både när man berömmer och när man kritiserar för att bygga självkänsla. Personlighet är kopplat till prestation. Beteende är kopplat till strategi. Se upp med den som talar om din personlighet i stället för ditt beteende, oavsett om de gör det i välvilja eller i motvilja.



Av Psykologen - 5 april 2008 13:34

En kväll i mitten på mars

C, 5 år: Man får inte säga ”kattjävel” till katten.

S (jag): Nej..

C: Man får inte säga det till en tjej.

S: Man ska inte säga det till någon.

C: Men du sa ”kattjävel” om Es katt. (E är Cs pappas flickvän)

S: Gjorde jag?

C: Ja! Du sa ”kattjävel” när den var här.

S: Ja.. då var jag arg på den för att den klöste på min dörr.. ibland råkar man säga så om man är arg.

C: Men man får inte säga ”kattjävel” till katten.

S: Nej.. det får man inte. Har du berättat det för E, att jag sa det om hennes katt?

C: Ja.

S: Oj.. jaha. Men.. pappa, svär han?

C: Har jag inte hört.. men vet du.. pappa fiser i sängen när E ligger där.

S: Haha! Just det!


På McDonalds den 4e april

C: (Med låg röst) Mamma.. är Lennartgubben fult ord?

S: Nä, det är det väl inte. Jag brukar ju kalla dig för C-gubben. Men om du skulle säga ”Jävla Lennartgubben”, då är det fult.

C: Va?

S: Om du skulle säga ”Jävla Lennartgubben”, då är det fult.

C: Va?

S: Om du skulle..

C: Va?!

S: Jag kan säga det senare om du inte hör, jag vill inte säga det högre här.

C: Jaha.. Jävel, det är fult också.

S: En djävul, det är en sån där kille som är röd med horn. Du vet han som sitter på axeln på den där pojken i filmen om kejsarens som förvandlas till en lama. Kejsarens nya stil.

C: Ja! Den röda sitter på ena axeln och den vita sitter på den andra!

S: Djävulen säger säger elaka saker och ängeln säger snälla saker. Så kallar man nån för Jävel då menar man nog att man tycker den är elak och dum.

C: Men vet du.. de andra kan inte se att de sitter där.

S: Nej det stämmer. De symboliserar.. De är som hans tankar. Snälla tankar och dumma tankar. Som om du ser att en liten flicka som har en godis. Så säger din röda att du ska ta godisen och den vita säger att du inte får det för då blir hon ledsen.

C: De som göra dumma saker hela tiden de lyssnar bara på den röda hela tiden. De lyssnar inte på den vita.

S: Nej, precis. Då kanske de behöver hjälp att lära sig lyssna på den vita.

C: Den vita har alltid rätt.

S: Mm..


Av Psykologen - 5 april 2008 12:40

I bilen

S: Hur blir man kompis med nån?

C: När man leker och det är roligt. När man har jättekul med nån då blir man kär i den och den ska man gifta sig med. Jag är kär i L.


Senare inomhus

S: Men har du ritat en gubbe på dig?

C: Det är jag!

S: Den man har kär vill man ha nära hjärtat. Känner du hjärtat här? Om du ritar svart hår kan det vara L.


Nästa morgon, kommer till sovrummet

C: Titta jag har ritat mig som håller handen med L!


Av Psykologen - 2 april 2008 14:22

Aaaah! Idag var jag på ett första besök på förskolan där jag ska vara. Den är enorm. Där går jättemånga barn. Alla ser likadana ut. Alla har overall. Alla (utom en)har blont hår. Hur ska jag kunna skilja dem åt och dessutom hålla reda på dem så länge att jag hinner föra anteckningar om dem. Hur ska jag observera dem på den enorma gården? Det kommer att verka något suspekt om jag förföljer ett barn över stock och sten där ute och kontrollerar eventuella lekkamraters identitet under mössan för att kunna veta vem som leker med vem. Jag kommer att bli den skumma tanten som går efter barn i skogen med block och penna. Ojoj.


Tack och lov för C!  Jag ska träna på att intervjua honom om vänskap ikväll.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5 6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2008 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards