En långhelg som denna är alla skolor stängda. Snön virvlar i luften och solen skiner. Detta är barnfamiljernas bästa tider. Nu är det dags att åka på skidsemester till fjällen, nöta in skridskorna på allvar och dricka varm choklad i pulkbacken med rosiga kinder och bus i blick. Med skridskorna kvarglömda på dagis är pulkbacke-med-termos-aktiviteten lagom avancerad för mig. Väl ute i friska luften i det undersköna vinterlandskapet bland skrattande barn och fikande föräldrar hemsöker mig aningen att något är fel. Mitt i familjelyckan saknas något väsentligt. Jag är katten bland hermelinerna här. Min familj är halv.

Jag känner ingen tvekan över min kapacitet att ge min son det han behöver, det har jag aldrig gjort. Förmågan att tillgodose hans behov har jag upplevt som till stor del automatiserad ända sedan han blev till. En medfödd, instinktiv funktion som slog igång och aldrig slog av. Min kropp berättade för mig vad jag behövde äta, den väckte mig sekunderna före honom på nätterna och den försåg mig med en unik dygnsrytm som gjorde det möjligt att kliva upp klarvaken klockan 6 på morgonen och utan svårighet sysselsätta mig med praktiskt arbete tills solen gick ner och mörkret gjorde det omöjligt att fortsätta. Nåja.. detta pågick åtminstone så länge superduperhormonerna fortfarande styrde i fortplantningens avdyningar.

Allteftersom han blir större blir frågeställningarna också mer komplicerade men ännu har det inte skett något som jag inte kunna lösa och det finns källor av outtömlig kunskap och erfarenhet att vända sig till om det verkligen kniper. Jag är inte fullkomlig men jag är, som så många andra ensamma föräldrar är, tillräckligt bra. Dock kan jag inte hjälpa att önska mer för oss än det tillräckliga, mer än det nödvändiga. Vårat liv fungerar och vardagen rullar på med utmaningar, lösningar, tacksamhet och glädje. Men det var inte så här det var meningen att det skulle bli.

Varje familjehögtid är en påminnelse om hur det borde varit men inte blev. Det var nära. Så nära man kan tänka sig, sett från utsidan. Det var den svenska familjeidyllen exemplifierad. Villa vid älvstranden, diverse fordon, diverse husdjur, mamma, pappa, barn, två karriärer i blom och oändliga möjligheter. Tyvärr förekom allt detta i regi av två människor som inte kunde enas om premisserna för sin samvaro. I utbyte mot sinnesro och integritet lämnade vi vidare våra drömmar, våra planer och vår framtid i mer kompetenta händer tillsammans med vår egenhändigt ihopspikade fastighet.

Med stillsam längtan iakttar jag nu föräldrar i plural som bollar blöta vantar mellan varandra, utbyter stressade blickar och avslutar varandras meningar med svag irritation i rösten och drömmer om en dag när jag får dela min frustration, mitt ansvar och min fascination av yrande snöflingor med någon som vet vad jag brukar säga, hur dagen ämnar fortsätta och var avslängda ytterkläder har för vana att landa.

Och hur borde det ha blivit? Var kan man hitta den verkliga familjelyckan om inte av en slump på Google. Håhå jaja, rub it in won't ya.