Mitt käre ex kom förbi med en överraskning. Ett sådant där vulgärt stort påskägg fullt med godis. Eftersom en full godispåse inte räckte för att fylla ägget hade han drygat ut det med kexchoklad, en lördagspåse, tablettaskar och en popcorn-kartong. Jag blev naturligtvis väldigt glad över denna oväntade gest. Det överdimensionerade påskägget väcker nostalgiska minnen av en mormor och morfar och storasyster som pulade ner ett My Little Pony-babycrib-set i ett liknande en påsk på 80-talet. Applejack hette den lilla babyponnyn. När mitt ex gått betraktade jag dock ägget med klar ambivalens. Denna mängd godis är utan att överdriva mer godis än jag ätit under hela det senaste året. Jag slutade köpa godis, annat än en tias blandat vid biobesök, för att jag insett hur dåligt jag mår av det och eftersom jag lägger ut mellan ett och tvåtusen kronor per år hos tandläkaren. När jag och mitt ex var ett par stod ofta en skål med mängder av godis framme vid sängkanten. Usch och huvva. Det var inte alls svårt att sluta, utmaningen låg snarare i läskdrickandet. Litervis av cocacola vandes av via light-läsk till smaksatt mineralvatten till naturligt mineralvatten till det slutgiltiga och grovt underskattade vanligt kranvatten. Jag ska inte påstå att jag är helt fri från socker. Jag frossar fortfarande i vissa bakverk och efterrätter när tillfälle ges och glass med micro-tinade bär är en återkommande favorit. Men det här ägget..

Det påminner mig om röran med sötsaker som Anna Skipper brukar hälla ut på ett bord insmetat i fett och torkade matrester för att avskräcka sina stackars matmissbrukande gäster innan det vackra, gröna bordet med värmeljusen och avslappningsmusiken träder in i bild.

Nu har jag ätit ca 15 godisar och en kexchoklad. Jag är mätt och har lite lätt ont i magen. Frågan kvarstår: Vad ska jag göra med allt det här godiset? Frysa in det (kan man göra det)? Packetera det i små lördagsgodispåsar och plocka fram dem varannan helg till min son? Kanske kommer det påskkärringar och knackar på i morgon.. eller är det inte en tradition?

"Det finns flera nyanser av självsäkerhet mellan ödmjukhet och arrogans och ingen av dem förutsätter ärlighet."

Den kommentaren skrev jag i en gästbok hos någon som jag tyckte beskrev sig själv med flådande ordalag. Nu undrar jag om jag borde skriva den i min egen. Jag vill mena att den dock skulle inte platsa där för jag kämpar dagligen med min självkänsla och jag har aldrig hävdat att jag har någon slags förtur till sanningen. Tvärtom utgår jag ifrån att det inte finns någon sanning, bara olika upplever av vad som hänt. Ändå har jag av två oberoende personer den senaste veckan blivit starkt ifrågasatt. Eftersom detta är vad jag efterfrågar ska jag också ge det utrymme och eftertanke.

"Ok jag vet inte ifall du får en kick av att verka allmänt överintelligent och på så sätt sätta dej över oss vanliga dödliga..."

"För är det nånting jag hatar så är det folk som tror dom är bättre än mej..

"Bara för att du har läst psykologi på komvux i 2 veckor ska du inte tro at du kan läsa mej rakt ut.."

"Du har (som psykologivetenskapsinriktade så ofta har) helt fel."

"Du ämnar dela in mig i olika former av "fack" som du idogt hävdar finns för personer med vissa egenskaper ,egenskaper som DU (ingen annan) tillskrivit mig."

"Slutligen kommer du med de klassiska nålsticken att man är bitter pga att man har en ifrågasättande attityd."

"Hur det kan se ut då en beteendevetenskapligt orienterad person försöker färga sitt ordval akademiskt så till den grad att det, ofta tunna, kärninnehållet döljs i snickarglädjen."

"högtravande"

"Ytterligare psykologiskt bladderpladder a´la Dr Phil"

"men låt inte människor du inte känner få en dos av de vilda gissningarnas vetenskap (läs beteendevetenskap)"

"..men tyvärr vanligt med människor som tillskriver sig själv någon form av bättre vetande. Tydligen vet du inte bättre än att du tror dig veta bäst"

"Även ditt språkbruk tyder på ett bittert behov av att markera akademisk status."

"Antar dock att det inte finns några kurser i folkvett på psykologprogrammet"

Hade alla dessa uttalanden varit ett svar på det gästboksinlägg jag citerade överst hade jag inte varit förvånad. Det hade jag förtjänat. Så är dock inte fallet. I stället är de reaktioner på mina försök att visa individer uppskattning genom att t ex ge dem epitet som ”humanist” eller tillskriva dem egenskaper i form av kritiskt tänkande och en icke materialistisk filosofi. I andra fall är det reaktioner på vad jag trott varit helt neutrala uttalanden från min sida som handlat om badkar och flygplan och förvirrande pronomen.

Med risk för att återigen framstå som högtravande och utsätta människor för vilda gissningar tolkar jag svaren som sprungna ur ett väl inarbetat mindervärdeskomplex som triggas av att jag för dessa individer verkar stå för något hotfullt och förnedrande. Allt som dessa människor själv hävdat i varje mening har de själv också tillämpat. De har utan verklig grund tillskrivit mig en identitet som de sedan försvarar sig emot.

Tydligen lyckas jag fullkomligt dölja min verkliga bakgrund bakom mitt högtravande språk. Här syns inte ett spår av min arbetarbakgrund eller min skrala socioekonomiska uppväxtmiljö. Fantastiskt. Samtidigt så tråkigt att min envisa kamp upp ur de bristande förutsättningarnas träsk är en enkelriktad väg där utgången inte är markerad av någon ”Välkommen åter”-skylt. En arbetare ska nöja sig med sin lott och inte tro att hon kan bli något. Hon ska inte syssla med högfärdiga ambitioner och hon ska inte uttala sig om sådant hon inte vet något om. Född dum ska alltid förbli dum. Precis som kvinnor river varandra i hätsk svartsjuka så förkastar arbetarklassen dem som sticker upp och kliver ut.

Jag tar fullt ansvar för mina uttalanden och har bett om ursäkt. Självklart tar jag detta på allvar och oroar mig för spegeleffekten som jag också nämnt i inlägget ”Vem är du, vem är jag”. Jag blir bara så ledsen när allt jag kämpat så hårt i mitt liv för att bevisa, dvs att min åsikt betyder något, att jag kan något, att jag inte är dum och jag faktiskt kan uttrycka mig plötsligt beskrivs för mig som essensen av mitt misslyckande.