Bill Clinton står utanför biblioteket i på Yale och har svårt att uppmärksamma studenterna tunr honom då han istället iakttar Hillary Rodham som ser tillbaka på honom på avstånd med en bok i handen. Till slut lägger hon ner boken, går fram till Bill och och meddelar att ”Om vi ändå ska stå här och se på varandra är det väl bara hövligt om vi presenterar oss för varandra. Mitt namn är Hillary Rodham.” Bill kan i det ögonblicket inte minnas sitt namn.

Resten är historia.

Ovanstående anekdot återberättad från dokumentären Hillary och Bill som visas på SVT just nu med sista avsnittet i morgon kl 22.

På USAval.se kan man läsa att hur Hillarys kontroversiella åsikter om bl a kvinnors rättigheter inte står henne till gagn i valet utan räknas upp på minuslistan. Hon retar upp hemmafruar med sin självständiga feminism. Många ogillar henne bland oberoende väljare. Hon står inte för det en amerikansk kvinna skall vara.

Hillary jämfördepå 70-talet äktenskap med slaveri. Hon gifte sig till slut med Bill men vägrade bära vigselring och vägrade ändra sitt efternamn förrän hon insåg att hennes principer stod i vägen för deras gemensamma möjligheter till personlig vinning.

När skandalerna haglade delades USA upp i läger av sympati och förakt för Hillary Clinton. Medan många kvinnor sympatiserade med henne som ett offer för sin makes okänsliga beteende kritiserade andra henne för att hon inte visade något intresse för att ta ut skilsmässa. Det har även förekommit anklagelser om att hon lever i ett konvenansäktenskap, vars främsta syfte skulle vara att främja hennes politiska karriär, står att läsa på wikipedia.

Jag funderar. Är det inte just i sitt oberoende som Hillary har styrkan att se förbi sin mans ständiga kränkningar av deras förhållande? Hon har själv inte efterfrågat äktenskapet och är då heller inte slav under det. Konvenansäktenskap eller inte så skulle man kunna se deras liv tillsammans om ett partnerskap mer än något annat. En ”pakt av makt” med syfte att lyfta dem båda till toppen. Ett löfte om hängivenhet som ställer sig över personliga snedsteg och känslomässig turbulens.

Samhället häpnar över Hillarys lojalitet. Det förväntar sig att hon ska lämna samarbetet utan att kunna lösa in sina personliga investeringar till förmån för sin privata integritet. Vad säger vi egentligen om integritet då vi tillskriver henne skyldigheter i egenskap av kvinna i första hand och individ i andra hand? Är det inte just integritet hon visar då hon står fast vid sitt mål och inte låter sitt fokus skiftas på grund av någon annans misstag? Till vem riktar sig egentligen hennes lojalitet? Till hennes man eller till henne själv? I sitt beslut att hålla fast vid det här äktenskapet tycks hon i mina ögon mer självständig än någonsin.